My release

Första dagen i Vina del mar imponerade inte det minsta på mig. Det kändes som en lite mer rough version av Uruguay där stränderna är överbefolkade, fulla med klippor och med alldeles för stora vågor för att det ska gå att bada, där dom blåser turister på pengar och runt 80% använder kokain nästan dagligen. Jag var grymt trött efter bussresan och lite irriterad över vilket skithostel jag hamnat på vilket ironiskt nog var det dyraste hostel jag sovit på hittills. Men som vanligt så vill jag alltid ta mig en rejäl rundtur för att få en känsla av staden och lära mig att orientera mig fram. Jag hittade mig ett billigt ställe att få i mig en fajita och gick därefter vidare mot stränderna. Självklart så är det gott om tiggare där det finns gott om turister, men man lär sig mer och mer att vara hård mot dom och hålla blicken rakt fram. En gravid kvinna kommer fram till mig med någon sorts växt som hon ville ge som en gåva till mig vilken skulle bringa lycka till hela mig familj. Hon behövde en sedel för någon sorts ritual, hon sa att sedeln inte var till henne och jag tänkte att jag har råd att offra runt 10-15kr då hon ändå gjort sig ett sånt besvär. Efter ett tag så började hon bli mystisk, få en ond blick i ögonen, börja rabbla en massa gibberish och jag började dra mig ur det hela. Men helt plötsligt så var jag omringad en massa tjejer och på något sätt så lyckades dom slita åt sig alla mina sedlar. En annan kvinna kommer och häller något över pengarna och började gnugga sedlarna mot händerna tills det bara var pappersmassa kvar. Det hade varit enkelt att med våld slita åt sig pengarna innan det var för sent, men på något sätt så lyckades hon vända det hela till att det såg ut som att jag försökte råna henne och folkmassan omkring mig försökte stoppa mig och hjälpa henne från att bli rånad. Så jag stod kvar där som en idiot medans dom sprang iväg med en klump förstörda sedlar som jag tror att dom kastade efter vägen. Jag hade låst in mina pengar och mitt bankomatkort på rummet och förlorade kanske runt 500kr. Men i två timmar därefter så såg jag rött samtidgt som jag sprang runt och försökte hitta igen dom igen. Det är inte jättemycket pengar men efter att ha jämfört priser på allt för att spara några få kronor, hoppat över att äta då det inte varit absolut nödvändigt och efter att ha suttit på billiga bussar i tre dygn för att spara varenda krona till något roligare sen så svider det rätt bra.

Resten av tiden har det hänt mycket och jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag hade gärna skrivit en del om Vina del mar, kreaktiviten, det högklassiga gatuartisteriet som finns här överallt, de tydliga kontrasterna mellan rika och fattiga områden och klasskillnaden mellan området Valparaiso och vina del mar som är helt sjukt. Sydamerikas rikaste stad Vina del mar är omringad av seriös fattigdom och den ekvationen får nog dom flesta ihop till hög kriminalitet. Jag hade gärna berättat om min andra dag där jag hängt med andra backpackers och haft en kanondag, druckit öl och ätit gott. Men saker och ting har en tendens att kunna gå åt helvete ibland, även om det alltid löser sig tillslut.

