Mendoza

Dags att klämma in en uppdatering kanske!

Som sagt så lämnade jag Rosario och den kära familj som jag i princip bodde med. Den allt för sympatiska mamman i huset tyckte att det var väldigt tråkigt att jag lämnade dom, sa att jag borde komma och hälsa på igen och om inte så borde jag skicka ett vykort iallafall. Gående därifrån så kändes det självklart att jag skulle göra det, men känner jag mig själv rätt så kommer det aldrig att hända. Jag vandrade mig vidare till terminalen och hoppades på att hitta en nattbuss som skulle ta mig till Mendoza. Det andra kompaniet jag kollade med hade platser lediga. Så under 36 timmar så hade jag enbart ätit en hamburgare, åkt buss i 14,5 timme och sovit runt två timmar.

Väl framme på hostelet så möttes jag av en varm och mysig atmosfär, inte för mycket folk och inte för lite heller. Efter incheckning så hamnade jag på den närmaste restaurangen där dom sålde en stor burgare med coca-cola för under 15kr och i väntan på hamburgaren så fastnade jag i ett långt samtal med en av männen som jobbade där. Det slutade med att jag tryckte i mig ännu en burgare och efter en lång presentation av mendozas alla lokala drycker så slutade det med att jag sköljde ner hamburgaren med den lokala ölen andes som befolkningen verkligen älskar och är stolt över. Senare efter ett par timmars vandrande så kom jag tillbaka på hostelet trött och utmattad och kvällen avslutades med en köttbit på en bra restaurang tillsammans med min nya room-mate Will från Ohio. Han är en trevlig person, men ibland så verkar han väldigt undlig och jag stör mig på att han enbart har en sorts funktionströja och alltid bär någon sorts trekking-byxor som är skitiga och slitna, vilket inte alls riktigt passar in en kväll ute i Mendoza.

I onsdags vaknade jag upp och hamnade i samma frukostbord som två stycken galna Holländska killar och en tjej ifrån Seattle. Planerna för första dagen styrdes väldigt fort till den självklara utflyckten i Mendoza. Att hyra cyklar och cykla runt bland alla vingårdar, gå turer, testa en massa viner, äta choklad och bara vimla omkring tillsammans med alla turister som försöker cykla rakt mellan alla stora druvfält, där bilarna kör som galningar. Efter en massa timmars trampande, en hel del vin i kroppen och lite ny insikt i hur tillverkningen går till så började mörkret att fall och vi fick poliseskort tillbaka till cykeluthyrningen. Dagen var grymt rolig, Killarna från Holland är väldigt underhållande och jag funderar på att skippa att hänga med dom på klubben ikväll, eftersom jag inte riktigt kan hänga med på deras tempo.

Så vad kommer nyårsafton i Mendoza då bjuda på?
Klockan är nu 12.10 och nu sitter vi här jag Will och Susan (tjejen från Seattle) och helt seriöst diskuterar vart vi kan hitta ett ställe där gamlingar firar nyår, eftersom ingen av oss är särkilt mycket för Technoklubbar där man varken kan röra sig eller prata med varandra. Jag har ändå en känsla av att kvällen kommer att bli bra och ifall den blir hård, sen, tidig eller alldeles lagom har jag ingen aning om.

Gott nytt år /Aron


Tack för mig Rosario!

Kära läsare!

I fredags så sökte jag upp klubben pena la amistad som lonely planet rekomenderade för en annorlunda kväll ute. Efter 30 minuter då jag äntligen hittat fram till klubben så blev jag lite osäker på om jag skulle gå in då jag såg att det endast var ett litet slutet gäng där som såg ut att vara personalen. Men jag smög in och frågade försiktigt om det var någon show där ikväll. "När du vill" Fick jag som svar och blev placerad vid ett bord närmast scenen och alla hälsade glatt på mig, skakade hand och undrade vart jag kom ifrån och hur jag hittat dit. Två killar satt sig på en scen, en med ett gäng bongotrummor och den andra med gitarr. "Te gusta folklorico?" frågade han och log, samtidigt som dom drog igång och började spela för mig. Mellan låtarna försökte han förklara vad varje låt handlade om och vart den härstammade ifrån. Till och från dök det upp mer folk som tog en öl och sedan gick. Runt 2.30 tiden så hade det dykt upp runt 15 personer och en dam, en harpa och marackas hade dykt upp på scenen tillsammans med gitarren och trummorna. Så fort det dök upp ett gäng av deras stamgäster så berättade dom varmt om att dom hade besök från Sverige ikväll. Eftersom det var ett instrument mer än antal personer som spelade så lät dom mig sköta marackas och Damen som spelade harpa gjorde ett bra försök till att spela Dancing queen med ABBA på harpan. Hela natten var en trevlig folkfest och jag kände mig varmt välkommen och humöret var på topp ända tills resan tillbaka till hostelet började.

Det var runt 20 kvarter tillbaka till hostelet, men av någon anledning så vandrade jag minst 50 kvarter innan jag tog en taxi. Jag gick på de "säkra gatorna" och då jag anlänt till det vackra torget av San Martin så var jag trött, lite smått onykter, otroligt less och humöret började falla. En liten kille i 13års-åldern kom fram till mig och började babbla något om pengar. "Fuck you" lyckades jag få fram och puttade honom åt sidan samtidigt som jag fortsatte att gå snabbt och bestämt. Kille joggar ikapp mig och börjar säga att han är seriös och har en kniv. Han håller något under tröjan och kollar på mig hotfullt. Jag stannar av ett tag och han sticker till mig på handen. Jag gick fram till honom och skrek allt vad jag hade någonting om att han gärna fick försöka råna mig. Han såg livrädd ut och sprang så fort att han höll på att ramla två gånger under de 50 meterna han sprang innan han tittade bakåt och såg att jag inte var efter honom. Nu började jag bli riktigt irriterad på att inte hitta rätt gata och tog en taxi till hostelet. Under 20 kr landade notan på och jag var väldigt glad över att vara framme. Jag ringde på hostelet och väntade på att någon skulle öppna, efter fem minuter utan reaktioner började jag bli irriterad och höll ringknappen itryckt i nästan en halvtimme. Jag började febrilt banka på fönstrerna gjorda av skyddsglas och insåg att låset till innerfönstret började öppna sig litegrann. Efter fem minuters armbågande så fick jag upp innerfönstret och lyckades låsa upp dörren inifrån. Klockan var nu 07.30 och killen låg och sov i soffan. Jag smällde till rejält i dörren och började ropa åt han att vakna, men helt utan reaktioner. Jag sket i att prata med han just då och gick och la mig och somnade direkt.

I lördags blev det en hel del vandrande till utkanten av Rosario som skulle inehålla två stora köpcentrum. Stadsdelen var väldigt vacker och folket kändes som att dom var av det lite finare slaget. Det var många sportklubbar överallt, många arenor och en fin strand med fotbollsplan, beachvolley och nere i vattnet fanns det möjlighet att spela vattenpolo. Promenaden dit hade tärt rätt rejält på krafterna och mörkret började falla in. Jag gick sakta tillbaka och började inse att jag inte alls gick på samma gator som på den krokiga vägen dit. Jag började bli väldigt nojig över att någon skulle råna mig så jag gick in på en kiosk och köpte en flaska med en bra lång smal hals på, som skulle fungera utmärkt som vapen. Men vägen hem gick bra och jag kom tillbaka oskadd och lyckades somna direkt jag slöt ögonen.

Idag har det varit en slapp dag, allting har varit stängt på stan och jag har mest gått runt och ätit. Jag har känt mig väldigt trött och sliten och en liten aning febrig. Redan på julafton så skämtade dom om att dom skulle försöka hitta en tjej i min ålder som dom skulle försöka para ihop mig med, samtidigt som jag fick lära mig spanska. Idag fick jag ett telefonnummer till en tjej som dom tyckte att jag skulle ringa för att iallafall ta en lektion och hon tipsade mig om att vi borde gå ner och sätta oss vid floden där det är väldigt vackert. Men jag har inte mått något vidare idag och jag har tänkt lämna Rosario imorgon och dra vidare till Mendoza, så jag får nog stå över tyvärr.

