Sucre! Bolivias huvudstad?

Tillbaka i staden så svalde jag min stolthet och...

gick med på att ta in på hostel vars ägare jag hyste en smula agg mot för tillfället, som vi skällt ut natten innan och som inte visat ett enda tecken på vad foldern sa "Friendly and helpfull staff" (vilket ni senare kommer att få läsa inte verkar existera i Boliva). Efter att hittat igen mitt rum för natten och slagit mig till ro i sängen med datorn i knät och med hopp om att wifi skulle fungera på rummet, så såg jag en halvknubbig glad tjej ligga i sin säng som var en nära granne med min säng. Tjejen verkade väldigt bekant och efter att ha påpekat att jag var rätt säker på att vi hade setts förrut, så kunde hon inte annat än att hålla med. Efter en stunds shitchattande så kom vi exakt samtidigt fram till vad våran gemansamma nämnare var. Salta och hostel siete duendes.

Efter ett par faktiskt rätt hektiska och slitna dagar som dessutom knappt gett mig någon sömn, så var det rätt skönt att ha en helt planlös kväll framför sig och befinna sig i en stad där inget händer. Kvällen var fortfarande rätt ung och eftersom Potosi inte har mer att sevärdigheter att erbjuda än gruvorna, så var vi ett rätt stort och trevligt gäng som med gott samvete spenderade kvällen på hostelet. Men äta bör man, annars dör man! Så vi tog oss en liten avstickare och hittade igen en restaurang som verkade ha den perfekta balansen mellan bra och billig mat, för kvällen. Som en liten överraskning så hade även Ove hittat sig till samma restaurang och satt själv vid ett bord och såg djupt fundersam ut. Men efter att ha hälsat så vaknade han till med ett stort leende och alla tankar om att det kanske var problem i paradiset mellan honom och Åsa försvann.

En måltid senare och med notan betald, så började diskussionerna som vanligt mellan backpackers, leda in på varandras reseplaner. Vilket ledde vidare till att vi kom fram till att vi alla fyra skulle till staden Cusco och att vi dessutom hade ungefär samma tankegångar om vilken tid vi ville åka. Så efter att ha grävt litegranna i bakhuvudet bland gamla tankar och minnen, så kom vi på att vi tidigare under dagen fått ett priserbjudande om att åka taxi till Cusco. Som i svenska öron är äckligt billigt. Men då vi endast var två personer att dela priset på, så var fortfarande Bolivias skruttiga bussar det starkare alternativet, då resan ändå bara är tre timmar. Så med lite enkel matematik och med en enkel övervägning, så dröjde det inte länge innan vi tog varandra i hand och slöt en deal om att vi alla genom att lägga till tio kronor skulle dela en taxi till Sucre. Med mötesplats, klockslag och en tidsram för hur länge dom är beredd att vänta på oss ifall vi blir försenade bestämd, så begav jag och Maxi oss ner på stan och hittade rätt fort en taxi som utan problem kunde plocka upp oss 10.00 utanför vårat hostel.

Organisera, packa, duscha, fan nu är handduken blöt så att kan inte packa ner den, käka frukost, ta en sista koll på rummet för att se ifall man glömt något, checka ut, betala, byta kontaktuppgifter på papper som sedan försvinner spårlöst, säga hejdå och på med ryggsäcken för att sedan än en gång få en kick av att känna sig som världens friaste människa. Men efter att ha tagit första steget utanför hostelet så blev vi påmind om vilken liten gata vi befinner oss vid och hur den hemska traffiken i stort sett står still där. Våran hypotes om att vi knappast skulle bli upplockade där, visade sig rätt snart vara korrekt och det blev genast rätt bråttom att hitta en annan taxi. Det sög en smula, men efter en hel del raskt promerande med ryggsäckarna på ryggen, en hel del frågande och en lokalbuss senare så hade vi hittat oss en prisvärd taxi som skulle rymma fyra personers packning.

Oförsämt bekvämt så fick vi väskorna inpackade i taxin, hämtade upp de tålmodigt väntande svenskarna och begav oss sedan iväg. Efter den tidigare bussresan så förvånades jag över hur hög klass motorvägen höll, vilken jag faktiskt skulle påstå håller samma klass som E4 i Sverige. Man skämdes nästan när man framme vid dörren klev av taxin och insåg hur otroligt bekvämt resan gick. Även om vi inte fick plats på det första hostelet, så gjorde inte de extra fem minuterna vi fick promenera för att hitta ett annat särskilt mycket.

Jag slog mig snabbt till ro på hostelet som jag fann rätt trevligt och var nu bosatt i staden som ofrivilligt höll kvar mig i nästan tre veckor och skickade mig till sjukhuset där jag fick ligga med dropp i sex timmar.

Inte nog med att hostelet var fyllt med en massa snygga tjejer, utan ännu en gång chockades jag över...



Fortsättning följer...

bett till djävulen, tuggat cocablad och druckit 96% sprit i Djävulens gruva!

Buenas buenas... Buenos dias, buenos tarde y buenas noches!

Eftersom jag har eget rum, wifi och kvällarna fria så har jag inga ursäkter för att inte fortsätta att jobba på min blogg... Jag vill samt be om ursäkt då jag skrev fel i mitt förra inlägg. Vi anlände till Potosi! Inte Sucre!

Så nu är det dags att plöja igenom ett inlägg som blev så långt att jag kortade av halva, jag har även suttit en halvtimme och försökt rätta stavfel och gramatiska fel som fick texten att se ut som att 11-åring skrivit den, men eftersom jag är sjukt trött (Men på strålande humör) så är den säkert fortfarande rätt hackig. Den kan även upplevas rätt babblig, precis som detta stycke redan är till exempel. I detta inlägg så bjuder jag på ett av de intressantaste dygnen och en av de starkaste upplevelserna hittills på denna resa.
Så nu hoppas jag att ni än en  gång vill "följa med" mig på min resa, som är långt ifrån slut!

Framme vid hostelet så hann vi inte ens hoppa av taxin innan vi möttes av ett totalt kaos. Folk skrek på både spanska och engelska och den första meningen som jag lyckades tyda var från en halvt gråtande tjej som sa "I just want to get the fuck out of here" Det visade sig vara en grupp tjejer på åtta personer, som precis som oss hade en reservation. Problemet var bara att även fast dom hade en reservation och blivit visade till sin sovsal, så fanns det inga sängar lediga. Så där stod det ett blandat gäng med tillfälligt hemlösa människor och folk som blivit uppväckta mitt i natten av att personalen skrikigt på dom och undrat vem som inte betalat och skrivit upp sig på ännu en natt. Självklart så rycktes jag också med och började skrika jag med och försöka få dom att förstå att när man har en reservation så ska man också vara garanterad en säng och har något gått fel så ska man få någon sorts kompensation. Åtminstonde få taxin betalad. Men efter att ha skällt på en tjej (som senare visade sig vara en av turisterna som hade en reservation) och kallat henne för en jävla idiot så gick ett ljus upp för mig och jag insåg att det svenska moralsystemet inte existerar här. Ingen har någon rätt och när någon har sagt sin sak så är det så och man har ingen lagsytem bakom sig som man kan ta hjälp av, det är bara att gilla läget och skapa en plan B.

Gatorna var kolsvarta, tomma och gränden vi befann oss i kändes allt annat än säker. Men inte långt ifrån hostelet så fanns det ett annat "hotel" som var mycket dyrare och inte hade några sovsalar. Valet stod nu mellan att betala hostelet vi reserverat fullt pris och sova på golvet vid receptionen, betala en taxirundtur för att hitta ett annat bra billigt hostel eller ta två singelrum på det dyrare hotelet. Efter 15 minuters funderande så möttes vi av den hemlösa gruppen och kom på den smarta idén att dela 4-bäddsrum och 3-bäddsrum för att få det billigare. Jag och Maxi hamnade i ett trippelrum tillsammans med en Chilensk tjej där vi, iskalla, uppjagade och grymt trötta  somnade rätt fort och vaknade fyra timmar senare till en ny dag med nya möjligheter.

I Potosi finns det en enda sevärdighet som är värd att besöka och det är de tragiska silvergruvorna som en gång i tiden gjort Potosi till en rikare stad än både London och Paris. Idag så är det en tragisk arbetsplats där arbetarna tjänar 50kr varje sex-dagarsvecka med åtta till tio timmars arbete varje dag, då det knappt finns något silver kvar och till och med mineralerna ger mer pengar. Så efter att ha köat till hotelets enda dusch i 15 graders värme så tog vi oss en dusch med vatten som enligt mig inte borde få kallas för varmvatten (Över ljummet går min gräns), vi hittade oss stadens billigaste tur till gruvorna, med hjälp av Maxis tjatande på priser och begav oss sedan mot en av resans starkaste upplevelser. Jag och Maxi splittrade oss. Jag hittade mig till den engelsktalande guiden och han till den spansktalande. Till min stora förvåning så möttes jag av två svenska röster som utbrast "Vem är den svenska killen?" så fort dom anlänt, då dom sett på papperna man skriver upp sig på att det det fanns ännu en svensk utöver dom.