I onsdags gick jag ut vid 1-tiden tillsammans med den 31-åriga John för att ta en hamburgare på gatan och försöka hitta billig öl. I kön mötte vi en Chilensk man som överraskade med att kunna prata svenska. Han var rätt full, lite väl pratglad men ändå trevlig och intressant eftersom han hade fyra barn i Sverige och bodde i Chile. John kom inte alls överrens med honom och efter lite bråkande så gick John tillbaka till vårat så kallade hostel. Eftersom jag efterlyst billig öl så hamnade vi i de lite dåligare kvarteren. Krogen vi hamnade på hade enbart inhemska stamgäster och baren var liten och sunkig. Men stämningen var bra och jag trivdes. Den Chilenska mannen sa att jag aldrig borde gå dit ensam, men att det var ok nu eftersom jag var med honom. Runt klockan fyra så stängde haket och vi hamnade drickande på gatan, där vi mötte två skumma killar som ville sälja oss allt möjligt. Vi hängde med dom ett tag i jakten på någon öppen krog. Helt plötsligt uppstod det något bråk mellan dom och alla splittrades. Men ett antal gånger så träffade vi på dom igen och det slutade med att jag hängde runt med dom två ett tag. Jag hade lämnat allt av värde på mitt hostel, jag hade inget bankort med mig och de få pengarna jag hade gömde jag i kallingarna. Killarna var rätt harmlösa och verkade inte farliga, men jag litade inte på dom en sekund och var därför otroligt säkerhetsmedveten. Efter att dom bråkat en hel del och efter att dom skulle upp i någon lägenhet och köpa droger så drog jag mig därifrån. Halvvägs till hostelet så kände jag i fickorna och fick nästan en hjärtattack då jag insåg att mina nycklar var borta. FUCK! Jag var så sjukt trött och vägrade sova på gatan under natten. Så jag sprang tillbaka där jag lämnade grabbarna, jag letade runt stan runt 15 minuter och gav sedan upp och tänkte att jag på något sätt skulle lyckas komma in igen om jag bara lyckades väcka dom där inne. Tillbaka vid hostelet så blev jag väldigt förvånad över att porten och dörrarna stod öppna och lamporna var tända. Jag gick in och hostelets två gäster stod yrvakna och frågade vad fan som pågick och varför killarna vi sett på stan tidigare var inne och låtsades vara från polisen och sa att dom letade efter droger. Hela rummet var vänt upp och ner och mitt säkerhetsskåp var öppet och tomt. Passet, runt 5000kr, kontokortet, kamera, mobiltelefon... Ja allt som jag absolut inte fick bli av med var borta.

Resten av natten spenderade jag på polisstation och inte en enda polis pratade engelska. Men efter ett par timmar hade jag lyckas göra en anmälan och fått en kopia på rapporten och nu var jag så slut att jag knappt kunde stå på benen längre. Men dagen fortsatte med att förklara för hostelet vad som hänt, bytt lås, letat upp ett svenskt konsulat i Valparaiso, ett par timmars telefonsamtal med embassaden och därefter Swedbank. Under vissa stunder ville jag mest bara lägga mig ner och försvinna, medans jag ibland lyckades hålla hoppet uppe även fast min hjärna slutade fungera mer och mer.

Men någonstans i all skit så vänder vindarna och allting börjar gå min väg. Medans jag var på konsulatet så träffade jag en svensk kille ursprunglingen från Vina del mar och med hela sin släkt här. Han var otroligt snäll och vänlig och har alltid ett leende på läpparna. Han bjöd med mig till hans föräldrars hus efter att jag lyckats fixa pengar från wester union. Jag blev bjuden på mat och dryck och eftersom dom har ett hus med lägenheter som dom hyr ut under sommaren så hade jag även en sovplats. Familjen är några av de kanske vänligaste människorna jag någonsin träffat och även fast jag får allt här gratis och dom verkligen gör allt för att jag ska trivas så känns det inte som att jag tränger mig på. I torsdags så var vi ute på en lite finare krog och sedan hängde vi i familjens egna lilla hemmakrog och drack kvalitetsrom och fin vodka. Igår körde dom runt mig i hela staden och visat mig allt som är värt att se. Igårkväll så hamnade vi på en klubb som liknade en Chilensk schlagerklubb, där en massa roliga människor kämpade hårt för att lära mig dansa som dom (att röra på höfterna är inte riktigt min grej) Jag lever som en kung i det glassiga vina del mar som jag mer och mer lärt mig att uppskatta, utan att jag egentligen spenderar särskilt mycket pengar.