Klockan är nu 01.45 och ikväll är det fullt hus av 18-åriga grabbar som spelar blackjack. Jag har varit ute och käkat för någon timme sen och idag blev det en pizza. Pizzan var prydd med oliver, ananas och några konstiga röda bär som smakade fruktansvärt sött och konstigt. Efter att ha käkat två stycken så började halsen att svälla upp och jag blev väldigt nojig. Men efter att ha struntat i de fyra andra bären, ätit resten av pizzan och sen gått tillbaka till hostelet så hade svullnaden gått ner och nu är den så gott som borta. Nu är jag nog bara några minuter bort från att sova, men innan sängen så borde jag fixa hostel och en veckas spanskastudier inför min Mendoza-resa. Jag ser väldigt mycket framemot att åka dit, men är fortfarande väldigt irriterad över att inte ha en fungerande kamera. Det finns mycket mer jag egentligen hade velat skriva, men det får bli ett eget inlägg senare.

Godnatt! /Aron


Som en blandning mellan nyår, midsommar och Julafton

Jag satt fortfarande vid datorn då det började ringa på porten till hostelet. Det fortsatte att ringa länge innan jag insåg att jag var ensam här och jag knallade ner och öppnade. En familj med kassar fulla med öl, vin, läsk och mat klampade in och undrade vart resten av folket var. Efter en liten stund kom även familjen som äger hostelet in och vi var nu runt tio stycken. Matlagningen började för fullt, det började dukas upp och folk började gå runt med glas med olika drycker i. Ungarna sprang runt och skrattade och jagade varandra, medans tonårings systrarna satt och retade varandra och skrattade och var glada. Ännu mer folk började ramla in eftersom och alla gick runt och gav varandra besos, jag är fortfarande lite osäker på när man borde och inte borde ge varandra dessa kyssar på kinden så jag stod mest bara och försökte hänga med de andra. Den första som kom fram och gav mig besos var en söt 20 årig tjej och därefter så var det handskakningar, kyssar, kramar och presentationer hit och dit och jag var väldigt förvirrad över vem som var vem i släkten. Jag känner hur det börjar lukta grillning och jag gick ut och kollad läget och där stod mannen i huset i bar överkropp och höll på för fullt med Argentinas suveräna grillkonst. Kolen tändes alltid bredvid och endast de bästa kolen fick hamna under gallret och under tidens gång så tog han bort askan och lade dit nya kol så att det alltid var en perfekt mängd och en perfekt värme. Till och från lade han tidningspapper över kötten och fläktade för fullt med en tidning över kolen så att det fylldes med rök och värmen blev intensivare. Under tiden köttet grillades så dukades det fram picadàs, vilket består av olika sorters plockmat som man skulle kunna likna med tapas. En typisk juldrink där man blandar någon speciell sorts sprit med coca cola började delas ut och stämningen var väldigt babblig och skämtsam. Folk var väldigt nyfikna på vem jag var och med min dåliga spanska och deras dåliga engelska så lyckades vi dela en hel del information, samtidigt som vi hade väldigt roligt åt varandras uttalsfel.

En kvart innan köttet var klart så satt sig alla ner vid bordet och började hugga in på många olika sorters matiga sallader, en massa bröd och en del kallskuret som stod vackert uppdukat. Ungefär då man började känna sig mätt så började köttet delas ut och fortsatte att komma med jämna mellanrum och att tacka nej för att man var mätt verkade endast betyda att man fick stå över en omgång och ta en större bit vid nästa.

Det var en väldigt typisk släkt med många en söt liten unge som alla gick runt och lekte med, pussade på och lyfte upp och satte i knät. En gäng tonårskillar som grupperade ihop sig och hade väldigt roligt tillsammans med den skämtsamma ensamstående farbrorn som alltid är glad och rolig och gärna skämtar på sin egen bekostnad. Den 93-åriga mormorn satt tillsammans med den äldre dottern och de vuxna kvinnorna. Mormorn sa inte så mycket och hängde inte riktigt med, men är ändå så glad att få vara där med hela släkten. Lite senare så kom den avlägsna systern till mammorna och fick äta lite efter alla andra. Hon bodde i USA och hade rest runt i stort sett överallt. Jag hängde ett tag i köket med kvinnorna och diskuterade allt möjligt om kulturella skillnader, för att sedan gå upp på balkongen och hänga med i den grabbiga stämningen där folk retade varandra, slog varandra på axeln och retade den roliga farbrorn för hans fula skor. De yngre döttrarna satt i sofforna och umgicks och alla var på ett väldigt hyperaktivt gott humör.

runt 23.30 så började det komma upp en massa fina glas på bordet och jag fick det förklarat att man alltid skålar in julen på tolvslaget. Däremellan så tryckte vi i oss en massa sötsaker och jag lyckades inte få i mig allt och männen retade mig för min babymage som inte rymmer någon mat. Även om jag tyckte att jag tryckt i mig sjukt mycket. Tolvslaget kom och vi skålade in juldagen och kyssarna började gå vilt till igen, därefter så sprang alla upp och började gå in i alla rum och ut på balkongen och skrika. Jag fick sedan höra att dom sprang och ropade efter Papà Noel (Jultomten) Men när han aldrig kom så slängde sig alla på julklapparna under julgranen. Dom hade ungefär 2-3 paket var och efter varje paket så sken dom upp och sprang till den som julklappen kom ifrån, tackade och gav en puss på kinden. I ungefär 30 minuter så sprang alla runt och provade sina nya kläder, sina smycken och allt annat som dom nyss fått och alla lyste av lycka. Någonstans i mitten av julklappsprovandet så hade fyrverkerierna börjat komma igång för full och ibland så small det till så pass att alla ryckte till. Fyrverkerierna fortsatte i timmar och även luftballonger i form och färg av en tomtemössa började lyfta. Festen fortsatte lääänge och folk började bli mer och ner grupperade och familjära, vissa började röra sig hemåt och jag började känna mig lite utanför och tackade för mig och gick till mitt rum.

Att få vara med om en Argentinsk julafton var verkligen en rolig upplevelse. Men det var inte utan att man ibland gick ut på balkongen och saknade att fira jul hemma med sin familj och sitta i dagar och vräka i sig julgodis, julmat och dricka påskmust framför alla nya filmer som alla nyss har fått. Att ni inte kom fram när ni försökte ringa mig är helt enkelt p.g.a. att telefonen inte är laddad. Laddaren är en Argentinsk kontakt och batterierna tog slut i Uruguay. Här finns det bara gammeldagsa uttag, vilka är identiska med uruguays. Samtidigt så har jag glömt bort min mobil lite eftersom det inte direkt sprutar samtal och sms!!!

Klockan är nu 20.00 och jag har sovit gott runt nio timmar i natt. Jag vaknade i morse, drog på mig ett par shorts och gick direkt ut. Solen var bakom moln och jag var väldigt hungrig och törstig, vilket tog ett tag att åtgällda eftersom inget är öppet juldagen. Men jag har hunnit se det mesta av staden, blivit rätt solbränd efter att solen kom fram och nu är jag väldigt trött i benen. Nu blir det att göra något åt hungern och sen kolla upp vad Rosario har att erbjuda en natt som denna. Är sugen på någon sorts livemusik, vilket Rosario ska ha ett hyffsat utbud av. Men vi får se hur det blir och kanske en siesta innan skulle komma väl till pass.

Ha en fortsatt trevlig jul alla mina trogna läsare och välkommen mina nya läsare som läser bloggen från början....
/Aron

Feliz navidad!

Ja god jul på er alla! Det här kommer att bli en ovanlig jul. Jag har aldrig varit riktigt säker på ifall jag skulle få fira mig julafton på en buss, på en terminal, på ett dyrare hotel eller ifall det skulle bli i ett hostel. Det såg mörkt ut ett tag och såg ut som att jag inte ens kunde ha mig en egen låtsas jul eftersom jag var rätt stekt i hjärnan och inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Så här har det sett ut den senaste tiden...

Som jag skrev tidigare så klev jag upp kl 9 i tisdags, tog bussen till Montevideo, knallade till embassaden, hämtade mitt kort, kom tillbaka till terminalen, vred ur t-shirten från all svett så att den inte skulle mögla, bytte t-shirt, köpte en biljett till fel destination, upptäckte att det är 23 timmar tills nästa buss går och där efter har det varit 40 långa timmar.