Så iväg for vi, klädda i gula och blåa kläder, med hjälm på huvudet vackert prydd av en pannlampa kopplad till ett stort batteri som vi fäste vid midjan. Så begav vi oss tre tillsammans med den andra gruppen iväg i en minibuss, pratglada och jag en med liten lyckokänsla av att få prata med ett av dom trevligaste paren jag träffat på länge och dessutom på svenska. Jag hade en stark känsla av att det skulle bli en intressant och bra dag. runt en halvtimme senare och en kvart innan gruvorna så stannade vi av på en gata som låg "ungefär" i mitten av ingenstans. Där fanns det ett litet stånd som sålde fina gott och -blandatpåsar som verkade vara obligatoriskt att köpa innan gruvan. Påsen kostade tio kronor och innehöll: Cocablad, 96% sprit, dynamit, tändhattar och speciella cigaretter som bestod av tobak blandat med cocablad, väl inrullade i flera lager papper, vilket fick dom att smaka i stort sett bara bränt papper. Våran guide var en föredetta gruvarbetare som blivit räddad tack vare sin engelska, sin humor och sin sociala förmåga och lyckades därför knipa ett jobb som turistguide. Han var en otroligt skön person och i Sydamerikanska mått så pratade han bra engelska. Efter lite posande med våra dynamitgubbar och en snabb genomgång om vad som komma skall, så hoppade vi på bussen igen och anlände en kvart därefter vid gruvan (berget) som tillsynes inte verkade svår att bestiga men på 4000 meters höjd så känner man sig 70-år gammal och så fort man rör sig så lovar man sig själv att börja träna. Men det som inte dödar... Det skadar bara!
 
Pulsen gick upp och hjärtat började slå tungt, samtidigt som andningen började bli oregelbunden och man ville allt annat än att gå ner sex våningar i det lilla hålet som vi hade framför oss. då vi påbörjat våran nedstigning som skulle leda oss ner igenom de sex våningarna (av de 15 som existerade) i den trånga, dammiga, KOLSVARTA och till synes livsfarliga gruvan. Den svenska tjejen Åsa kom inte långt ner förrän paniken blev för stark och hon blev tvungen att vända om och fem minuter senare så yttrade sig även Ove om att även han funderar på att vända om. Men hans samvete var för starkt och han lämnade inte mig ensam, vilket jag är väldigt tacksam över. Det fanns vissa delar där man kunde stå raklång, medans vissa delar var så trånga att till och med en smal Aron hade svårt att få plats och Ove som är av den välbyggda modelen med en längd som spöar min, fick nästan gräva sig fram, vilket skapade en hel del damm som inte gjorde vistelsen mer bekväm. Men efter man vant sig, bett till djävulen, rökt specialcigaretter som tydligen ska skydda lungorna mot partiklarna som uppstår efter alla sprängningar som vi till och från fick skynda oss bort ifrån och tagit oss en hutt av den 96% spriten, så började det kännas bra och klaustrofobin lade sig i stort sett helt och hållet. Men sprängingarna, de tunga vagnarna utan bromsar som utan förvarning kom mot oss i rasande fart, dammet som gjorde det svårt att andas och den 45-gradiga värmen slutade aldrig att få oss att upprepa frågan "Hur fan kan man jobba här?"

Efter en stark upplevelse och en mycket intressant vistelse i devils mine så var vi lättade över att komma ut i dagsljuset igen och andas och den 36-åriga välresta, erfarna och ungdomliga Ove som har hunnit uppleva en hel del, berättade för mig att jag precis hade delat den mest galna upplevelsen han någonsin upplevt. Vi satt oss och kände lugnet samtidigt som vi lyckades hitta väldigt intressanta samtalsämnen att dela med varandra och började mer och mer skapa en nära och bra relation. I bussen tillbaka så satt vi alla från båda grupperna och var väldigt pratglada. Alla utom Åsa som redan fått skjuts hem, då två timmar var lite väl mycket att bara sitta och vänta på att vi skulle bli klara med våran tur. Helt förståeligt!!!

Tillbaka till staden Potosi så svalde jag min stolhet och...

Fortsättning följer...


Saltoknen! I mitten av ingenting

Natten innan Saltoknen bjod inte pa lika bra somn som jag hade hoppats. Iskallt, harda sangar och p.g.a. att golvet inte var ett golv utan ett sandhav sa lyckas det sjalvklart pa nagot mystiskt satt vara fullt med sand i hela sangen. Men efter en natts krokig somn och en del nasblod sa vaknade jag anda och madde hyffsat bra. Vid det har laget sa hade jag borjat inse att det ar hojdskillnaden som knackt mig. Att plotsligt stiga fran markhojd upp till 4000meter maste satta sina spar helt enkelt.
   Sa jag skuttade upp, slangde i mig lite fruckost och hoppade in i bilen som borjade kora efter vagen som tillsynes ledde till ingenting. En lang grusvag som sag ut att leda till varldens slut fortsatte for alltid aven om det standigt sag ut som att det var tio minuter innan vi skulle vara framme vid jordens slut dar horisonten smalter samman med marken. Nar vi val borjade komma in pa den isblanka marken tackt med runt en deciliter vatten, sa borjade ogonen forvandlas till kinesogon och helt plotsligt hade vi lamnat jorden och svavade nu uppe i himlen. Det gick inte att skilja marken fran himlen och efter nagra kilometer sa var det omojligt att se vilket hall vi hade kommit ifran och det gick heller inte att se att nagon av direktionerna ledde nagonstans. I mitten av allt sa hoppade vi av for att springa runt som barn som sett sno for forsta gangen och for att ta de beromda gruppfotorna och forsoka ta nagra lackra perspektivsbilder. Eftersom jag sett sa otroligt manga helt otroliga perspektivsbilder som andra turister tagit (Speciellt den danska tjejen idas bilder) sa forsokte jag peppa upp alla pa att gora detsamma. Men aven om vi fick en del bra bilder sa ar jag en smula besviken pa resultatet och tjurade lite over att gruppen var lite val stel och inte spexade tillrackligt. Tillbaka i bilen sa borjade mina tankar direkt ga tillbaka till Chile, till Santiago, till hallplats tobalaba, till 6:e vaningen ovanfor bio tobalaba och till Paola som bodde dar uppe. Tankarna gick vidare till alla vara festkvallar da vi utfort skuggteater pa byggnaden mittemot sa att halva kvarteret kunde se. Tankarna vandrade vidare pa hur kul vi hade haft dar tillsammans och hur otroligt bra vara bilder skulle ha blivit. Men men... Inte alls missnojd sa fortsatter vi glida fram i mitten av ingenstans tills helt ovantat ett hostel dyker fram, bredvid hostelet sa fanns det en plattform med flaggor fran kanske 15 olika lander (inte sverige dock). Vi stannade av dar ett tag for att ata och for att leka av oss yttligare lite. Foton, springande, fotboll och ett allmant virrande runt som en stor grupp barn senare sa ar vi an en gang inne i bilen pavag tillbaka till civiliteten.
   Vid det har laget var vi trotta och inte alls lika exhalerade over de stopp vi gjorde darefter. En liten stunds somn och nagon timme senare sa var rundan avslutad och vi blev avslappta vid samma stalle som vi hoppade pa. Handskakande, kramande och bytandes av kontaktuppgifter sa splittrades vi igen, medans jag och Maxi fortsatte att ga i lag och kopte oss en biljett som skulle ta oss till Sucre. Allt gick utan problem, vi fick i oss en pizza, traffade trevligt folk och medans vi vantade pa bussen sa hor jag en rost bakom mig som sager "hello Aron" och dar stod Emma fran Canada som jag traffade i Salta tillsammans med ett stort glatt gang fran alla mojliga engelsktalande lander. Efter att inte ha sagt ett ord pa engelska de senaste dagarna sa var jag babbligare an nagonsin. Val pa bussen sa borjade jag kanna att det skulle bli en helvetes resa, da det forst och framst luktade satan och platsen langst bak i mittgangen som jag bokat enbart for att ha plats for mina ben, ville Bolivas tjockaste dam mycket hellre ha. Jag kan ta att hon var sjukt otrevlig men att att hon luktade som tre veckors trekking och hade i princip halften av sin kropps vikt over pa min sida gjorde resan smatt otrevlig. Att det var kolsvart och vagarna var livsfarliga var ocksa en av anledninga till att det inte blev nagon somn den natten.
   Men sex timmar senare ungefar samtidigt som klockan slog tva sa anlande vi lattade i Sucre. Eftersom vi reserverat hostel och allt kande vi oss trygga och hoppade i en taxi som direkt visste vilket hostel vi pratade om.
Men val framme vi hostelet visade det sag att ingenting skulle ga som vi ville.....

Fortsattning foljer...

Gejsrar, sang, dans och bums i sang

Dag 2:

05.00 ringer det vackarklockor runtom i rummet och efter att ha vaknat ett par ganger under natten med lite tung andning, sa hade jag nu sprangande huvudvark och madde inte alls bra. Men skam den som klagar, en ipren och sen ett misslyckat forsok att fa nagon minuts somn till i jeepen fick duga. Jag stod over mate-rundan da jag inte direkt hade fatt upp nagon aptit under den korta vakentiden jag hunnit med. Det tog inte mer an en timme innan vi anlande till varan frukostplats, dar vi var langt ifran ensamma. Att vi borjade narma os gejsrarna marktes da vi mottes av ett hogljutt skrattande av en hel dros folk som badade i den poolliknande varma kallan som lag alldeles intill den flamingoprydda sjon i den vackra dal vi nu befann oss i. Solen var precis pavag upp och luften var dimmig av den varma kallan, vilket passade perfekt for att oppna bagageluckan och tanda gasolkoket for att paborja pankakorna som skulle fa bli varan frukost. Vi lade oss ner pa nagra stenblock och bara kollade oss runt bland de kala, roda, blaa, lila, gula och ja allt mojligt fargade berg som fanns runt oss. Pankakorna slank ner fint trots illamaendet och huvudvarken borjade smyga sig bort samtidigt som varan guide tutade och ville att vi skulle fortsatta dagen. En liten bit langre bort sa anlande vi vid gejsrarna. Roken fran varmen i den kalla luften, det susande och kokande ljuden tillsammans med soluppgangen gjorde synen nastintill magisk och allt hade varit perfekt for en massa fantastiska skuggbilder i den rodgula ondskefulla roken om det inte varit for den tjocka luften och stanken. Standiga kvaljningar gjorde att jag tog lite avstand, men aven dar kande jag att jag lyckades fa in ett par riktigt grymma bilder och aven de andra lyckades klomplettera mina bilder ratt bra.
     Natur natur natur och natur... Inget spektakulart pa ett bra tag men anda en hel del fina stopp. Ett fint boulderingomrade dar man kunde klattra lite var ratt roligt, men utan sakerhetslinor sa fegade man ur efter nagra meter. Ett par riktigt haftiga sjoar dok upp efter vagen och vi alla ville mer an garna stanna vid dom for att ta kort.. Ja iallafall de tre forsta, sen kandes det som att bilderna blev ungefar likadana. Men den sista sjon var helt klar vard att stanna vid. Helt knallrod eller var den rosa? Nagonstans daremmellan iallafall och fargen var sa klar sa att det aven har kandes som ett arrangerat knep att fa med turister langt ut i ingenstans. Som vanligt vid alla vackra sjoar sa trivs flamingos otroligt bra men som vanligt med flamingos sa ar dom otroligt skraja och flyger ivag sa fort man kommer nara. Vid varje stopp sa motte man alltid ett gang andra turisters vars bilar stannat av vid samma stallen den enda icket Sydamerikanen jag traffade var en tjej fran Holland. Hon gick under namnet Holandia och jag under namnet Suecia. Framme vid lunchstoppet sa var jag utmattad och lade mig direkt vid en fin plats i skuggan vid klipporna som lag vid sidan av oknen vi precis stannat i och tror att jag fick mig nagon sekunds somn, innan jag blev allt for nyfiken pa vad alla hade hittat for roligt att fota. En okenratta och en kanin delade vackert pa ett apple som nagon hade bjudit pa.
      Att antligen komma fram till varat nasta hem var mycket valkommet och aven dett hostel var ett gammalt charmigt hus utan dragen elektricitet. Golvet var nagon sorts vit sand, vilket gjorde det ratt tunggatt och man ville inte garna slanga sina klader pa "golvet". Precis som vid forra hostelet sa bjods vi pa fika och efter en liten paus sa dukades middagen upp som enligt vanlig Boliviansk standad borjar med en soppa for att sedan besta av potatis, ris eller quinoa tillsammans med kott eller kyckling. Idag var det potatis och kyckling. Maten slank ner fint tillsammans med en halv flaska vin. Vi fragade en av tjejerna dar som varit valdigt hjalpsam ifall hon ville satta sig ner med oss, men hon pep mest bara till ett litet nej och gick och gomde sig i ett annat rum. Vi forsokte med lite applader at kocken for den goda maten, men aven hon sprang valdigt snabbt in i ett annat rum ocksa. Ungefar da vi borjade kanna oss fardiga sa skuttade det in tre stycken ungar i rummet, bekladd med Bolivias typiska quechua-folkdrakter tva panflojtar och nagon sorts marrackas. Dom borjade spela, sjunga och dansa for oss och for att vara arlig sa var det fruktansvart daligt, men otroligt roligt och underhallande. Snikna som manga av Bolivias ungar ar sa borjade dom direkt att tigga pengar for sangerna och da dom fick en slant sa var det tydligen inte tillrackligt. Men dom var ratt roliga och posade garna tillsammans med oss for nagra kort och fick inte nog forran att vi sa att det fick vara nog. Efter en stunds stirrande och diskuterande och stjarnor sa sa alla godnatt, men jag kande att det var dags for en liten stjarnhimmels promenad. Den har gangen vagade jag inte ga ut allt for langt eller lange, vilket var tur da dom ganska strax efter laste igen dorrarna och slackte lamporna. Jag gick vackert och la mig och hoppades pa en bra somn....

Fortsattning foljer...

Vilse i Vildmarken!

Sa hej och ha. In i Jeepen och ivag mot nya aventyr!
Stamningen i jeepen borjade otroligt bra och jag kunde hanga med vissa sma diskussioner med min spanska. Nar vi lamnade staden Uyuni och vagarna borjade ta slut sa borjade det dar lilla mysiga pirrandet och kanslan av att jag var pavag till nagot som jag sett fram emot sa lange nu gjorde sig pamind. Allt kandes bra och aven om guiden inte sa sa mycket sa gjorde han intryck av att vara en riktigt bra man att ha med sig under resan. Sa har fortsatte dagarna...

Dag 1: Varat forsta stopp var vid ute i ingenstans vid en gammal jarnvag med ett gang gamla tag som sett sina battre dagar och inte varit i bruk pa lange. Kandes forst som ett konstigt stopp, men med lite historia bakom det hela, ett glatt gang och med bra kameror sa lyckades vi leka oss trotta for att sedan satta oss i jeepen igen. Den guppande vagen genom fantastisk natur fyllde vi med glatt tjattrande samtadigt som vi passade en mate mellan oss. Aven om min brist pa spanska var ett handikapp sa fylldes det ut ratt bra med min fordel att vara den forsta svensk som dom nagonsin traffat, nagon som reser i en massa manader, har sett halva varlden och tillsynes verkar ha sa enkelt att gora precis vad jag vill. Medans dom ar pa sin forsta utlandsresa och endast har 20 dagar att fylla ut. Jag har varit pa en hel del turer och manga ganger sa vill man nastan hellre sitta kvar i bussen/bilen da man stannar men nu sa ville man skrika STANNA! mer an en gang under vagen. Vagen kandes arrangerad och som att dom placerat ut olika konsverk efter vagen for att locka turister. Till och fran, eller kanske mer hela tiden sa fick vi stanna jeepen och evigt tuta for alla lamor som stod i vagen. Nagonstans i mitten av dagen sa stannade vi av i en liten Quechua-by som bestod av tva eller tre stycken familjer som talade just spraket Quechua. Det bjods pa hemlagad typisk Boliviansk mat som forvanade mig valdigt mycket genom att smaka exakt som svensk mat. Exakt! Efter maltiden borjade vi plocka ihop efter oss och sa fort vi forsokte tacka for maten sa vande dom oss ryggen var alldeles for blyg for att saga nagot. Pa fragan om hon ville att vi skulle spara gurkan som blev over at henne, fick vi inget svar hur manga ganger vi an forsokte. Utanfor hade 6-7 ungar klumpat ihop sig och stirrade nyfiket och blygsamt pa oss. Jag gick ut till dom och lyckades fa mig nagra fantastiska kort pa deras forvanande ansikte nar dom kanske for forsta gangen sett en kamera. Det tog ett tag att komma igang men efter att ha borjat ta kort pa dom och visat dom fotona sa var dom sa fascinerade och underhallna att jag knappt kunde sluta.
    Nagon timme senare sa hade vi anlant till varat hem for natten. Ett hostel ute mitt i ingenstans som var omgivet av just ett par extra hostel, byggt enbart for den har sortens turer. Under kvallens sa borjade jag ma samre och samre, hade ingen riktigt aptit, var torr runt lapparna, kande ingen direkt torst fast jag kande mig uttorkad och hade lite smygande huvudvark. Mycket trotta hangde vi tillsammans under en fika och en middag och nar folk borjade stalla sig upp sa kande jag att jag maste ga ut pa en promenad och att en spya skulle kunna vara praktiskt. Ute var det kolsvart och da menar jag verkligen kolsvart. Det enda man kunde se var ljuset fran de hostel runtomkring som drivna av nagon sorts elverk som inte riktigt fungerade som man hade onskat. Med ett forsok att ga sa rakt som mojligt och ha mitt blinkande hostel i sikte sa gick jag langt ut i ingenstans. Langt ut i vildmarken tankte jag for mig sjalv och borjade bli lite nojig over alla prasslande ljud runtomkring. Det var kyligt, latt vind och stjarnhimmelen var verkligen fantastisk. Overallt runtomkring, vart man an kollade sa sag man spar av aska och muller i horisonten utan att man horde nagot ljud. Mitt i allt sa insag jag att halften av hostelen hade slocknat och som nagot sorts ljusspel sa slacktes och tandes det overallt runtomkring och nu hade jag ingen aning om vart mitt hostel var. Jag minns att jag tankte for mig sjalv att det har ar fan inte sant, annu en gang sa har jag lyckats slarva bort mig aven fast jag verkligen forsokt att inte ga fel. tre stycken felknackningar, en spya och 40 minuter senare var jag framme i mitt hostel och bumsade direkt i sang!