Den första morgonen i Ushuaia så satte jag mig vid frukostbordet bredvid två Belgiska kvinnor som jag hade hunnit byta några ord med redan första kvällen på hostelet. Ena tjejen var 30 år gammal och den andra var minst sju år äldre. Som alltid första dagen i en ny stad så byter man erfarenheter och kunskap om platsen man befinner sig på och det går oftast rätt fort innan man hittat sina gemensamma tankar. Efter att man har hittat sina gemensamma tankar så är man oftast bara sekunder ifrån att ha planerat minst en "utflykt" tillsammans. Så efter frukosten så gick vi ner på stan tillsammans för att för det första hyra en bil till morgondagen, vilket är det billigaste sättet att ta sig in i och runt den stora nationalparken vilken är ett av Ushuaias så kallade måsten. Ett annat måste i  Ushuaia är att bege sig ut på åtminstonde en båttur i Canal Beagle för att få känslan av att befinna sig i "the end of the world", se lite djurliv och få chansen ett fota den ensama fyren, som är lite av en symbol för staden Ushuaia. Vi lyckades få oss en plats på den så kallade tango-båten som vi fått varmt rekomenderat. Båten är en liten båt som tar tolv passagerare åt gången, vilket gjorde turen till en rätt personlig och behaglig dag i kanalen. Jag var inte direkt överväldigad av varken natur eller djurliv under den korta turen vi var ute, men nöjd med dagen så gick vi tillbaka till hostelet, lagade oss en middag, drack lite vin och besökte sedan den lokala puben Dublin.

På något sätt så lyckades jag klanta till det så att jag inte kom med bilturen till parken och min andra dag i Ushuaia var inte alls lika rolig. Men till och från så har man ändå råd att "kasta bort" en dag och bara hänga på sitt rum, med lite musik och snacka lite skit över internet. Den tyska tjejen Susanne som checkat in i samma rum som mig verkade också ha en sämre dag på rummet, så vi hade gott om tid att lära känna varandra och planera i stort sett hela vistelsen i Ushuaia tillsammans. Susanne är någonstans runt min ålder, men troligtvis något år äldre. Hon började precis som mig sin resa med att bli utsatt för det så kallade "mustard trick" där man får något kletigt i nacken och en hjälpsam och påstridig man står beredd med papper och vatten och vill väldigt gärna att man ska ta av sig väskorna så att att han kan hjälpa en att torka bort kletet som tydligen ska ha fallit från balkongen ovan. Skillnaden mellan oss var bara att hon förlorade sin väska och jag har min kvar.

Dagen efter så tog Jag och Susanne bussen  till nationalparken där vi mötte tjejen Joan från Chicago. Tillsammans så begav vi oss ut på en runt runt 15km trekkintur i skog och berg. Vissa delar var rätt tuffa, medans vissa delar var en slät stig. Vi fick se en hel del vacker natur, en stor röd räv, en bäver och en hel del vilda kaniner som skuttade runt i det gröna. Skogen  var fylld av döda träd och överallt så var  träd och buskar fyllda med någon sorts svamp eller så var dom täckt med en konstig sorts mossa som såg ut som någon sorts gammal päls. Till och från kommer man alltid fram till ett öppet område med illgröna, blanka eller totalt svarta sjöar och från sjöarna så rinner det bäckar som tillsynes inte leder längre än till bergen då de tar tvärstopp. Det är svårt att sätta fingret på den kusliga mystiska känsla som man får av patagoniens skogar, men vad det än är så längtar man sig alltid tillbaka efter att man har gått därifrån. Utmattade efter dagens trekking så somnade både jag och Susanne i god tid och vaknade trötta av att larmklockan ringde 08.00.

Sista dagen i Ushuaia! Jag hade varken sett pingviner eller arrangerat min avresa från Ushuaia. Så dagen började yrvaket med frukost och sedan tillsammans med Susanne ner till hamnen för att hitta oss en båt som skulle ta oss till pingvin-kolonin ett par mil utanför staden. Vi lyckades knipa de två sista platserna på båten som avgick 14.00 och jag hade därmed gott om tid för att arrangera min resa norrut. Någon timmes planerande och diskuterande tillsammans med bussbolaget Marga, så hade jag två olika bussbiljetter i handen och en hel del information i huvudet om olika möjligheter att ta sig till de olika alternativen som jag har i tankarna. Jag hann även precis tvätta mina sista kläder och få dom hyffsat torra innan klockan började närma sig avgång. Under resan till pingvinkolonien gjorde vi ett par tråkiga stopp där jag hellre hade velat sitta kvar i bussen och sova, men väl framme på ön så blev man som ett barn igen då man under en kvadratkilometer hade runt 8000 pingviner runt fötterna. Precis som i pingu så vacklar pingviner fram lustigt och ger ifrån sig roliga ljud. Dom flesta är lata och ligger ner och vilar, många av dom ruvar och överallt så samlas dom i små grupper och ser precis ut som att dom är mitt inne i någon sorts konferens. Efter att vi kände oss mättade på information om pingviner så återvände vi tillbaka till hostelet där packning, matlagning och förberedande av avresans matsäck påbörjades.