Efter att mina batterier tagit slut på datorn, så letade jag febrilt efter en hörna där jag kanske skulle kunna få mig lite sömn efter att terminalen inte var lika proppfull och kanske med ett uttag i närheten. Jag hittade ett uttag där jag till min stora lycka upptäckte att min svenska kontakt passade perfekt och jag försökte i ungefär fem timmar att ladda upp llite bilder. Jag var fruktansvärt trött, sjukt hungrig och jag har nog aldrig luktat så mycket och kännt mig så skitig i hela mitt liv. Terminalen var fortfarande proppfull och vakterna flyttade oss fram och tillbaka mellan olika delar av terminalen p.g.a. att städet skulle städa. Jag började inse att det visst inte var tillåtet att ligga ner och det kändes hopplöst att kunna få någon sömn. Stolarna är av plast och kanterna är runt en halv meter höga runt om hela och lutade man huvudet åt något håll så krockade man med någon annans. Jag gick fram och tillbaka några timmar tills det faktiskt började bli rätt folktomt inne i terminalen. Jag hittade mig en plats med en tom stol bredvid där jag ställde ryggsäcken, jag lutade mig emot och lyckades i omgångar få mig någon timmes sömn. Sådär fortsatte det i ungefär 23 timmar, med två undantag då jag rörde mig ut mot stan för att få mig lite mat. När klockan äntligen närmade sig 18.00 så fick jag reda på att jag hade blandat ihop Martes och Miercoles (tisdag och onsdag) och det gick ingen buss idag. Satan! Santa fe ligger rätt nära tänkte jag och hoppade på en buss som efter elva timmar anlände till terminalen i Santa fe. Det första som slog mig var den unkna lukten och städare som febrilt sprang fram och tillbaka och sopade upp alla skalbaggar och kackerlackor som det trasiga slitna golvet präglades av. Jag hittade mig en liten bänk där jag slängde upp ryggsäcken och satt mig och lutade mig mot den och blundade en stund. Jag slog upp ögonen och upptäckte att en av vakterna pratade med mig och jag utskiljde någonting om förbjudet att ligga ner, hennes chef någonting och en uppmaning om att sitta ner. Direkt därefter kommer det en stor full man och börjar prata med mig och berättar nogrannt om att jag att den här platsen är riktigt farlig, att jag skulle hålla mig lugn och inte prata med någon som inte bär uniform.

Jag hade tidigare kollat upp hostel i Santa fe och upptäckt att det endast finns hotell och att det billigaste man kan hitta är ungefär dubbla priset av ett standard hostel. Tack och lov så fanns det direktbussar till Rosario, så vistelsen i Santa fe blev endast två timmar och väl framme på terminalen i Rosario så var klockan nästan nio vilket betyder att jag endast är två timmar ifrån möjligheten att checka in på ett hostel. Jag fann ett cafè med wifi där jag möttes av en massa otroligt vänliga människor. Jag fick i mig en kopp kaffe och en liten macka och skenet började gå upp. Jag kände mig som en människa igen och var nu peppad på dagen. Tyvärr så öste regnet ner och tyvärr så fanns det bara två stycken till synes skittråkiga hostel utan recensioner tillgängliga idag julafton, så jag tog min tid och satt på cafèt i ungefär en och en halv timme tills regnet började lugna ner sig. Under min promenad mot hostelet så kände jag mig pigg och stark. Det kändes som att jag kunde gå flera mil och känslan av den här staden är bra. 20 minuter senare så hittade jag en port med rätt adress och tänkte att det här inne måste det finnas ett hostel.

Klockan är nu 14.15 och jag sitter på ett familjedrivet hostel. Jag möttes direkt av hela familjen och en helt sjuk vänlighet. Jag blev bjuden på kaffe, fick färskt vatten, en handduk och tvål och dom sa till mig att det här nu är mitt hus och jag fick mig en rundvisning. Huset är stort och rymligt, allt är rätt gammalt och slitet men har en bra mysig känsla. Rummen är små och trånga men det spelar ingen roll eftersom jag tydligen bor här själv. Jag kommer väldigt bra överrens med familjen och vi diskuterar tillsammans om hur dom ska lyckas få fler gäster eftersom det här hostelet startade för endast en månad sen. Jag har lämnat in min smutstvätt på andra sidan gatan för 20 kronor och jag har för första gången packat upp allt, vikt ihop kläderna och lagt de i garderoben och alla andra prylar har jag lagt i ett praktiskt litet nattduksbord som står här bredvid. Allt känns väldigt bra nu och det verkar som att jag har en familj att fira jul med. Jag är inte riktigt van med den här gästfriheten, men tackade glatt ja till inbjudan. Det kommer att vara deras familj, med lite släkt hemma i deras hus. Det blir great!

God jul! /Aron

Colonia! Vackra synes och ett sjukhusbesök

Yes! Internet...

I Punta del este så fick jag höra att jag var dum som hoppade över Colonia, samtidigt personalen försökte få mig att inse att Colonia var en liten tråkig håla utan något att se. Men jag gav det en chans. Efter mitt senaste inlägg så gick jag ut för att kolla läget, men lämnade tyvärr kameran på hostelet. Det var precis innan solnedgången och bilar och vespor körde ner mot hamnen och parkerade för att se solnedgången tillsammans med sin käraste. Staden är väldigt liten, men fruktansvärt mysig och vacker. Överallt kryllar det med små mysiga restauranger, överallt runt kusten så fanns det små stränder och andra små platser där ungdomarna satt och hängde med sina gitarrer. Runt klipporna så samlades de äldre männen för att fiska i solnedgången och strax ovanför fanns det en parkeringsplats där bilar var uppradade precis som om det skulle visas en drive-in film alldeles strax. Längre upp på kullerstensgatorna körde det runt bilar och spelade hög musik och längs kanten på vägarna så parkerade dom en stund, öppnade bagageluckan och lät musiken gå medans dom sparkade en boll mellan varandra. Jag fortsatte mot den historiska staden. Runt muren och de gamla kanonerna var det fullt med Argentinska turister som gick runt och fotade och posade framför alla sevärdheter och överallt man gick så möttes man av trevliga människor som undrade om man kunde ta ett kort åt dom. Så fort jag tog fram kartan så var det någon vänlig själ som undrade vad jag letade efter och började förklara stadens historia. Kvällen var mysig och jag längtade till morgondagen då jag skulle få ta lite vackra foton.

Tyvärr så blev morgondagen (måndag) rätt förstörd p.g.a. att jag inte kunde ta det lugnt med spriten dagen efter. Med en stunds tjattrande och en del mysdrickande så råkade jag tappa flaskan, så att den landade vackert brevid den sovande tjejen i sängen under mig. Det var en minimal slurk kvar men det störde mig fruktansvärt mycket, så med fyra deciliter vodka i kroppen så skuttade jag iväg till närmaste mack och köpte mig en ny flaska. Här börjar minnet svartna och jag minns hur jag två minuter efter att jag lämnat macken började inse att jag hade bråttom tillbaka. Jag hade visst sörplat i mig halva flaskan och minns jag rätt så fortsatte jag att dricka.

08.00 vaknade jag upp på en madrass på ett golv av att någon sa åt mig att det var dax att gå. Jag ställde mig genast upp och började vingla iväg, tog en snabb titt bakåt och såg att det stod "hospitàl" på byggnaden jag gick ut ifrån. Personalen på hostellet fick sedan rycka i mig en hel del för att få mig att byta rum och jag lyckades inte komma utanför dörren förrän 15.30. Men under dagen hann jag med en massa vandrande, solande och lyckades ta fina kort på i stort sett allt jag tyckte var värt att se i staden och jag lyckades trycka i mig ett par burgare och runt fyra liter vatten utan att behöva gå på toa en enda gång på åtta timmar. Under solnedgången så skuttade jag ut med kameran i högsta hugg och lyckades ta ungefär två kort innan skiten slutade fungerar och nu går det endast att ta vita kort. Jag är väldigt irriterad och det kommer tydligen att krävas ett par dagar för att få den lagad, plus att det kommer att kosta satan. Dom säljer inte Casio här i Uruguay eftersom dom lätt går sönder. Jag gick sedan tillbaka i tid och gick och la mig runt 23-tiden och drömde för första gången på otroligt länge mardrömmar och kände hur min kropp verkligen har tagit stryk.