Utan rinnande vatten och kalla natter

For ca atta kronor sa tog en taxi oss till tagstationen, dar folk satt prydligt uppradade och vantade pa sin tur att kopa biljetter. Nummerlapparna var handskrivna delades ut av en man fullt utrustad med skottsaker vast och vapen. Bredvid mig sitter en kille med sa blodsprangda ogon att man inte kunde se vilken ogonfarg han hade, hans naglar var runt tva centimeter langa, skitiga och formade som klor. Han kunde knappt sitta still utan rorde sig hela tiden och hade standigt nagot konstigt i blicken och stirrade pa mig. Men biljettkopandet gick smartfritt och vi hade nu runt fem timmar att spendera. Jag Argentinaren och paret fran Portugal letade reda pa en restaurang som serverade frukost. Efter frukosten och lite mate sa begav vi oss ut en svang pa "stan". Forst blev jag forvanad over hur valutvecklad marknaderna var, da dom salde allt fran mobiltelefoner till de senaste modet av klader. Efter ett tag insag jag att det inte var en marknad utan att det var mitt i stan och det inte finns nagra riktiga affarer. Bolivianerna dar var konstigt blyga och hade ingen kansla for service, dom ser valdigt slitna ut och att traffa nagon trevlig bolivian var inte det enklaste. Dom ar korta och ratt fula och man far lite kanslan av att man enkelt skulle kunna sno en mobiltelefon, klappa agaren pa axeln och sedan sakta ga darifran utan att nagon skulle stoppa en. Inne i fruktmarknaden sa tog jag upp kameran och tog ett kort och helvetet brakade los. Runt fem kvinnor staller sig upp och skriker nagot och vill ha pengar for att jag tog kort. Utmattad efter varan lilla rundtur sa gick vi tillbaka till restauranger for att testa den Bolivianska maten. Soppa till forratt och kyckling som huvudratt. Det forsta som slog mig da jag smakade maten var SVERIGE. Den gamla hedliga kottsoppan som jag saknat fran sverige med en liten extra touch av nagon kryddstark krydda skulle harmed bli forratt under min vistelse i Bolivia.

En timme, tva timmar och nar det borjade narma sig tre timmar sa kunde vi verkligen inte halla ogonen oppna, sa vi begav oss till tagstationen och hittade en liten backpacker horna dar man kunde slanga ut sina grejer och ta sig en tupplur pa golvet. Just i den stunden sa slog det mig att det var precis det har som jag sett framfor mig innan resan. Att sliten och trott hitta sig en horna tillsammans med de andra backpackerna och ta sig en tupplur. Val inne pa taget sa hade jag samma kansla av att vara i den stund som jag sett framfor mig och aven om taget var gammalt och slitet sa satt jag bekvamt. Taget gick sakta, sakta sakta och ibland sa tvarnitade taget av nagon anledning och som langst sa tog det en kvart att komma sig ivag igen. Ibland backade taget och taget lyckades aldrig komma sig ivag utan minst tva motorstopp. Men naturen var riktigt nice och kanslan av att aka i ett gammalt tag i bergen i Bolivia var riktigt harlig. tio timmar senare med utebliven somn sa anlande vi i Uyuni runt 2-3 tiden pa natten. Vi hade ett hostel som det fanns plats pa, men jag hade ingen reservation. Nar runt 15 personer klampade in pa samma hostel sa insag jag att jag skulle bli tvungen att hitta ett annat hostel. En Argentinska kille som kallade sig for Maxi var i samma situation, sa tillsammans sa letade vi oss fram till ett billigt hostel dar vi betalade 25kr for en sang en natt. Runt fyratiden pa natten sa hade vi kollat upp vilken tid den tredagars-tur till saltoknen gick och letade oss till sangs.

07.30 ringert vackarklockan och det forsta jag slogs av var hur fruktansvart kallt det var. Nu sitter ni och tanker att jag inte ska klaga pa kyla nar ni sitter hemma med -20 grader, men i Sverige sa ar det iallafall varmt inomhus. Pa det dar hostelet sa var det under tio grader och det blev inte battre av att duscharna bara droppade litegrann och det inte fanns nagot varmvatten. Toaletterna spolade man genom att fylla en hink med vatten och spola manuellt och ville man borsta tanderna sa fyllde man en kopp med vatten fran tunnan som stod utanfor toaletterna. Under nagra fa stunder sa saknade jag Argentina en hel del, men mest av allt var jag lycklig over att vara i Bolivia och for forsta gangen kanna mig som en riktig backpacker. Efter att ha rustat upp oss lite sa begav vi oss ut for att hitta den billigaste tre-dagars turen till Saltoknen och aven om jag blev ratt irriterad pa Maxis klagande pa priser och standigt prutande sa slutade det med att vi hittade oss en bra tur som vi fick for runt 20kr billigare t.o.m. Det sved lite att betala 540kr for turen, men det var alla pengar jag skulle spendera under tre dagar sa det var ratt ok. Vi hittade oss en cool icke engelsktalande guide och satt oss i jeepen som skulle ta oss ut i vildmarken tillsammans med fyra andra icke engelsktalande Argentinare. Bra for min Spanska att inte prata engelska under ett par dagar, men samtidigt valdigt frustrerande.

Fortsattning foljer.....

Smattrande kulsprutor i soluppgangen

Jag slangde mig sjalv over saker och klader som lag utspridda overallt over golvet, samtidigt som tva stycken rumskamrater var pratglada och ville vara trevliga. Men jag var mest fokuserad pa att hinna till bussen i tid. Packad och klar sa insag jag att jag hade fem minuter over till att sitta och snacka lite med mina vanner som jag snart skulle lamna. Ett farval utan nya kontakter sa stapplade jag mig ivag mot mot terminalen. Under vagen och val framme sa traffade jag manga manniskor med samma mal som mig och med en hel del alkohol i kroppen kan jag nog erkanna att jag var lite val pratglad. Men jag kunde anda inte undvika att bli forbannad pa den grupp av fyra Australienare som som var fruktansvart instangda i sin grupp och inte var intresserad av att prata med nagon. Det tog ca fem minuter for mig att somna pa bussen och sex timmar senare vaknade jag upp och insag att jag endast var en kvart ifran att anlanda till gransen mellan Argentina och Bolivia runt sex-tiden pa morgonen.

Det forsta jag slogs av var hur fruktansvart kallt det var i Bolivia, kanske inte med svenska matt men en bra bit under tio grader. Som vanligt skapar man en ko till att hamta ut sina vaskor och lamnar fint fram sin nummer lapp, far ratt ryggsack och ger sedan den obligatoriska slanten till mannen som delar ut vaskorna. Men samma fula Australienska grupp tyckte att kon inte var nagot for dom och trangde sig fram och strackte sig in i bussen och borjade babbla en massa pa engelska om sina vaskor som mannen sjalvklart inte forstod nagot av. Hur manga ganger mannen an bad om sin obligatoriska dricks sa sket dom bara i det och gick darifran och sag lika forvirrade ut som vanligt. Nu var det kallt, kolsvart och atmosfaren jag mottes av var sliten och overallt sa lag det slitna manniskor och sov. Aven om jag inte var inne i Bolivia annu sa slog fattigdomen pa ratt hart och jag insag att jag nu framover inte skulle kunna resa lika bekvamt som innan. Jag fragade mig fram efter hur jag skulle ta mig over gransen och hookade darmed ihop med en Argentinare och tva stycken fran Portugal. Precis som alla andra sa vantade vi pa att solen skulle ga upp innan vi vagade oss ivag och for att tullen skulle hinna oppna.

Promenaden var pa en kilometer och gatorna kandes inte alls sakra, det maste verkligen vara en guldgruva for ranare da det vimlar omkring forvirrade turister overallt som forsoker hitta till gransen. Framme vid gransen sa insag jag ratt snabbt att det skulle ta ett javla tag innan jag var inne i Bolivia. Slitna manniskor sprang fram och tillbaka med sina vagnar med olika saker dom saljer. Bilar tutar som galningar sa fort dom far vanta nagra sekunder for lange och nagonstans ifran sa hor man ljudet av en smattrande kulspruta som overostar alla skrik och gnalande. Nastan svimfardig sa forsoker jag halla mig pa benen och ett tag sa kandes det som att jag aldrig skulle ta mig nagon vart. Men efter ca tva timmar sa borjade allting rora sig och jag anlande helskinnad till Bolivia. Nasta steg var nu att hitta mig ett tag eller en buss for att ta mig vidare....

Fortsattning foljer....

Med lite deppande och ännu ett olagligt intrån lämnar jag Salta!

Om man ska ta tag i och bita i det sura äpplet och försöka komma ikapp litegrann med bloggen...

Fredagen i Salta som kändes som en så fruktansvärt bra dag blev en rätt dyster och seg dag. En liten powernap på två till tre timmar och sen kände jag mig redo för att vakna till, ta en dusch, få i mig lite käk och försöka kicka igång kvällen till ett trevligt avskedsparty för halva hostelet. Min skandinaviska viking Ida var väldigt segstartad men kom med en väldigt bra idé att boka raftin till dagen efter. Så runt 19.30 så gick vi iväg till två av stadens turistinformationer och ville köpa biljetter. Men tyvärr så var det inte tillräckligt med folk för att fylla en tur och vi var tvungen att gå därifrån lottlösa. Eftersom Ida har ett lite tightare reseschema än mig så hade hon inte råd att slösa bort ännu en dag på att göra ingenting, så hon köpte sig en bussbiljett söderut och därmed hade vi haft våran crossroad och var nu påväg åt olika håll. Kvällen fortsatte med lite vin, lite öl och slutade rätt sent med trevliga människor och en hel del bra samtal.

Dagen efter vaknade jag upp och kände direkt att det var en mina kraschdagar och jag skulle spendera hela dagen ensam i mina egna tankar. Vid frukostbordet där jag spenderade någon timme framför datorn för att på allvar planera min Boliviaresa och försöka göra verklighet av mina volontärplaner. Jag möttes av en grupp grymt roliga Engelska tjejer som kallade sig för dom sämsta resenärerna någonsin, då vart dom än gick så blev dom lurade, gick vilse hela tiden och hamnade alltid på hostel med överpriser. Men jag har nog aldrig träffat en grupp som verkar ha lika roligt som dom. Men plikten kallade och jag var tvungen att köpa mig biljetter och försöka hitta mig en väg in och någonstans att bo i Bolivia. Jag lyckades lösa det genom att köpa en biljett till gränsen för att sedan vara tvungen att gå över gränsen och sen hitta mig ett tåg eller liknande till något ställe värt att stanna i. Dagen fortsatte med lite ensamhängande i parken tillsammans med ankorna i dammen och mina egna tankar, jag kände mig smått nere men accepterade det och försökte använda situationen till en vacker filosofidag. Jag kände mig rätt ensam och lite förvirrad över om det verkligen var bra att släppa iväg Ida utan kontaktuppgifter. Dagen fortsatte i grubblandets tecken men jag hann iallafall med att besöka Arkeologiska museumet och fick mitt livs första syn på riktiga mumier. Lite skitsnack och en mystrevlig kväll senare så blev det sängen och som jag minns det så sov jag rätt gott.