Klockan just nu är 13.00 och jag sitter på en bussresa norrut. Tyvärr så är jag tvungen att ta samma väg upp hela vägen till Bariloche som jag åkte ner, då Chilesidan enbart består av is, berg och floder. Bussen avgick 05.00 i morse och kommer dröja runt 36 timmar innan jag når Bariloche.. Väl i Bariloche så ska det tydligen vara rätt enkelt att hitta en sex timmars bussresa in till Puerto montt i Chile och väl i Puerto montt så är jag ännu inte säker på vart jag ska. Kanske åtta timmar upp till den svindyra och överbefolkade äventyrsstaden Pucòn eller direkt ta en 12 timmars buss upp till huvudstaden Santiago. Hur jag än gör så har jag en jävel till bussresa framför mig och hur jag kommer må efter de kommande dygnen på bussar och terminaler återstår att se. Än så länge så har det gått åtta timmar och jag har hoppet uppe. om fyra timmar befinner jag mig på terminalen i Rio gallegos för att byta buss där jag hoppas på wifi och att kunna posta detta inlägg tillsammans med någon bild.

ps. Inlägget är 36 timmar fördröjt!

Njut av att få sova i en säng de närmaste tre dygnen /Aron

En liten buss utan toalett anländer till terminalen och vi förstod rätt snabbt att detta var den tre-timmars buss som skulle ta oss till trekkingparadiset El Chaltèn. Bussresan var väldigt mycket mer turistisk än vad jag hade väntat, då vi t.o.m. stannade två gånger för att vi skulle kunna ta kort på den vackra omgivningen. Väl framme i El Chaltèn så fick vi oss en liten genomgång om alla olika leder som fanns tillgängliga och gick därefter åt varsitt håll med en karta i handen. Det var mycket enkelt att orientera sig fram i den lilla byn, som mer ger en känsla av att vara ett "camp base" än en by. Så utan problem så hittade vi ett bra ställe att hyra våran campingutrustning på och det tog heller inte många minuter innan vi hittat oss en camping som skulle duga som hem för de två kommande dygnen. Att hitta en bra plats på campingen var ett litet större bekymmer och att lyckas slå upp tältet under dessa starka vindar var heller ingen barnlek. Men efter runt en timmes samarbetande tillsammans med tre stycken hjälpsamma Argentinska hippies så stod tältet upp stadigt och stolt och vi hade vårat hem kirrat. Sedan letade vi oss vidare till ett supermarket där det inhandlades mat för kvällen och kommande trip, plus en flaska rött och två stycken små flaskor quilmes för att skåla in vårat ny hem. Kvällen slutade tidigt och vi lade oss ner och hoppades på en god natts sömn, vilket vi rätt snabbt insåg skulle bli rätt omöjligt.