Jag vaknade i morse runt 9-tiden och var fortfarande sliten och hade lite svårt att koncentrera mig. Men så fort jag startat min frukost så träffade jag två stycken otroligt trevliga backpackers som fick mig att inse att min bloopers so far inte är så farliga. Jag har förlorat en flightbag, två kablar, en mobil telefon, min kamera har gått sönder, jag har lyckas glömma mitt bankomatkort i bankomaten (Vilket är väldigt vanligt här eftersom man måste trycka sig fram i en meny på spanska innan man får ut kortet, som man dessutom får ut sist av allt) Jag har träffat fem stycket hittills som lyckats med samma sak. För att fortsätta listan så har jag även lyckats slarva bort tre par nycklar och fått be personalen såga upp mitt hänglås alla tre gånger, jag har glömt min dator efter spanskalektionen, jag har glömt kameran på en restaurang och slutligen så har jag lyckats supa mig själv under bordet så att jag vaknat upp på sjukhuset. Men av någon anledning så verkar folks listor se ungefär likadana ut och jag känner mig lite bättre och rätt nöjd över att jag har en bra reseförsäkring.

Klockan är nu 21.00 och jag har hunnit med att ta en buss tillbaka till Montevideo, tagit bussen in till stan, fixat mitt bankomatkort, vandrat halvägs tillbaka till terminalen, men gett upp och tagit bussen den andra halvan. Väl här på terminalen så har jag råkat köpa en biljett till Rosario, men inte staden Rosario som jag hade tänkt mig till. Men som tur var så kom det en tjej och joggade i kapp mig och hjälpte mig att ändra biljetten och visade mig vart jag skulle senare. För 12 timmar sen hade jag ingen aning om vart jag skulle, men jag fann Rosario som en bra stad att starta i innan jag ger mig på den norra delen av Argentina. Väl här på terminalen så kommer jag endast att kunna ta mig till Buenos Aires innan 18.00 imorgon kväll. Så vilken terminal ska jag spendera natten på? Jag tror att det blir billigare att stanna här, men jag kommer iväg tidigare om jag hoppar på färjan till Buenos Aires nu. Just nu är jag glad att jag har hittat internet och att jag har iallafall runt 2,5 timmes batteritid. Möjligheten att det kommer upp bilder på facebook ikväll är stor och kanske kommer mina blogginlägg också börja smyckas med bilder och kanske någon lite film till och från. 21 timmar kvar tills avgång nu och jag ska leta mig fram till ett sätt att spendera tiden på.

Förlåt... /Aron


Framme i Colonia

Igårkväll ramlade det in en massa folk på hostelet i Manantiales, samtidigt som regnet öste ner. Det var bland de värsta regnoväder jag någonsin sett och bbq-kvällen blev flyttad till inomhus. Under happyhour så besökte folk baren även fast regnet fortfarande sipprade på rätt bra. Jag hade hittat min plats inuti baren och alla nya  gäster trodde visst att jag jobbade där. Precis som jag skrev sist så blev det en väldigt slapp dag och en smått onykter kväll. Vi var många som peppade utgång, men än en gång så straffade det sig att jag hoppar över att ta en siesta mitt på dagen och då blir la fiesta lidande istället. Jag somnade då jag bara skulle vila en stund och när dom försökte väcka mig så hade jag mest mumlat och pratat i sömnen. 

Under resans gång så har jag blivit tagen för alla möjliga nationaliteter. Jag har hört en hel del gissningar på Israel, en del på Australien, ett par gånger på holland, tyskland och österike och det har faktiskt hänt att folk trott att jag kommer från Brasilien, men då har det varit mer av ett missförstånd eftersom jag rest med en kille från Brasilien. Men igår var första gången jag blivit tagen for att vara från Uruguay och det var dom stensäkra på, men mest för att jag drack mate tillsammans med personalen. Det fina med hostel är att oftast så är hälften av personalen också är ute och reser och bara har stannat upp ett tag för att tjäna lite pengar. Det gör stämningen väldigt personlig och man kommer lätt överrens med dom. Jag blev nästan övertalad att stanna två nätter till och hoppa över Colonia, vilket hade varit trevligt. Men vem vet... Jag kanske åker tillbaka dit en sväng igen. Det var det bästa hostelet hittills och jag har inte riktigt bestämt mig om jag älskade staden eller inte.

Klockan är nu 19.20 och jag har överlevt två bussresor och jag har lyckats hitta ett hostel här tio minuter från busstationen. Det är samma hostelkedja som jag bodde på tidigare och jag blir nog kvar här för två nätter. Jag bor i ett dorm med åtta bäddar och genom att titta mig runt på sängarna så ser det ut som ett tjejdorm. rummet är oftast indelade så gott det går med killar i ett och tjejer i ett annat. Men ibland går det inte och dom får slänga in en kille i ett tjejrum eller tvärtom, vilket verkar vara fallet här. Jag får endast bo i detta rum en natt och måste checka ut och checka in igen imorgon och flytta till ett mindre rum. Nu ska jag leta reda på en dusch, duscha en sväng, växla in lite pengar och sen ta en titt på staden där det bor runt 22 000 personer.

tjo /Aron

Review av punta del este

Det har hostelet ligger ungefar en 20 minuters bussresa ifran stadskarnan, ungefar fem minuters promenad fran den kanda surfarstranden bikinibeach och gar man i ungefar tio minuter sa finns det ett litet men praktiskt supermarket. Det finns en hel del uteliv men som endast ar oppet under sommarperioden. Det finns ingen riktig urbefolkning i den har staden utan hela stallet ar uppbyggt med sommarhus och en massa turister. Turisterna kommer fran andra delar av Uruguay, Brasilien och en hel del Argentinare. Framforallt porteños fran buenos aires. Sommarhusen har runtomkring ar verkligen top end av lyx och agarna maste vara grisigt rika. Punta del este skulle man kunna beskriva som nagot valdigt sotsliskigt och det finns en hel del strander och finare restauranger att gotta sig med. fyra natter ar full tillrackligt och en dag mindre hade nog varit mer lagom.

Vid forsta asynen sa mottes vi av en valdigt slapp atmosfar och en valdigt lyxig och lattsam stamning. Tjejen som checkade in oss ar galet sot. Hon ar en latinaversion av en svensk vit, frakning och rodharig tjej. kladstilen ar lite at hippie-hallet och hon har ett stort busfro-leende, ar 21 ar gammal och lite av en charmig snorunge. Vi har aven spanskalararen som ar fran ecuador, hon ar 27 ar gammal och hon ar mer av en rastafari med salsa i blodet. Stadarna har ar valigt pratglada, skrattar mycket och ibland kanns det som att det ar mer personal har an gaster. Hjartat med det har hostelet ar bakgarden som innehaller en pool och en mycket trevlig bar som alltid spelar antingen elektronisk musik eller reggea. Allt ar perfekt upplagt for harliga bbq-kvallar och fester varje dag, men av nagon anledning sa ar det alltid tomt dar ute. Gar man ut under happy-hour sa ar risken valdigt stor att man star dar sjalv och dricker tillsammans med all personal.

An sa lange sa har jag hunnit med en bbq-kvall med lite gratis salsalektioner, jag har hunnit vandra pa bikinibeach i solnedgangen tillsammans med de tva homosexuella brasilianarna Alan och Rafael, jag har hunnit ranna runt i stadskarnan och fixa mig ett par flipflops och en bunt med pengar, jag har hunnit ta bussen harifran till en nudist-strand dar man kunde skutta runt och kanna sig fri, jag har hunnit lifta med annu en homosexuell Brasiliansk kille som aven bjod in mig till ett gayparty ikvall som jag nog kommer att hoppa over och igarkvall sa akte jag, Rafael och tjejen fran receptionen in till nagon bar och motte upp hennes vanner. Jag har haft det bra har, men lugnet och avstandet till allt ar ibland frustrerande och det kanns som att jag mest vandrar runt pa hostelet och inte vet vart jag ska ta vagen. Hojdpunkten har har antingen varit bbq-kvallen eller natten till idag som bjod pa en massa skratt och trevliga minnen.