Ännu en morgon och ännu en dag som jag visste var till för att endast vänta ut tills min buss 00.30 skulle ta mig så nära Bolivia som möjligt. Efter lite segsittande framför datorn så var jag tvungen att gå ut på en liten promenad som visade sig rädda hela min dag. Helt plötsligt under mitt ensamvandrande så dyker Josh från England upp med sin vän Susan och tog med mig till deras hostel där till min förvåning halva det gamla hostelet från Cordoba fortfarande bodde- Eftersom det var runt 40 grader ute så bestämde vi oss för att hitta igen en bra pool, lite research senare satt vi i en taxi som skulle ta oss till en camping som skulle ha Saltas största pool. Även om det är 40 grader ute så upptäckte vi att sommaren är slut och att den stora poolen hade stängt. En taxi tillbaka till samma ställe senare så var vi påväg mot en mindre pool som låg i hörnet två kvarter från hostelet. Även om det var en innepool så verkade den vara stängd också. Men med lite lirkande, lite krångliga gångar men helt utan att bryta oss in så var vi framme vid en dyster inomhuspool som verkligen sett sina bättre dagar. Känslan av att vi inte fick vara där förstärktes rätt mycket av skylten som sa att poolen var stängd för rengöring varje söndag. Men nu när vi var där så skulle vi fan i. Vi njöt inte precis av simturen då vi mestadelen fick gömma oss för ägaren som vandrade runt området. Men dagen bjöd på en massa skratt och gav ett av Saltas starkaste minnen. Tillbaka till deras hostel så möttes vi av den kära familjen med sina tre barn och någonting sa mig att jag skulle bli tvungen att dricka alkohol. I vanlig ordning så samlades vi på bakgården, med vin, öl, likörer och allt möjligt och precis som vanligt så flyter diskussionerna på och hamnar alltid på ocencurerade sidospår. Jag hade varken checkat ut eller packat en enda grej, så jag försökte komma mig iväg tidigigt, men varenda gång jag var påväg så fylldes mitt glas upp och samtalen blev bara roligare och roligare. Men tillslut lyckades jag slita mig iväg och detta farväl blev längre och jobbigare än det förra, men nu skilldes vi med kontaktuppgifter och jag önskar verkligen att jag ser någon av dom igen. Stressad stressad stressad sprang jag iväg mot mitt hostel och insåg att jag inte skulle hinna få i mig något att äta innan bussresan... Fortsättning följer!

Fullt ös och nya karaktärer...

Sista dagen i Córdoba spenderades med en massa glassande i solen vid en pool som fanns inte alls så långt från hostelet. Efter att jag stekt mig själv ett tag och solen gått ner bakom några träd, så drog vi tillbaka till hostelet. Under mina sista timmar så hann jag handla lite käk och imponera med mina suveräna matlagningskunskaper. Med något konstigt sorts lyckorus i kroppen så skuttade jag runt och fixade den senaste packningen samtidigt som jag sprang runt och kramade alla hejdå. Vid bussterminalen gick allt helt utan problem och med ett leende på läpparna så var jag nu påväg upp till Salta.

Första dagen spenderades sedvanligt med en enorm rundtur runt staden, för att kolla in vart jag har hamnat någonstans. Därefter så letader jag reda på en turistbyrå för att samla på mig lite info om vad Salta har att erbjuda. Jag blev mätt på information och bokade en dagstur till Cachi som ligger runt 20 mil utanför Salta och därefter tillbaka till mitt hostel för att laga lite käk, ta mig en öl och mingla runt lite bland mina kommande nya vänner. Men det blev en tidig kväll för att sedan vakna upp vid 07.00 och hoppa på bussen som skulle ta mig runt berg och småbyar. Turen var väldigt bra, det var otroligt vackert på vissa ställen och mina reskamrater var heller inte så dumma. två stycken personer från Chile och runt tio stycken från Buenos Aires. Dom undrade lite hur jag från Sverige lyckas hamna uppe i Salta och det är alltid lika roligt att berätta sin historia för folk som alltid har haft mitt liv som en dröm men aldrig kommer kunna genomföra det. Trött efter en tolv timmars tur så fortsatte kvällen med en hel del skratt, dålig humor och en halvdan kväll på krogen Barney Gomez, där jag höll igång till runt 4-tiden.

 Som ett litet barn sov jag till 14.30, släpade mig ut på stan för att hitta något billigt ätbart och satt mig ner på en bänk för att vila ett tag. Helt plötsligt såg jag någon gå mot mig leende och efter ett stund så lyckades jag urskilja att det var Harry från Österrike som jag träffade på hostelet i Córdoba. Vi gick runt en sväng då vi såg ett glatt gäng med en öl var i handen komma gående. Där var familjen med tre barn, killen från London och den flummiga Anthony som också bodde på samma hostel i Córdoba. Än en gång fick jag samma lyckokänsla som jag hade då jag hängde tillsammans med dom i Córdoba. Hand i hand med de små flickorna strövande vi runt och letade en restaurang och väl framme var jag helt utmattad efter att ha varit tvungen att lyfta upp, bära, leka med och allmänt hålla koll på dom små speedade flickorna. Efter att ha ätit så vägrade flickorna låta mig gå hem, så vi landade på deras hostel där jag nu var så utmattad att jag knappt kunde lyfta armarna, men jag blev ändå tvungen att leka wroom-wroom och springa runt med dom som om dom vore ett flygplan. På detta hostel så blev jag också överraskad att även de två svenska tjejerna från förra hostelet var där. Efter några timmars pratande, mangoätande, öldrickande och en middag, så tackade jag för mig och begav mig tillbaka till mitt hostel. Klockan var nu runt midnatt och jag missade precis gängen som gick ut till en reggae-klubb jag gärna hade besökt. Men kvällen slutade bra då jag satte mig mittemot en rödhårig söt tjej som visade sig vara från Danmark. Självklart så var vi tvungen att visa alla att vi kunde dricka som vikingar och runt 6-tiden på morgonen så var vi rätt dragna och hade skrattat så mycket att kinderna värkte. Men man ska sluta när man är på topp, så tilsamma så la vi oss och sov i runt två-tre timmar, för att slita oss upp till frukosten.

Klockan är nu 15.20 och jag ligger i sängen med min dator och den Danska tjejen Ida ligger i sängen ovanför med sin dator. Det börjar bli dags för en lååång siesta, då det är fredag idag och jag har hittat mig en Whisky-kompis. Då jag igår lyckas slarva bort Idas studsboll som var köpt uppe på ett väldigt turistiskt berg här i Salta, så tog jag mig i kragen och halvsprang 30-40 minuter uppför berget, köpte två stycken studsbollar och gick ner igen och gav henne ena som gåva och nu har vi båda en likadan. Ibland är jag bara för go!
Så nu blir det att blunda och sova en skvätt då jag knappt kan hålla ögonen öppna eller formulera mig korrekt ens på svenska. Plus att kroppen värker och jag har träningsvärk i varenda muskel.

Tack för mig.. /Aron


Från en jordbävning till en annan!

En trebarns familj sitter tillsammans med två svenska tjejer och två stycken från personalen och ser på barnprogram. Alla kramar om barnen, ljudet från tv:n är högt och alla sitter och skrattar högt. Följer man lukten av grillat kött och det högljudda välkända skrattet så hittar man James med en öl i handen som han mer än gärna delar med sig av. I soffan sitter grabbarna och spelar tv-spel medans ungarna springer fram och tillbaka och visar upp sina magitrick. I köket finner man de två Israeliska killarna som stått en timme och lagat någon avancerad maträtt som dom gärna visar upp och delar med någon. Går man ut på bakgården så sitter den Saira från Buenos Aires och dricker mate tillsammans med en stor tallrik med olika frukter som hon skär upp i bitar och systematisk delar med sig av till alla som sitter runt omkring. På kvällarna sitter alla ute på bakgården och testar olika viner och helt plötsligt så dyker det upp ett gäng på sju stycken Argentinska tjejer som vill förfesta innan klubben tillsammans med sina vänner som äger detta hostel. På morgonen vaknar man 10, 11, 12, 13 eller 14 och man har alltid frukost serverat ifall man vill, eller om man hellre vill så kan man precis som James bara ta sig en liter öl. Går man i 10-15 minuter så är man inne i staden som helt klart imponerade mer än vad Rosario gjorde. Går man tio minuter åt andra hållet så är man mitt inne i stadens nationalpark som täcker ungefär hälften av stadens yta. Bäckar, sjöar med ankor, beachvolley, simbassänger, torg, glass och en massa chillande. fem minuter härifrån så finner man en hel del riktigt fina klubbar och fem minuter åt andra hållet så hittar man till bussterminalen. Överallt så strövar det runt studenter och jag vet inte om det är för att jag just kom ifrån Chile, men på de här gatorna så är verkligen tjejerna vackra.