Vi startade dagen tidigt, trötta efter en knölig natt med mycket oljud runt omkring. Den åtta timmars trekkingen mot fitz roy hade startat och med trötta ben så började höjdstigningen. Landskapet var under många stunder helt fantastisk medans den under vissa stunder såg exakt likadan ut som den svenska barrskogen med allt utom blåbär. "Det känns som en saga, jag väntar mig bara att ett troll ska hoppa fram när som helst" Sa Bregie, medans jag kollade mig runt skeptiskt bland maskrosor, vitsippor och smörblommor i den gröna bergiga barrskogen vi befann oss i. Men till och från så kom vi till områden som var helt otroliga. Dalar omringade av 3000 meters höga berg med floder och sjöar antingen illgröna eller kritvita. Snötäckta bergstoppar, stora mystiska träd och enorma landskap som aldrig verkade ta slut. Efter många timmars vandrande, ett par toalettbesök i skogen och på 3300 meters höjd så hade vi äntligen anlänt till slutmålet. Fitz roy! Okej vi var inte på toppen (vilket verkar vara omöjligt) Men vi stod rakt framför de enorma bergstopparna som prydligt omringande den kanske blåaste sjön jag någonsin sett. Vi spenderade runt 20 minuter runt omkring sjön och hur mycket jag än försökte så var allting för stort för att kunna göra sig bra på bild.

Dagen därpå vaknade vi trötta upp efter en betydligt bättre natts sömn, men med lite mer utmattade ben. Idag hade vi bestämt oss för en lite lättare sextimmars trekking till en annan vacker sjö. Landskapet här var också fantastiskt, men efter Fitz Roy så tappade man inte direkt andan. Vädret var heller inte lika soligt och fantastiskt, men överlag så hade vi sjukt tur med vädret. Väl framme vid sjön så insåg vi att det var omöjligt att komma särskilt nära den p.g.a. av vindarna och vi vände och gick tillbaka till lägret för att packa ihop våra saker och lämna campingen och bergen.

Efter en stunds hängande på hostelet i El Calafate så slog klockan 01.00 och jag tänkte att en bit mat skulle sitta fint efter att enbart ha ätit två baguetter under hela dagens trekking. Jag gick ut för att hitta mig en bra restaurang, men det slutade med att Argentina gjorde mig besviken genom att ha stängt alla restauranger. Grishungrig så satt jag mig vid 3-tidem på en 17 timmars bussresa utan mat och bad en snabb bön om att få överleva. Efter fyra passkontroller på ca: två timmar och några choklad bitar och kex senare så anlände jag oskadd till världens sydligaste stad. Ushuia!

Klockan är nu 01.30 och jag ligger i sängen på väg att sova. Jag har fått ett grymt bra intryck av både staden och hostelet jag bor på. Jag blev varmt emottagen av en kram av en stor kille med dreads här på hostelet medans reggeamusik strömmade ut ur högtalarna. Jag har haft ett långt samtal tillsammans med mina roomies, två stycken från Argentina och en från frankrike. Jag har upptäckt att det finns sjukt mycket att göra i den här lilla lilla staden och det finns t.o.m. en risk att min vistelse här blir längre än mina tre bokade nätter. Även om södra Argentina är alldeles för dyrt för min smak.

Precis som mamma säger så är det bästa sättet att bli frisk, att vila. Jag tog mig en lååång sovmorgon och skippade helt och hållet glaciärerna för dagen. Lite friskluft är aldrig dumt tänkte jag och tog mig en liten promenad till sjön här i området och försökte komma nära alla flamingos som sjön dominerades av. Den lilla promenaden blev dock lite längre än väntat då jag fick spendera en timme för att hitta ut därifrån. Ett gigantiskt öppet område kan kanske verka som ett enkelt ställe att hitta ut ifrån, men med alla stängsel och alla små sjöar och bäckar överallt så tog det sin lilla tid. Utmattad efter promenaden så gick jag och la mig och sov yttligare två timmar utöver den 13 timmars långa nattsömnen jag redan hade i förrådet. Pigg och glad (nästan) så skuttade jag upp ur sängen och tänkte att min vänner som jag träffade i Bariloche borde ha dykt upp nu. Jag hann knappt tänka klart tanken innan jag fann dom och därefter så slutade kvällen med att vi bokade buss och färja till glaciärerna, åt en fin bbq eftersom David fyllde hela 20 år och därefter gick i säng i en bra tid.