Klockan ar nu 16.20. Jag ar grymt seg idag eftersom att jag kom "hem" efter klockan sex imorse och jag har verkligen inte gjort nagonting alls idag. Ett par ifran staterna som jag larde kanna valdigt bra akte just och nu kanns det ratt trist och tomt har pa nagot satt. jag kommer att joina bbq-kvallen ikvall och hoppas pa att det leder till nagon sorts utgang. Men just nu sa ska jag slumra framfor tv:n, sorpla lite mate och sen kolla lite efter ett nytt hostel i Colonia. problemet ar bara att jag inte kan boka nagot utan mitt kort, sa jag far hoppas pa det basta imorgon. Jag hoppas att Colonia ar lite mer av en stad och att jag kommer att hitta en adapter till datorn och en kabel till kameran nu nar jag faktiskt varit lite seriosare med kameran och har lyckats ta en del fina bilder.

Chau /Aron

Rik igen och ett nytt kort pavag

Okej... Vi borjar med igàr morse. Fortfarande utan prickar p.g.a. en oladdad dator och nya uttag som jag inte hittat nagon adapter till annu. Jag vaknade utan pengar och utan nagot bokat hostel. Det ar har Rafel kommer in i bilden och han har verkligen varit en klippa. Jag hade kollat upp allt pa swedbanks hemsida och hade ett telefonnummer att ringa. Jag och Rafael vandrade runt i timmar och letade efter ett lucotorio, vilket ar ett sorts internetcafè d´r man aven kan ringa ifran. Utan vidare lycka sa tog vi bussen till den svenska ambassaden, dar jag till en borjan fick informationen att detta var ett personligt problem som jag fick losa sjalv. Hon tipsade om att ringa mina foraldrar och be dom skicka pengar. Jag forklarade att jag hade ett telefonnummer och allt jag behovde var att ringa dit och hora vad jag kan gora. Telefonen fick jag inte anvanda eftersom alla samtal registreras och maste redovisas. Men med en massa tjatande sa fick jag tillslut ringa, 40 minuters samtal senare sa visste swedbank allt om mig och jag har nu ett nytt kort pavag till den svenska ambassaden i Montevideo, vilket borde anlanda pa tisdag. Pengar hade jag fortfarande inte, utan har lanat varenda krona av Rafael. Vidare till Punta del este dar jag mottes av fantastisk natur och ett lugn som bade ar underbart och lite frustrerande.

I morse vaknade jag med ett uppdrag. Att fixa pengar. Swedbank hade pratat om att dom kanske kunde ge mig en kontantutbetalning via western union. Jag fixade en bra deal pa hostelet och fick ett kort dar jag kunde ringa fran en vanlig telefonkiosk i ungefar tio minuter for ungefar 40 kronor. en lang vantan pa bussen in till stadskarnan, en busstur och en liten promenad senare sa hittade jag mig till western union och lyckades med knaglig spanska fa fram delar av mitt budskap. Jag hittade sedan en telefon och lyckades komma ratt pa forsta forsoket. numret var 0805-2054 671837976573 0046810111020 med lite spanska flervalstelefonsvarare emellan. Precis efter att killen fran swedbank svarat ja pa fragan "har jag all information jag behover nu" sa brots samtalet med en len rost som sa "hasta luego". Tillbaka till wester union och tjejen i disken forstar verkligen ingenting av vad jag forsoker forklara. Till min stora gladje sa dok det upp en kille som pratade engelska och efter ca: 30 minuter sa loste det sig och jag har nu en storre summa kontanter i min ago. Halleluja till ett valfungerande system.

Klockan ar nu 20.30 och jag har borjat kanna mig hemma pa det har hostelet. Det ligger valdigt langt ifran allt, men det ar det basta hostelet hittills och flera mil at bada hallen sa ar kusten fylld med vackra strander. Jag har hunnit med en trevlig bbq, lite strander och antligen tagit tag i veckans baksida med backpacking. Att tvatta! Vilket gjordes i duschen den har gangen. Vad kvallen erbjuder vet jag inte an. Det pratas om poesiupplasning i solnedg`ngen pa en vacker strand en 20 minuters bussresa harifran. Men jag ar ratt slutkord da jag varken ater eller dricker ordentligt. Det finns en liten livsmedelsaffara 20 minuter harifran och nu ska jag ivag och se om dom kanske har nagot atbart att erbjuda. Blir en battre beskrivning av Punta del este och dess omgivningar imorgon och bilder kommer upp sa fort jag hittat en kabel att kopa.

Hasta mañana /Aron

Pank och bostadslos!

Direkt efter att jag skrivit det senaste inlagget sa gick jag in pa hostelworld for att boka nasta hostel. allt gick bra tills jag skulle betala och upptackte att jag inte hade nagot bankomatkort.  Det forsvann i sondags, men jag markte det forst igar kvall. Jag vaknade imorse utan att ha nagonstans att bo, runt 20kr i mynt i fickan och med en javla solbranna som gjorde det lite jobbigt att ga runt och bara pa all packning. Det har varit en lang dag, en massa vandrande, en lang vistelse pa svenska ambassaden och ett langt och dyrt samtal till swedbank.

Klockan ar nu 21.00 och jag har fortfarande inga pengar. Jag har lyckats ta mig vidare till punta del este och jag haller tummarna for att jag ska lyckats fa mig en slant imorgon via western union. Hur det kommer ga har jag ingen aning om och vad som har hant och vad som kommer att handa kommer jag att uppdatera er om imorgon. Just nu ska jag forsoka fa mig lite mat och forsoka tanka positivt. Ursakta inlagget utan prickar, men min dator ar urladdad och jag har inte hittat nagonstans att ladda den annu.

fortsattning foljer... /Aron


Montevideo avklarat! Nya äventyr imorgon

Jag har vandra, vandrat, vandrat och vandrat. Igår gick jag i ungefär sex timmar och idag har jag hunnit med runt åtta timmar. Jag har hunnit med ett antal öl, en semi-fin restaurang med min Brasilianare Rafel och jag har haft två nätters riktigt god sömn. Staden är rätt fin längs efter kusten och stämningen här runtomkring är riktigt fin. Folk är slappa, folk joggar på alla möjliga lustiga sätt längs stränderna och när solen börjar gå ner så sitter det ungdomar överallt och spelar gitarr, lyssnar på musik och delar en en liters öl mellan varandra och vissa sparkar boll och spelar beachvolley. Precis som i Buenos Aires så flödar kärleken här väldigt mycket och folk sitter i romantiska ställningar och blickar ut över havet precis som om dom satt och posade för någon tidning. Staden är inte överdriven på något sätt, den är inte fantastisk på något sätt men det håller en bra standard, är stor som dubbla stockholm och har stränder och natur som man verkligen inte är van med.

Imorgon drar det vidare till Punta del este tillsammans med Rafael och jag ska precis nu boka hostelet innan jag går ut och äter. Ärligt talat så har jag ingen aning om vad som finns där, men det känns som att jag borde ge Uruguay mer tid och tydligen så verkar det vara ett populärt resmål. Just nu så bor det en Brasiliansk kille, en holländsk, en fransk och en från Carlifonien i det här rummet och jag har börjat inse nu att folket jag bodde med på milhouse inte var backpackers. Det här är backpackers som reser på riktigt

Klockan är nu 21.15 och jag är sjukt hungrig. Jag har precis kollat hur mycket pengar jag har gjort av med och i den här takten så skulle min resa hålla i max fyra månader till. Jag har svårt att bestämma mig om jag ska leva lyxigt eller om jag mest ska försöka dra ut på resan. Tankarna om vad som händer sen börjar smyga sig på mer och mer och jag är verkligen inte sugen på att gå "tillbaka till vardagen" igen. Jag är inne i ett otroligt bra flow just nu och jag är allmänt välmående. Men ibland dyker det upp känslor som säger att jag borde göra något mer meningsfullt. Jag vet inte vad och när jag tänker på det ibland så får jag en bild av livet som väldigt platt. Ibland så kan jag bara sitta på en bänk och tänka tillbaka på vad jag har varit med om och då får jag ett stort leende på läpparna när jag tänker på allt som jag kommer vara med om under resten av resan. "Du kommer att känna ALLT" som en Portuguisisk kille sa precis innan han åkte hem efter sin 17 månaders resa.