Jag har haft fyra väldigt bra dagar här i Córdoba men även fast staden och parken har en otroligt skön stämning över sig, så har jag spenderat väldigt mycket tid här på hostelet. Hostelet ägs av tre stycken vänner som älskar att resa och träffa nya människor och man kan verkligen se på dom att dom älskar sitt jobb. Dom har en hel del historier att berätta om gamla gäster och varje gång dom berättar de historierna så skiner dom upp. I córdoba bor det lite fler människor än i Stockholm och storleken känns rätt likadan. Känslan är inte helt olik den jag fick av Buenos Aires med musik och marknader på gatorna, men staden är helt annorlunda. Det känns ungt, fräscht och folk är väldigt sympatiska och hjälper mer än gärna till.

På tal om ingenting. Alla har ni nog hört om jordbävningen i Santiago som jag just lämnade. Det känns rätt konstigt då jag nyss var där och övervägde ifall jag skulle stanna en vecka till eller inte och då jag nu känner en hel del folk där. Men Santiago är en rätt stabil stad med jorbävningssäkra hus och jordbävningens centrum var en liten bit utanför stadskärnan. De flesta husen klarade sig precis som Paolas lägenhet med någon trasig ruta, någon vas och tallrik hit och dit. Jag har fått klartecken från dom jag känner där att dom mår bra och klarade sig fint, men jag blev lite orolig ett tag då jag inte hade hört något från Paola förrän sent igårkväll. Hon befann sig på en klubb där taket nästan rasade in över henne, men ingen på klubben blev ens skadade. Dom som dog i Jordbävningen var dom som hade extremt otur och var på fel ställe vid fel tidpunkt och dom lite fattigare människorna som inte har råd att bo i stabila byggnader. Santiago ser fortfarande ut som Santiago, det mesta rullar på förrutom att några vägar är avstängda och alla flyg är inställda för en tid framöver, vilket är rätt surt för t.ex. Javier som hade sin flygbiljett till Afrika idag.

Klockan är 13.55, jag har checkat ut, men hänger ändå kvar här då min buss inte går förrän 21.00 mot Salta som är ännu en stad som nyss haft en jordbävning. Jag har bokat mitt hostel och har adressen nedskriven och jag känner mig nöjd över mitt val. Jag har kollat upp volontärjobb och spanskalektioner i Bolivia och även om det är Sydamerikas fattigaste land så blir det rätt dyrt att få allt kombinerat, men jag tror att det kommer att vara värt det. Just nu så var vi påväg för att ta en simtur i den stora polen i nationalparken men det ryktas om att den är stängd måndagar, så jag får nog hitta på något annat roligt istället.



Adjö santiago... Adjö Paola!

Jepp! Då var man "on the road againg"!

Min fyra sista nätter i Santiago spenderade jag helt och hållet med Paola. Vi spenderade dagarna tillsammans, vi handlade tillsammans, vi lagade mat tillsammans, åt tillsammans, gick och la oss tillsammans, steg upp tillsammans, åt frukost tillsammans o.s.v. Ni förstår poängen. Efter en sådan intensiv tid tillsammans med någon så är det svårt att bara åka iväg utan att känna lite saknan, men vi var båda väldigt inställda på att i var väldigt tidsbegränsade och även om det var lite tråkigt att säga hejdå, så är det inget större problem för någon av oss.

Santiago har varit en väldigt bra upplevelse och kommer alltid vara ett starkt minne. Jag har för första gången i mitt liv älskat att gå i skolan, jag har fascinerats av det övernaturliga, jag har träffat folk som verkligen hjälpt till att vidga mina vyer, jag har fått öva en hel del spanska, hängt med en hel del Chilenare och fått en rätt ärlig bild av hur dom är, jag har i stort sett haft en Chilensk flickvän, jag har lärt mig att, att kalla någon för "Caliente" inte alls är samma sak som att kalla någon för het och hur man än vrider och vänder på det så är det inte en komplimang. Men det jag är mest stolt över är min sista dag i Santiago då jag slet med Paola för att testa på bungyjump och skärmflygning. Jag funderade aldrig på att dra mig ur, men det fanns ett litet ögonblick då jag tänkte att jag verkligen inte ville hoppa. Skärmflygningen var inte lika nervpirrande, men fortfarande så har man någonting i kroppen som säger NEJ då man springer rakt fram emot ett stup. Men att på 1000 meters höjd bara glida runt och känna varenda lite rörelse i vinden förlytta en runt är verkligen fantastiskt.

Efter Santiago så bar det av till gamla kära Mendoza igen, där jag blev uppmött av en kvinna som tillsammans med sin dotterer erbjöd mig rum för natten för under 80kr. Dom var väldigt trevliga och dottern såg mycket bra ut, så jag tackade snabbt ja och hoppade in i bilen som skulle ta mig till deras hostel. Jag var ensam på hostelet som förrutom ett hostel även var deras hem. Allt var otroligt rent och prydligt och efter några timmar där så insåg jag att dom är dom mest extrema städfreak jag någonsin träffat. Efter varje måltid så skurade dom golvet med starka medel och sprutade någon doftspray över rummet. Jag hade ett eget dubbelrum för mig själv och flera olika toaletter med dusch att välja mellan. Första kvällen spenderades med lite öl, något glas svensk vodka och lite billig whisky som dom hade hemma. Samtalsämnena landade mest på kulturella skillnader, hur fula Chilenska män är och vilka nationaliteter som är hetast för vilka. Vi kom mest fram till att folk verkar välja motsatserna och att sex är likadant överallt i världen.

Efter en dags strövande runt Mendoza, lite mer whisky tillsammans med familjen och lite otroligt färsk kyckling så hoppade jag på en lite lättare tio timmars bussresa som över natten skulle ta mig upp till den berömda guideboks-klichèn Córdoba. Väl framme så slogs jag ännu en gång av att lyckan att kliva av bussen i en ny stad och med hjälp av en karta vimla sig fram till ett prisvärt hostel, där man vet att en massa äventyr väntar en. Det gick ovanligt bra att hitta rätt och jag blev ovanligt bra emottagen av den vänliga personalen som jobbar här. Två stycken vänner som älskar att resa och träffa nytt folk och vad är då bättre än att öppna ett hostel tillsammans?

Klockan är just nu 14.30 och jag har än så länge inte hunnit med särskilt mycket. Jag sitter med jeans och långärmad, då jag håller på att tvätta alla mina andra kläder, jag har försökt sova en stund men då jag började min vistelse på hostelet med två stora muggar kaffe utan att ha ätit sen igår, så vill kroppen inte riktigt sova gott. Jag har än så länge inte sett någonting imponerade av den här staden, men av vad jag har hört så verkar det i stort sett vara mest en partystad, fast med en hel del kulturella inslag och en omgivning att fantastisk natur. Nu så kurrar magen för fullt och jag har tänkt tvinga mig ut i värmen och leta mig fram till ett supermarket och laga mig själv lite lunch. Stackars mig som lider av alldeles för mycket värme!




Slut på skolan och sista natten på, Ají hostel!

Fredag igen! Ingen speciell fredag men ändå helt olik förra fredagen, fredagen innan dess och alla fredagar jag upplevt hittills under den här resan. Jag känner mig väldigt glad och uppåt och ser väldigt varmt på livet just nu, jag känner mig rätt fri nu när skolan har slutat och jag ser framemot mina kommande öventyr. Men samtidigt känns det lite ledsamt att lämna de människor som jag lärt känna under dessa tre veckor på skolan. Läraren Andrés som inte ens är min lärare, som jag har hängt med i stort sett varje rast vill komma och hälsa på i sverige, mina klasskamrater  Maria, Elisandra och Merit har jag haft väldigt trevligt tillsammans med, men jag kommer troligtvis aldrig träffa dom igen. Den svenska tjejen Emelie med mörkt hår och flätor som sitter i soffan på rasterna klingar på sin gitarr, pratar öppet och varmt om livet, pratar fem olika språk och som trots sin naturliga öppna naturnära utstrålning älskar det övernaturliga och på skoj utövar olika övernaturliga lekar, kommer jag självklart också att sakna. Det är mycket saker med livet som student långt borta på andra sidan jorden som har fångat mitt intresse och utbytesstudent är inte alls otänkbart vid ett senare skede i livet.

Men min tid här i Santiago är inte slut ännu. Jag har ännu en natt här på hostelet och imorgon så har jag lurat med Paola till en nationalpark en timme utanför Santiago där man kan utöva häftiga saker som t.ex. rafting, bungyjump, trekking, paragliding, fallskärmshoppning och mycket mer. Det kommer säkert att kosta en slant, men nu är det banne mig dags att vakna upp och börja försöka få upp farten igen. Mitt pass ligger fortfarande säkert på den svenska ambassaden och troligtvis så hämtar jag upp passet på måndag i samband med att jag lämnar världens mest avlånga land med världens längsta kust och ännu en gång åker in till Sydamerikas egna Europa, Argentina.

Klockan är nu 13.45. Precis som vanligt så är mina rutiner att jag efter skolan sätter mig en stund vid datorn för att sedan gå ut för en matbit och hänga runt på stan en sväng, komma tillbaka till hostet och ta en tupplur, göra mina läxor, ta det lugnt en stund och sedan skutta ner till tunnelbanan och ta nästa tåg till Paola. Den enda skillnaden idag är att jag är utan läxor och måste därför fylla min tid med något annat. Que, no se! Jag är rätt trött och skulle hellre sova en stund just nu än att fixa mat men jag vet att jag fungerar bättre ifall jag äter innan. entonces voy a comprar comida. Ahora!

Tack "Tandem" för mina tre veckors studier /Aron Alakangas

Go with the flow

Nu börjar det vara ett tag sen jag skrev och som det lät på det senaste inlägget så borde jag vara tillbaka i Argentina igen. Men jag följde med den lilla medvind jag har just nu och bokade mig själv ännu en vecka på skolan och ännu en vecka på mitt hostel. Så vad har hänt som fick mig att stanna längre? Egentligen inget särskilt, inget direkt nytt har dykt upp och jag har heller inte ändrat min sinnesstämning.