Vi vaknade upp en tidig morgon tillsammans av att solen sken och inte ett moln fanns i sikte. Värmen var ungefär som en bra svensk sommarmorgon och man vågade ta av sig sin långärmade tröja och sitta med t-shirt då man hittat sig en bra plats i solen. Efter att bussen anlänt så skuttade vi glatt på bussen och märkte rätt fort att vi idag får acceptera våran roll som turister. Så vi tog kameran i högsta hugg och satt spänt och tittade ut genom fönstret medans landskapet sakta blev mäktigare och mäktigare. Väl på båten så slogs iallafall jag av hur mycket större glaciärerna såg ut i verkligheten än på bild. De högsta topparna låg på runt 70 meter och glaciärområdet sträckte sig mycket längre än vad ögat kunde nå. Både under båtturen under glaciärerna och på utsiktsplatserna ovanför så kunde man höra isblocken spricka. Ljudet påminde om ett enormt åskväder som ekade mellan bergen och till och från så såg man stora gigantiska isblock falla. Efter ett par timmar så hade vi dock fått nog med is och man knöt näven i fickan litegrann efteråt då man inte lyckats fånga hur mäktigt det var på bild. Men ändå så är jag rött nöjd med mina bilder som den kamera jag har kunde ta (Den billigaste kameran jag kunde hitta i Bariloche)

Så vad är klockan och vad kommer här näst? Jo klockan är nu 11.00 och jag har redan hunnit checka ut från mitt hostel. Igår tog jag beslutet att hänga med den Holländska tjejen Breige (från Sariloche) till El Chaltèn och klättra upp på toppen av fitz roy. Det är runt åtta timmars trekking och ska tydligen vara en liten utmaning. Men i princip alla klarar av det och jag är rätt säker på att jag är en av dom, även om min trekkingutrustning är rätt bristfällig. Men allt går att hyra. Tyvärr så fanns det inga hostel lediga och vi vägrade betala 200kr var för ett dubbelrum. Så vi beslutade oss för att hyra tält, sovsäck, liggunderlag... Ja hela köret och sen leta oss fram till bästa campingplats för de närmaste två nätterna. Efter El Chaltèn som ligger 22 mil härifrån så åker jag tillbaka till El Calafate för att sedan hoppa på en 16 timmars bussresa till Ushuaia. Världens sydligaste stad, som mest är känd för att kallas för "the end of the world" Nu är det dags för en dusch, lite organisering och sen hoppas på det bästa innan solen gått ner och stormarna blivit för starka. Nästa inlägg blir tidigast söndagkväll, men risken att det dröjer ännu längre är stor. Men men... I`ma b a-aight just trust me!




Just do it /Aron

Så... Mitt sista dygn i Bariloche. Vänliga som personalen är på 41 below i Bariloche så lät dom mig lämna väskorna på hostelet och hänga kvar tills kl 1 då det stänger. Under kvällen så samlades vi runt matbordet med ett par öl och en massa samtalsämnen och hade det allmänt trevligt. Helt plötsligt när kvällen började lida mot sitt slut och jag på allvar började fundera på vart jag skulle ta vägen, så blev jag erbjuden att dela säng under natten av två stycken. Jag valde den sötare tjejen och även om sängen är 80cm bred och 2 meter upp, så fick jag mig en god natts sömn.

Halvt utvilad så steg jag upp runt 7-tiden, tog mig en dusch och satt mig vid frukostbordet. Det regnade ute och då jag berättade att jag hade tänkt gå till terminalen, så erbjöd sig den 70-åriga John från Carlifornien mig skjuts till terminalen och även där gick allt smidigt. Bussen anlände 20 minuter i förväg och det var inga problem att hitta rätt. Den 30-timmars bussresan gick rätt bra. Lite dålig sömn, lite för lite mat och vatten men annars så gick tiden rätt snabbt. Det kändes mer som en turistresa än en vanlig bussresa då hälften av bussen pratade engelska och jag hamnade bredvid den trevliga tjejen Katie från New york som gjorde bussresan mycket enklare.

Väl framme i El Calafate så var det kallt och blåsigt. Jag fick inte ett särskilt bra farväl av Katie då allt blev väldigt stressigt iväg. Men vi bytte mail och planerade att åka till glaciärerna tillsammans. Vilket tyvärr kanske inte blir av då det fanns ett 10-tal olika turer att välja mellan och jag missat deadlinen för att vara säker på att få en plats.