Ta hand om er /Aron

En miniversion av ett trevligare Buenos Aires

Hejdå Milhouse, Hejdå Buenos Aires och Hej där Uruguay. En väldigt bra natts sömn, en hyffsat tidig morgon, en färja, en buss och den sista sträckan i en billig taxi med plexiglas mellan förarsätet och baksätena och sen var jag framme i Montevideo och såg mitt hostel framför mig. Jag klev in till något som såg väldigt likt ut en vanlig villa, jag blev väl bemött och jag kände en varm och bra känsla sprida sig i kroppen. jag skrev på några papper, betalade mina tre nätter här och gick upp till mitt dorm. Den första personen jag mötte i mitt dorm, var en väldigt smal tjej med Italiensk utseende som kom från Österrike men som tydligen var Italiensk . 20 minuter efter att hon presenterat sig som Sabina så hade jag hunnit ta en dusch och vi var nu påväg ut till någon sorts gatukoncert som skulle äga rum ikväll. Det var tydligen inte rätt band och rätt kväll, men kvällen bjöd på en middag som jag för övrigt inte blev mätt på och en stor rundtur på stan.

Första åsynen av staden var inte imponerande. Men jag älskade stämningen, det lugna och trevliga folket och hur staden kändes som att det var en enorm by inspirerad Av BsAs. Här finns det ingen stress, folk dricker sitt mate överallt och ungar leker och spelar fotboll i parkerna medans resten av familjen sitter i närheten i gräset och tar det lugnt. Några gator senare så är det tango i full rulle och här brydde sig ingen om att verka proffessionella, utan rockade istället på med sin egen version av tango. En bit utanför staden så slogs vi direkt av hur likt det området var området "Palermo" i BsAs. De mysiga barerna, de låga nybyggda husen, ljusen och den allmänt lugna och fest mixade stämningen. Mitt emellan området som vi till våran stora förvåning såg hette Palermo och vårat hostel så ligger det en park som har kört igång sina december-marknader på kvällarna och jag bara längtar tills jag får åka dit imorgon och då lovar jag er att jag kommer att ta kort (Vilket jag har varit fruktansvärt dålig på hittills). Vi fick lite bråttom tillbaka till hostelet eftersom vi båda verkligen behövde hitta en toalett och nu sitter jag här med ett utmärkt fungerande wifi. Grattis Sverige!

Klockan är nu 00.15 och det är bara tre timmar tidigare här än för er i Sverige. Jag är fruktansvärt törstig och lite hungrig efter min allt för lilla portion mat. Det finns varken vatten eller mat att köpa här, men tydligen så ska det inte vara några problem att dricka kranvattnet, så jag får väl ge det en chans. Det blir inget större partaj ikväll, utan jag satsar hellre på att sova gott, stiga upp i god tid, köpa badbrallor, lite solkräm och sen söka upp närmaste Playa. Nu blir det en snabb rundtur ute på bakgården där det pågår ett lite bbq-party och sen direkt upp emot sängen. Sen blir det en....

Ny vecka och nya tag /Aron

Sista natten och imorgon blir det Uruguay

Igår kväll (fredag) så vandrade jag 20 kvarter och försökte hitta en billig och lokal restaurang där jag kunde sitta själv och koppla bort hela milhouse livet. Det slutade med att jag vandrade 20 kvarter tillbaka och hamnade på en av de lokala slitna restaurangerna i närheten av milhouse. Ägaren hälsade glatt då han kände igen mig, eftersom att jag varit där två gånger förrut. Stället var fyllt av två stora sällskap och jag placerade mig själv i närheten av ett hörn och satt mig och halvsov. Klockan 22.00 skulle det starta en tangoshow där och jag fick min mat runt 21.20 så jag tänkte att jag gott och väl kunde stanna kvar. Då jag ätit upp runt hälften så kommer kyparen för att checka om allt är ok och lämnar en lapp skriven på en servett som var från La chica rubia de lila från bordet på andra sidan, det stora sällskapet. Jag var alldeles för upptagen med att tyda det spanska brevet och missade vem det var som skrivit den. Men någon tyckte tydligen att jag såg väldigt ensam ut där långt borta i fjärran och tröstade mig sedan med att jag inte behövde vara ensam längre för att nu hade jag hennes telefonnummer. Klockan 22.50 så hade tangoshowen ännu inte startat och restaurangen fylldes med högtidligt klädda äldre damer och herrar och det verkade som att precis alla kände alla. Personalen, gästerna och även artisterna kysste varandra på kinderna som att det var någon sorts återträff. Jag kände mig lite dum där jag satt i hörnet med jeans och t-shirt och vandrade tillbaka till hostelet.

Idag har irritationen inte kunnat lägga sig. Hela natten har jag legat vaken p.g.a. den fyllefest som var här igår och p.g.a. att mina roomies har rökt, supit och haft djupa samtal i rummet hela natten. Då dom stod två meter ifrån så tyckte dom inte att dom behövde dämpa sig, men då dom satt på min säng så försökte dom iaf viska. Någon låg och spydde på toan vägg i vägg hela natten. och i varenda vrå så var det ett jävla liv. Jag har inte lyckats hittat något hostel i tigre, jag missade min träff på marknaden med min gamla lärare, personalen är fruktansvärt ignoranta och hela dagen har varit så sliten och jag har fått lägga om hela min resplan. Jag försökte ta hjälp av personalen med bästa sättet att ta mig till Uruguay tidigt och hitta hostel. Men efter ett antal försök att få kontakt med dom så gav jag upp. Florida-gatan downtown idag muntrade upp mig lite och mannen som bär en rock och en slips som är uppvikta så att det ser ut som att han springer i motvind stod och posade idag med sina miner. Jag vet inte varför jag tycker han är så rolig, men jag kan inte sluta le då jag tänker på hans poser och tvärvändningar där han skrämmer folk. Sen så kan den fantastiska glassen här lätt muntra upp mig litegrann, så jag har faktiskt överlevt dagen.

klockan är nu 21.40 och det börjar närma sig middagsdags. Jag funderar starkt på att ta tunnelbanan till china-town för att få någon mat som smakar något. Den eviga jakten på mat som är iallafall lite kryddstark har totalt misslyckats och jag börjar snart få abstinens. Bland godissortimentet finns det heller varken sura eller salta godisar. Bara sött, slätt och tråkigt. Efter middagen så blir det att packa, stiga upp tidigt imorgon och hoppas på det bästa. Att jag kommer fram till Uruguay, tar rätt bussar och tillslut hittar fram till mitt hostel i Montevideo. Folk försöker peppa upp mig för "a big night" och jag är ärligt talat orolig för hur min sömn kommer att bli i natt.

Ha det bra så hörs vi från Uruguay /Aron Alakangas


Sista helgen i BsAs

Onsdagen fortsatte i vodkans tecken och lokalerna fylldes av folk från hostelet och även med folk från det gamla Milhouse. En klunk, två klunkar, tre klunkar...... o.s.v. och helt plötsligt var klockan två. Vilka klubbar är bra? vart ska ni? Vad kostar vad? Jag och två killar från Brasilien valde Bahrein, men taxichauffören valde något annat. En halvtimme senare var vi långt borta utav helvete och taxichauffören hade fyra tabletter E som han gärna ville sälja till oss. Vi klev av taxin och gick in på klubben som chaffisen valt åt oss. Inträdet kostade 50 pesos och då vi ifrågasatte varför det stod 15 pesos på biljetten så kryssade vakten över 15 pesos och skrev dit 50 istället. Klubben var rätt liten, men helt ok ändå. Efter ännu en kväll meningslöst hängande på en nattklubb som jag inte ens tycker om, så letade jag reda på en taxi och fui a la milhouse. Jag blev inte alls förvånad att det var ungefär halva priset att åka tillbaka än det var att åka dit. Klockan sex på morgonen hittade jag mig till sängen och 08.00 ringer väckarklockan och jag skuttar inte inte direkt ur sängen.

Gårdagen var lugn. Lite slödrickande och två filmer senare så letade jag mig till sängs, kollade på klockan och såg att den ändå hade hunnit bli två. 07.00 ringde klockan imorse för första gången och 07.30 så slutade jag snooza (sorry room-mates). Utan frukost hoppade jag in i tunnelbanan och åkte mot belgrano där dagens lektioner skulle hållas. Åtta på morgonen så möts man av ett gäng väldigt slitna Argentinare i tunnelbanan. Alla ser ut som att dom precis kommit ut från krogen och sedan försökt att fräsha upp sig lite. Tjejerna har lyckats bättra på sminket lite och killarna har bytt skjorta och blött upp håret lite. Väl framme så inser jag att det finns fyra utgångar inom en radie på 50 meter och jag hade ingen aning om vart jag skulle träffa min lärare Ana. Men efter lite vatten och en mcdonaldsburgare så hittade vi igen varandra och började sedan att vandra runt belgrano. En kyrka, en park och ett väldigt litet China-town för en så stor stad var nog det enda som var intressant där. Men det var trevligt och jag återvände hem med ett gott humör efter att ha sagt farväl till Ana. Sista lektionen med min lärarinna Elisa innehöll endast två timmars kallprat på spanska, mate-drickande och en massa skratt, uppe på terassen. Vi har bytt telefonnummer och kommer att hålla e-mail-kontakt i fortsättningen. Men ibland låter det bara så....