Sen senaste inlägget så har jag haft fem till sex timmars spanskalektioner om dagarna, har fått träffa en ny klass på eftermiddagarna och gått till min gamla på mornarna. Man märker hur folk börjar komma närmare varandra och vi kommer oftare och oftare in på sidospår på lektionerna då vi ofta formulerar frågor och svar. Jag har spenderat väldigt mycket tid tillsammans med Paola på kvällarna och i princip hela helgen. Det har blivit en hel del drickande och jag har gjort av med rätt mycket pengar. Eftersom jag stiger upp hyffsat tidigt på mornarna och hon har nio timmars arbete varje dag, så bestämmer vi oss alltid för att bara äta middag och sedan ta det lugnt. Men av någon anledning så lyckas vi alltid trigga varandra till att vara crazy. En massa öl, en massa sjuka skämt, strövande runt på stan, öl inne på livsmedelsaffärer, taxiturer runt halva Santiago för att hitta något öppet ställe att köpa öl, en hel del sushi och en massa annat som tyvärr är lite väl cencurerat. Men även om nätterna varit långa och sömnen liten så har jag skött min spanskastudier rätt bra och även fast det är väldigt förvirrande just nu så lär jag mig mycket. Jag har inte sett mycket turistattraktioner och jag har egentligen inte gjort något turistiskt alls sen sist, förrutom lite parker. Men jag lär känna folk, jag får öva min spanska en hel del och jag bygger på en hel del fantastiska minnen. Den kommande helgen funderar jag på att åka en timme utanför Santiago eftersom jag hört att man kan göra en del fallskärmshoppning, klättring, rafting, paragliding eller något annat häftigt. Allt beror bara på hur dyrt det är.

Klockan är just nu 20.00 och jag sitter här och hänger med spanskaböckerna framför mig efter att ha tagit en liten siesta. Jag hoppas på att kunna förstå mina läxor, eftersom jag inte riktigt hängde med på dagens lektioner. Jag har tagit en Paolafri dag idag och hoppas på att kunna vakna upp utvilad till morgondagens lektioner. Middagen har jag redan färdig då det blev över från lunchen och det ser inte ut som någon har några särskilt stora planer för kvällen. Jag har lämnat in mina kläder på tvättning och sitter just nu med rätt illaluktande kläder och är lite irriterad över att en tröja försvunnit efter den senaste tvätten. Nu blir det en liten stunds tv-tittande, lite slötittande i spanskaböckerna och sedan värma upp min middag, som inte alls blev lika bra med mig som kock. Sen får vi se vad kvällen bjuder på...

/Aron Alakangas


Slutspurten innan det är dags att lämna och starta om

Då jag vaknade upp i måndags efter en natts riktigt dålig sömn, myggbiten värre än efter en fisketur i Bjurholm och i runt 35 graders värme, så hade jag svårt att känna att jag hade blivit friskare. Men efter att ha fått i mig lite frukost, en kopp kaffe och kickat igång spanskalektionerna, som nu bestod av tre stycken nya klasskamrater, så började jag känna lite mer levande. Men så fort jag kommit tillbaka till hostelet och lagt mig ner för att vila litegrann innan lunchen så stupade jag igen och kunde knappt ta mig upp ur sängen. Men jag lyckades trycka i mig en stor empanada och ta mig iväg till den loka supermercado för att köpa mig lite middag. Det blev en 620grams biff, lite sallad och en flaska vin. Vilket passade utmärkt tillsammans med den "free pisco night" som är varje måndag.

Igår (tisdag) så var mina läxor väldigt slarvigt gjorda och jag kan nog inte påstå att jag mådde särskilt mycket bättre. Men den huvudvärkslektion med irregulära verb, imperfekt, pasado gick rätt bra och den här gången lämnade jag klassrummet med runt tio sidor läxor. Jag insåg att jag var tvungen att sätta igång med läxorna rätt fort för att hinna göra dom, då jag lovat Paola som jag träffade i fredags, att hänga med henne under kvällen. Men med halvgjorda läxor så slocknade jag och vaknade upp nån timme senare och hade helt plötsligt väldigt bråttom till min date.

Paola är 26 år gammal, är utbildad ingenjör och är en otroligt söt tjej som alltid har ett stort leende på läpparna. Hon pratar inte många ord engelska men har otroligt stort tålamod med min spanska och vill mer än gärna hjälpa mig att förbättra den. Av någon anledning så verkar hon tycka om mig väldigt mycket, fastän det verkar som att jag gör allt fel och hon får lära mig varenda detalj om hur jag borde betè mig. Men hon verkar gilla un poco loco Alakangas och vill gärna att jag ska försöka hitta ett jobb och stanna längre än till helgen. Men men... Även om det finns mycket runt omkring och mycket folk som ska stanna här i månader, som skulle kunna hålla mig kvar lite längre, så är jag otroligt peppad på att lämna Chile och åka iväg på vidare äventyr. Upp mot naturen och fattigdomen och kanske försöka hitta något billigt volontärjobb som jag kan kombinera med yttligare spanskastudier.

Klockan är nu 19.40 och jag sitter ute på den lilla bakgården som finns här en trappa ner i hostelet. Värmen är fortfarande olidlig i denna instängda stad och jag hade tagit mig en tupplur ifall det inte känts som att jag håller på att smälta bort. Idag har jag förrutom spanskalektionerna varit på en liten tur med en grupp på 17 andra personer från min skola, som av någon anledning bestod av 15 tjejer. Turen var till ett av stadens mest populära museum och även ifall jag inte förstod något så var det trevligt att lära känna alla litegrann. Eftersom jag känner mig lite dålig, luktar skit och har en många dagars gammal t-shirt på mig så följde jag inte med de två vackra Brasilianska tjejerna som bjöd med mig hem till deras lägenhet, utan gick istället hem och satt mig här med er.

 Just nu så känner jag mig väldigt förvirrad och kluven. Jag känner mig skumt känslomässig och mina tankar dras fortfarande ständigt mot tjejen Pilar som jag lärde känna första veckan i Buenos Aires och jag får fortfarande inte ihop det varför hon helt plötsligt blev kall och bröt kontakten efter allt vi pratat om. Mina tankar, känslor och mitt humör går rätt mycket i perioder även om jag i det stora hela håller samma tankebana och samma believes rakt igenom och går igen allt rakryggad och stabil. Men det är inget som jag ska gå djupare in på just nu, det får dyka upp i små segment framöver istället. Nu är det dags att köra mig iordning för kvällens "free pasta and wine night" och se vad det kommit för nya gäster hit.

/Aron Alakangas

Glassdrinkar, Audition, sushi och ännu en äcklig förkylning

Så vad händer? What`s up? que pasa? Dagarna rullar på med spanskastudier, kärlek, fest, en stabil budget, en massa dansande, motionerande och ett allmänt easyliving. Jag har varit duktig och varje dag gjort mina spanskaläxor, jag gör framsteg och min lärare är imponerad över att jag förstår allt rätt snabbt även fast jag har lektioner på en lite högre nivå än vad jag är på. Jag går över min budget litegrann varje dag, men det är mest p.g.a. att spanskalektionerna kostar rätt mycket och för att barerna är dyra. Men jag festar inte alls särskilt hårt, så jag det blir varken dyrt eller slitet. Människorna jag träffat här på hostelet har varit fantastiska, men många lämnar så fort dom kommer och det finns vissa människor som jag verkligen saknar och önskat att jag lärt känna bättre. Det stora gänget på elva tyskar är kvar här lika länge som jag och min bästa vän här Madison är här i Santiago i sex månader för att plugga på universitet. Dock så bor han inte på hostelet längre.

Jag har varit på en casting för att spela in en reklamfilm för ett telefonbolag, där dom ville ha med utlänningar. Jag tror inte att jag gjorde särskilt bra ifrån mig, då man nästa blev inputtad i ett rum framför en kamera och med snabba instruktioner på spanska. Men vem vet, dom kanske ringer och jag blir en lokal reklamkändis här i Chile. Jag har varit på en grym lunchrestaurang. En sliten lokal med livemusik, ett stenhårt festande och en allmänt levande och tokrolig plats där jag tror att till och med dom som jobbar där hade fått i sig ett par drinkar. Den populäraste drinken där består av vitt vin, fernett, någon mer sorts sprit och en stor klick GLASS! Den smakar inte alls dåligt och den kickar igång en rätt rejält. I fredags besökte vi samma klubb igen som vi var på i tisdags. Den här gången var vi ett ännu större gäng och vi var laddade till tusen. Uppe på dansgolvet så startade vi den klassiska dansringen där man i centrum kan visa upp sina dancemoves ifall man känner för det. Efter klockan två så fylldes klubben och vi hade nu hundratals laddade människor runt våran ring som skrek, tjoade och hejjade på våran ring som nu fyllts av "proffesionella" klubbdansare. Jag och Madison kände inte för att avsluta kvällen då krogen 04.45 stängde så vi följde med våra flickor Carolina och Paola hem "på en kopp te". Dagen efter spenderades helt och hållet i sängen med hemkörning av sushi och en massa isvatten. Resten av tiden så har jag mest hängt och försökt fixa lite nödvändigheter som att bråka med försäkringsbolaget och boka om min hemresa, vilken nu med lite positivt tänkande verkar bli i Juni.