Klockan är nu 22.45 och jag ligger i sängen i mitt dorm. En tung förkylning har smygit sig på och jag känner snarare för att sova bort morgondagen än att jaga en buss till glaciärerna. Den lilla byn El Calafate har inte mycket att bjuda på förrutom dess omgivningar och förrutom de 15000 personer som bor här så måste det vara åtminstonde 1000 backpackers här. Jag har haft ett kort möte i köket med ett par av det här enorma hostelets gäster och de flesta verkar vara trevliga människor. Men ikväll blir det inget kalas utan jag måste verkligen få mig lite vila, vilket faktiskt verkar möjligt då sju stycken av mina rumsgäster redan är påväg i säng. Skulle säkert kunna skriva något mycket roligare, men jag mår verkligen inte särskilt bra just nu.

hörs sen /Aron

 

Efter att ha sagt farväl till personalen i mendoza och efter att jag kommit fram till terminalen, så visade det sig att alla bussar var fullbokade och så jag gick tillbaka till samma hostel och betalde för ännu en extra natt. En massa hamburgare, en del fernet, lite chillande och ännu en allmänt lat dag senare så hittade jag mig till den 40 minuter försenade bussen och drog mig vidare söderut till Bariloche!

Bariloche är en liten stad på runt 100 000 personer och är placerad mitt ute i ingenstans. Små söta, färglada och lustiga hus som är utplacerade mitt ute i bergen. Ett litet torg och ett centrum fyllt med stora chokladbutiker, turistturer, maskotar som skuttar runt överallt och på nätterna så lyser staden upp med någon sorts julbelysning. Staden ligger vid en stor sjö som är omringad av stora snötäckta berg och när man står och tittar ut över sjön så känns det overkligt och färgerna är så skarpa att det känns mer som en målad tavla. Allt här är uppbyggt på turism och det känns mer som att man befinner sig i en tecknad film än i verkligheten då t.o.m. polisstationen är ett litet timmerhus med ett långt spetsigt tak som påminner om en liten jaktstuga som tillhör jägaren i snurre sprätt. Klimatet är som en kall svensk sommar och landskapet påminner på många ställen om den svenska fjällen. Men landskapet är inte riktigt överrens och känns en smula schizofrent, då man på vissa ställen ser stora utbrända slätter, vissa ställen är en vanlig barrskog,  längst uppe på bergen så täcks topparna med snö medans det fortfarande finns stränder med palmer.

Jag märkte rätt snabbt en stor skillnad på backpackers här jämfört med alla andra ställen jag har besökt. Här sitter alla i grupper och byter erfarenheter och planerar trekkingturer och naturupplevelser istället för vilken bar som är bäst. Många är vana vandrare och har med sig bra utrustning och varma kläder. Dom är antingen påväg ner söderut mot glaciärerna eller så har dom redan varit där och är påväg norrut. Men som vanligt så är det lätt att sluta sig till gruppen och lära känna nytt folk. Vi har lagat middag tillsammans, bestigit berg och varit ute på en rätt tuff cykeltur. Vi har hängt på hostelet, på stan och haft det allmänt trevligt tillsammans. Gänget har bestått av tre stycken från Holland, två stycken från tysklan och hör och häpna, två tjejer från Finland! Den här gången så är det jag som lämnar hostelet först och som vanligt så är det lite sorgligt att säga farväl då man precis lärt känna varandra bra. Men två av dom kommer jag träffa i El Calafate som är mitt nästa stopp.

Klockan är nu 13.45. Jag har varit här tre nätter och idag så checkade jag ut. Hostelet är fullbokat och min buss mot El Calafate går imorgon 9.30. Jag vet inte riktigt hur jag ska spendera dygnet, men ett nytt hostel blir det inte för natten. Bussturen till El Calafate är på 28-timmar det enda som lockar där är egentligen glaciärerna, men väl framme brukar man alltid hitta någon annan inspiration. Så jag är grymt peppad och ser framemot lite is och kyla!

 

/Aron