17.20 tror jag att tiden ligger på nu och jag har planerat att försöka ta det lugnt idag för att kunna ta vara på dagen imorgon. Vilken är min sista dag här i BsAs. Just nu så sitter jag och försöker planera fortsättningen på min tripp och lotten verkar falla på "el tigre" på söndag, en natt och sedan ta färjan över till Uruguay och de vackra stränderna. Tigre är en av BsAs urbefolknings absolut populäraste semesterställe och har allt som inte BsAs har. Lugn, tystnad, natur och vatten! Jag ser verkligen framemot lite "semester" och rehab just nu.


/Aron

Räknar dagar....

Hola!

Vart var jag? Jo, tangokvällen var awesome och det var mycket intressant att spendera en kväll med Buenos Aires överklass. Alla var högtidligt uppklädda, damerna bar pärlhalsband och herrarna var klädda i kostym. Stämningen var rätt lättsam och folk var skämtsamma och kände sig väldigt hemma där. Vid mitt bord så var det jag och ett äldre par ifrån Australien. Dom var av det rikare slaget och överklassen märktes tydligt. Dom skickade tillbaka det vita vinet för att det var för kallt och även köttet åkte tillbaka för att det var medium och inte medium rare som dom hade beställt. Men jag hade fruktansvärt trevligt med dom. Dom var lättsamma, lätt att prata med och vi hittade väldigt mycket att prata om. De få kunskaperna jag har om vin kom väldigt väl till pass och hur konstigt det än låter så kom min forskning om olika droger också väldigt väl till hands eftersom han var någon sorts läkare. Tangoshowen var verkligen över förväntan och jag hade gärna velat besöka en show i liknande klass igen, men pengarna säger nej.

Resten av dagarna har inte bjudit på särskilt mycket. Ett försök till att gå på La bomba, men vi kom försent och blev inte insläppta. Dagarna rullar på här och jag har mer eller mindre redan mentalt checkat ut från det här stället. Jag har haft otroligt roligt med mina senaste tre rumsgäster från Australien och Jamie från LA har verkligen gjort mina senaste dagar. Jag sitter nu ocftast hellre och ser film en trappa ner och jag försöker inte ta kontakt med folk på samma sätt längre. Det kanske låter som ett perfekt tillfälle för att vara seriös med spanskan, men jag har blivit en allt för god vän med vodkan och även om saker och ting inte är samma sak så är ändå varje dag en fest. Jag har börjat steka hamburgare på hostelet istället för att gå ut på restauranger och jag har börjat fundera mer och mer på vart jag ska ta vägen efter att helgen är slut.

Ikväll är det DJ-night, men tydligen så ska det vara en större fest än vanligt eftersom det är en farvälfest för någon som jobbar här. Alla fyra (Jamie och de tre Australianarna) har checkat ut från mitt dorm och jag trodde för en stund att jag skulle få ha mitt rum för mig själv en natt. Men för en halvtimme sen så flyttade det in tre stycken nya gäster från Australien och dom verkar väldigt trevliga. Inte de vanliga påartymänniskorna och jag tror inte att man kommer att ha kokain upp till knäna när man kommer in i rummet nu längre.

Klockan är nu 21.00 och festen börjar tjuvstarta. Jamie kommer tillbaka ikväll på festen eftersom att han jobbar här och känner killen som ska lämna stället. Just för tillfället är det den enda personen jag känner för att hänga med ikväll förrutom mina nya room-mates som verkar intressanta. Men men... Vi får se hur kvällen artar sig, just nu är jag lite onykter och kommer säkert att somna vid 12-tiden.

Ps. Köpte en ny mobiltelefon igår. Det nya numret är : (0054) 1166531032. Att ringa är nog rätt dyrt och priset för att skicka sms har jag ingen aning om. Men alla är fria att höra av er när ni vill. Men ifall ni vill snacka så är skype en bättre lösning.

Tills vidare... /Aron


Kokain, klubbande och ikväll slitna tangolektioner

Det finns så mycket man vill hinna göra på helgerna, men det är fruktansvärt svårt att ta vara på dagarna då man kommer från klubbarna klockan sju på morgonen. I fredags så blev det som vanligt ett sista minuten beslut att gå ut. Lotten landade på Carl cox som tydligen är en väldigt känd DJ som kör sina egna låtar. P.g.a. att jag var ute i sista minuten så hade milhouse slut på biljetter, men dom tipsade om att höra med gäst dj:en här på hostelet. Visst kunde han fixa fram några biljetter. Vi gick två kvarter härifrån och in i någon gränd och knackade på dörren, där fanns det en bunt av biljetter som det stod 120 pesos på. Men mitt pris blev 200 pesos (360kr). Svindyrt för en i stort sett vanlig nattklubb, skillnaden var bara att på det här stället så drog folk kokain i varenda hörna på dansgolvet, rökte marijuana och svalde och sålde en massa piller hit och dit. Visst gjorde de höga människorna en stor del av stämningen och jag hade faktiskt en riktigt rolig kväll. Jag tvingade upp mig själv, efter fyra timmars sömn och gick på marknaden i recoleta och kunde ändå känna att jag gjort något av dagen. Nöjd och glad kom jag tillbaka till hostelet och började om från början. Fulvodka, redbull och blaskig öl och ett helt gäng med riktiga karaktärer samlades i ett stort fylleslag och avslutade natten med klubben pacha. Klubben var great, men utekvällen sög. För mycket folk och jag hade pengar som precis skulle räcka till en taxi hem och efter någon timme så var jag så sjukt törstig att jag var tvungen att åka hem igen.

Mellan klockan tio och ett fick jag tre timmars halvtaskig sömn och varför jag inte kunde sova då jag gick och la mig vid sex är ett stort mysterium. Det blev ingen sväng till tigre idag och helt ärligt så har jag inte ens satt min fot utomhus idag. Det enda jag har gjort är att sova i soffan här nere vid baren. Nu har jag tryckt i mig en liten pizza som snack, tagit mig en öl, duschat och sedan skrivit upp mig på tangolektioner, fin middag, fri vinbar och en stoor tangoshow på stadens största tangoteater.

Klockan är nu 18.45 och det är exakt en timme tills min upphämtning kommer. Jag kommer åka själv och stället är för de lite finare folket som bor här i Buenos Aires. Jag är väldigt trött och seg och faktiskt lite nervös inför allt dansande och instruktioner på spanska. Jag har precis avslutat min pizza, men bara halva min öl. Nu blir det till supermercado och köpa mig en fulvodka och rycka upp mig lite. Jag ser ändå framemot kvällen, men kommer tyvärr som vanligt att inte ta med mig någon kamera. För dom som väntar på fler bilder på facebook så kan jag berätta att även min usb-kabel till kameran blivit stulen och jag kommer att köpa en ny till veckan.

Hasta la vista hermosos /Aron Alakangas

Ute i dimman igår, ute i det gröna idag

Sekunden efter att jag skrivit mitt förra inlägg, så kom killen från det nya svenska paret som flyttat in här och som delar samma lärare som mig och knackar mig i ryggen och vill att jag ska hänga med dom och ett gäng och ta några öl. En dusch senare sitter jag här nere, men inte med dom eftersom jag inte han längre än till baren innan jag lyckades hamna i ett annat umgänge.  Vi slog ihop gängen för en stund, ända tills vi blev avbrutna av att de gratis grupplektionerna i tango startade. Självklart så hänge jag på och fick det bekräftat ännu en gång. Jag är ingen dansare! De här lektionerna var iallafall på engelska och stämningen den här gången var lite mer turistisk och lite mer lekfull. Vi skrattade, hade roligt och lyckades faktiskt lära oss ett par steg. Efter allt dansande, så ryckte det lite i tangonerverna och vi blev lite sugna på att gå på ett tangocafè. Det blev ingen större utflykt eftersom en av stadens bästa tangocafèr ligger så nära att det t.o.m. är deras internet vi snyltar på, här på milhouse. Kvällen bjöd på mycket skratt, häftiga shower, mycket vin och dyr men god mat. Ingen av oss kände att kvällen var slut därefter så vi bestämde oss för att dra oss vidare. Vi svängde förbi milhouse en sväng, så jag tänkte passa på att göra något på rummet (minns inte vad) medans dom väntade där nere. Jag har ingen aning om hur länge dom väntade, men jag kom aldrig ner igen. På något sätt så lyckades jag under de få minuter jag var i rummet att somna och jag vaknade imorse med kläderna på och med ny gäster i rummet...

Idag hade jag den trevligaste spanskalektionen hittills. För runt 1,50kr så tog vi tåget 30 minuter, bort från staden och ut i det gröna. En massa mate-drickande, lite extra jobbande på min bondbränna, trevliga pratstunder och en fridfull tur runt den by-liknande staden. 17-åringarna hade sin skolavslutning och var nedkletade med färg, gick runt och kastade ägg och skuttade och tjoade någon ramsa som nog kan jämföras med vårat tjoande efter att vi tagit studenten. Det var iallafall mycket trevligt och jag börjar komma min 38-åriga lärare Ana väldigt nära. Jag blir inbjuden till allt möjligt och hon verkar verkligen tycka om mig. Ana är en väldigt liten person med ett väldigt speciellt utseende. Hennes fingrar är små stumpar, hennes ansikte ser ihoptryckt ut och mycket tyder på att hon är född för tidigt. Hon är grymt sympatiskt, kreaktiv och alltid väldigt intresserad av allt jag berättar om Sverige och om mig själv. Nu på onsdag är jag bjuden på releasefest tillsammans med några stora artister från Argentina och anledningen till att vi får komma är för att Ana är fotograf och har tagit kortet till deras cd.

Klockan är nu 19.30 och nu sitter jag omgiven av två av killarna jag hängde med igår och dom diskuterar hur dom vill lägga upp kvällen. Dom är frågvisa eftersom jag är gammräven här nu, medans dom är nya och inte vet så mycket om staden. Det blir nog några klunkar ur min 20krs 7:a vodka och sen nån öl i baren och sen se vart det leder. Jag är väldigt irriterad över att en viss person som jag skulle träffa i helgen inte har hört av sig och mycket tankar om varför går runt i mitt huvud. Jag känner henne egentligen inte, men jag tycker väldigt bra om henne och hon verkar tycka om mig också. Så jag skulle verkligen vilja hinna spendera lite tid med henne innan jag lämnar staden. Men mer om det i nästa avsnitt...

Trevlig helg! /Aron


Dator återfunnen, men mobilen verkar vara stulen

Igår fyllde jag 24 år och firade dagen helt och hållet tillsammans med min Lärare Elisa. Hon hade jobbat hårt hela dagen, hade mycket att vara irriterad över och vi fick börja kvällen med att gå runt halva palermo för att hon var tvungen att lämna någon biljett som skulle iväg som en present till någon dagen efter. Hennes ögon ville stängas hela kvällen och det var mycket som kokade i hennes huvud. Men på något sätt så lyckades hon ha ett stort leende hela kvällen och till och från så skuttade hon till glatt och sa "feliz cumpleanos" och försökte rycka upp oss båda till någon sorts partystämning. Restaurangen var lokal, billig och en riktig pärla i utkanten av palermo. Tangoshowen var häftig och klubben var väl dold i en gränd och porten hade inga skyltar eller något som tydde på att det skulle vara någonting speciellt där inne. Som i många andra klubbar i gamla stora lokaler så var den största utsmyckningen en stor discokula i taket som reflekterade det amatörfärgade ljuset som kom från alla olika håll. Bakom oss sitter en gubbe och slår med händerna i bänkarna och upprepar samma fraser om och om igen och överallt runt omkring oss så fanns det folk i alla åldrar från 16 - 90 år. Folk som var där själva, par, familjer och kompisgäng och inte en turist så långt ögat kunde nå. Natten avslutades med tårta och te hemma hos Elisa. Tårtan var ett mycket lyckat försök till en klassisk svensk födelsedagstårta. Vid 2-tiden hade jag anlänt till hostelet igen och somnade snabbt utan problem, men sov dock lite dåligt då det var fruktansvärt kallt inne på rummet.

Idag har jag haft sovmorgon, endast en spanska lektion och sen spenderat dagen ute på stan på den gamla goda gatan "Florida" som alltid bjuder på levande musik, billig snabbmat och fantastiska glassar. Stan var idag fylld med demonstrationer och det var väldigt svårt att ta sig någonstans. Gatorna var avstängda och stämningen var väldigt hård.

Klockan är nu 19.40 och jag har precis hämtat ut min dator från receptionen som jag glömde i klassrummet tidigare idag. Det är en otroligt stor lättnad att den inte var stulen då jag inte kom ihåg ifall jag glömt den eller inte. I det här inlägget hade jag tänkt ge er alla mitt nya Argentinska nummer som jag skaffade igår, men tyvärr så verkar det inte bättre än att min mobil är stulen. Jag lämnade den framme ett tag för att ladda den, men ingen har checkat ut ur rummet och det ligger en del saker lite överallt i rummet. Så det finns fortfarande ett lite hopp om att den bara är bortstädad.

Fotboll och La bomba

Hej allesammans!

Tiden går och jag har börjat få upp ett helt nytt sken av den här resan. Jag har börjat kolla framåt mot mina kommande äventyr och jag har börjat finna fler och fler guldkorn med den här staden. Jag är fortfarande fruktansvärt less på det här hostelet och alla Australienare som är jättetrevliga men på något sätt slår ihop sig och blir som vilken partymänniska som helst och slutar vara unik.
    I söndags så hakade jag på och drog med till en av de berömda fotbollsmatcherna och de vilda derbyn som alla pratar om här i Buenos Aires. Hemmalaget san lorenzo vann med 4 - 0 men under min tid här så har jag lyckats bli ett Boca juniors-fan. Kanske för det svenska färgerna eller kanske för alla taxichaffisar som pratar varmt om deras favoritlag, som härstammar härifrån grankvarteret La boca. Stämningen var väldigt laddad och energin från klackarna var mycket imponerande.
    Igår så hittade jag något som verkligen föll mig i smaken. Det var inte en nattklubb, det var inte en koncert utan någonting annat. La bomba kallas det och återkommer varje måndag. Det ligger i ett enormt garage och en stor uteplats omgiven av färgade plåtväggar, stenväggar med graffiti och slitna gula väggar som fungerar som någon sort overhead screen. Känslan var lite åt "8 mile" hållet med kulturella inslag och istället för en massa rap-battles så var scenen fylld med tio stycken män med trummor och en man med dragspel. Trummorna och dragspelet smällte samman till två timmar sjuka rytmer och "publiken" hoppade vilt runt och älskade det dom hörde. Man kände sig som en dvärg i de stora lokalerna och med en överdimensionerad "varmkorv" (super pancho) i ena handen och med ett glas öl som rymde exakt en liter, i andra handen. Överallt så kände man en stark doft av marijuana och ingen behövde vara rädd för att åka dit då det är lagligt att inneha för eget bruk. La bomba slutar tidigt så resten av kvällen spenderades i älskade Palermo.

Klockan är nu 20.15 och jag har precis varit ute och sprungit runt ett naturreservat utanför puerto madero. Det är min första joggingrunda här och jag kommer att försöka göra det till en trend. Imorgon fyller jag år och mina lärarinnor med vänner ska ta med mig ut på restaurang, en tangoklubb och sen bjuda på tårta. Födelsedagar är väldigt stort här och dom kunde inte stå ut med tanken att jag inte hade planerat min födelsedag. Dom vet hur jag gärna vill slippa alla turister och turistattraktioner, så jag tror på morgondagen och ser framemot att möta Buenos Aires från insidan. Någon annan gång så ska jag få en matlagningskurs härifrån, inte för att maten är så fantastisk, men jag vill gärna ha med mig inspiration från Argentina hem.

Buenos Noches /Aron

RSS 2.0