Klockan är nu 14.30 och jag har inte ens varit utomhus idag. Redan i fredags så var jag rätt krasslig och borde egentligen ha vilat upp mig. Igår vaknade jag helt utan röst, det blev lite bättre under dagen, men just nu så är det lika illa igen. Jag sitter mest här och är lat och till och från så kommer det fram någon och frågar hur det är och jag försöker få fram några ljud som ska fungera som någon sorts kommunikation men låter mest som en tjurig tonåring i målbrottet, vilket inte alls ger mig några nya vänner. Jag är just nu påväg ut för att köpa något för halsen (hur nu jag ska lyckas förklara vad jag vill ha, med min röst och min spanska) sen så borde jag äta något mer än den magra frukosten man får här på detta hostel. Därefter så blir det inte mycket till action, utan jag hoppas mest på att känna mig bättre till spanskalektionerna imorgon, som jag faktiskt konstigt nog längtar lite till. Tokigt!

Au revoir /Aron


Bra start i Santiago

Santiago känns som en snällare lillebror till Buenos Aires. Det är långt ifrån lika kulturellt, utelivet verkar vara långt ifrån detsamma, Det är inte lika stort o.s.v. Men samtidigt så är mindre kriminalitet, det är mindre stress, det är inte lika traffikerat. Gatorna är hyffsat hela och rena, trafikljusen fungerar bra då till och med poliserna stannar för röttljus här och mitt i allt det här så finns det en hel del otroligt vänliga människor, ett bra centrum och en hel del fina parker och områden man kan hänga i. Ingen överflöd av lyx och inget utmattande tempo, det är helt enkelt en rätt trevlig stad som jag gärna stannar i den tid jag behöver för att få mitt nya pass. Det finns många universitet, kreaktiva tankar och från vad man hör och ser så verkar Santiago ha en rätt ljus framtid.

Sen sist så har jag inte hunnit göra överdrivet mycket förrutom det gamla vanliga, att hänga med de intressanta hostel-gästerna som man alltid hittar och kanske ta sig en öl eller två på kvällen. Jag har hunnit med en utekväll på en av de lite mer välbärgade klubbarna här i staden. Som vanligt i Chile så betalar man överpriser som man och tjejerna får skutta in gratis på precis alla klubbar. På den fullproppade baren så står det en dricks-burk och slänger man i en slant där så vet man att man är nästa på tur att få sin dryck. Inte ens tjejerna har förtur, vilken den otroligt snygga tjejen Carla från Brasilien bevisade igårkväll, då hon fick vänta i evigheter. Än så länge har jag varit hyffsat nykter här i Santiago och hade tänkt göra det till en trend under veckodagarna, då jag har hoppat på en två veckors spanskakurs som jag trivs otroligt bra med. Lärararinnan är väldigt bra och rolig men till och från så har hon ett liten skolfröken temperament som får en att känna sig som 14 år igen, då jag och den norska tjejen Maria inte alltid är lika uppmärksamma som den snabblärda tjejen Elisandra från Brasilien.

Klockan är nu 19.00 och sitter här på hostelet och känner mig rätt utmattad, men på ett bra sätt. Jag har spenderat hela dagen på stan, där jag hunnit med att bli inbjuden att bo hos en väldigt trevlig man då jag berättade att jag blivit rånad och tyvärr inte hade så mycket pengar att skänka till den poetiska teatergrupp som han respresenterade. Ständigt misstänksam som jag är så dissade jag en otroligt söt tjej som hälsade, log åt mig och signalerade att jag skulle komma och sätta sig bredvid henne. Okej jag kanske var lite blyg också! Därefter efter att ha promenerat i ca: två timmar så kände jag för lite motion och sprang upp för trapporna på berget Santa lucia och sedan ett par kilometer hem igen. Just nu så ska jag försöka ägna lite tid åt mina spanskaläxor innan hostelgänget kommer tillbaka från var dom nu är.

Suerte /Aron

Hasta luego Vina del mar

Min tid i Vina del mar fortsatte med en massa glassande i solen på bakgården i familjen hus, med kvalitetsdrinkar, bbq-kvällar och ett stort glatt gäng från det lilla lugna området uppe på bergen. På nätterna så surfade vi runt bland klubbarna som bjöd på stripshower, ljusshower, enorma dansgolv, snygga brudar och barer överallt där man aldrig behövde vänta mer än en minut på sin drink. Jag har haft mitt eget rum att sova i och jag har fått hemlagad Chilensk mat varje dag utan att behöva betala en krona. Ifall jag velat se någonting så har jag fått skjuts dit och jag har aldrig behövt gå någonstans ensam och har aldrig behövt ta någon risk genom att gå på fel gator. Men på något sätt så blir jag lite obekväm med att ta emot så pass mycket hjälp och inte ge någonting tillbaka, även fast dom gång på gång påpekade hur mycket dom tyckte om att ha mig där och hur mycket dom uppskattade att få hjälpa mig.

Den Latinska stilen har jag påpekad för länge sen är väldigt mycket mer levande än den svenska kulturen. Både på gott och ont. Skillnaden mellan Argentina och Chile är förrutom språket, är klassen, mentaliteten och en hel del i bemötandet. Folk är inte lika uppklädda, tjejerna är inte lika smala och har inte samma hållning och den eleganta tangoinspirerade gångstilen som man ser överallt i framförallt Buenos Aires. Folk är heller inte lika tålmodiga med att försöka göra sig förstådd för turister med dålig spanska och på något sätt så verkar folk lite mer inåtriktade, har ett lite hetare temperament och inte lika serviceinriktade även om dom flesta är otroligt hjälpsamma. Chilenare verkar vara stolta över sitt land, men mer åt hållet att dom hackar ner på Argentinare än att dom hyllar sitt eget land. Nästan så att man anar någon sorts tjurig avuindsjuka. Men något som jag gillar mer med Chilenare är att tjejerna inte har samma bitchiga överklass-stil utan är mer naturliga och faktiskt vågar vara lite slappa och alldagliga. Det verkar även som att det förekommer mer kroppskontakt här i Chile än i Argentina. Hänger man i ett gäng så har man alltid någon som kramar om ens arm, håller en hand på axeln eller halvt kramar om en om man säger något roligt. Flera gånger då vi ska gå vidare från ett bord till t.ex. baren så är det någon som tar ens hand och leder en dit istället för att bara säga "kom". Vid dansgolvet så sliter tjejerna upp en på dansgolvet, man håller varandra i händerna då man dansar och är det någon som gillar en så är dom inte blyga med komma en väldigt nära. Men men... Det här är bara mina upplevelser för några kvällar i Vina del mar och som en ljus blond svensk så är man väldigt exotisk och populär (Ja tydligen så är jag väldigt ljus och blond). Jag blev till och med inbjuden till en 33-årig tjejs lägenhet (paola) mitt i natten då vi fortfarande hade mycket kvar att prata om då klubbarna stängde. Ingen kärlek eller något sexuelt, bara en sovplats och nästa dag lagade vi en god lunch och drack ett gott vin.

Vina del mar visade sig bli en fantastisk upplevelse och jag kommer nog att åka tillbaka dit då jag har flera platser jag är varmt välkommen tillbaka till. Klockan 06.00 på måndag morgon så vaknade jag upp för att sedan ta en buss till santiago, tunnelbanan till den svenska ambassaden och lyckades därefter utan problem beställa ett nytt pass, hitta ett bra hostel och sedan hämta ut mitt nya bankomatkort. Jag har mailat fram och tillbaka med försäkringsbolaget, mailat in polisanmälan och fått lite information om vad jag behöver göra för att få ut pengar. Dock så är nog risken stor att jag inte kommer hinna få några pengar förrän pengarna är slut och jag måste åka tillbaka till Sverige igen. Här i Santiago har jag hunnit spendera en dag och har hunnit träffa en del trevligt folk. Jag har deltagit i en tysk fest, som ett gäng på 13 tyskar här hade med typisk tysk mat och sedan har jag hängt i den romantiska parken med fontäner och ljusshower tillsammans med Miram från Tyskland och den Amerikanska killen Madison. Jag har ännu inte fått något direkt bild av Santiago, men har fått ett intryck av att det är mycket lugnare här än i Buenos Aires och att luften är snäppet sämre.

Klockan är nu 11.30 och jag har precis lämnat in mitt smutstvätt för tvättning, ätit frukost och just nu sitter jag och tar mig en lugn stund i tv-rummet framför datorn. Idag så blir det nog bara en liten promenad in till centrum för att få en bild av hur Santiago ser ut och kanske försöka få lite information om vad man borde och inte borde göra här. Jag ska försöka kolla upp möjligheterna vart ifrån man skulle kunna ringa hem till Sverige och vad det i så fall skulle kosta, då det skulle kännas skönt att slå en signal hem till föräldrarna. Vad kvällen har att bjuda på har jag ingen aning, men vad det än blir så känner jag mig rätt tillfredsställd och har ingen direkt brådska att hinna uppleva så mycket som möjligt under en kort tid.

Hasta luego /Aron


Tur i oturen

Första dagen i Vina del mar imponerade inte det minsta på mig. Det kändes som en lite mer rough version av Uruguay där stränderna är överbefolkade, fulla med klippor och med alldeles för stora vågor för att det ska gå att bada, där dom blåser turister på pengar och runt 80% använder kokain nästan dagligen. Jag var grymt trött efter bussresan och lite irriterad över vilket skithostel jag hamnat på vilket ironiskt nog var det dyraste hostel jag sovit på hittills. Men som vanligt så vill jag alltid ta mig en rejäl rundtur för att få en känsla av staden och lära mig att orientera mig fram. Jag hittade mig ett billigt ställe att få i mig en fajita och gick därefter vidare mot stränderna. Självklart så är det gott om tiggare där det finns gott om turister, men man lär sig mer och mer att vara hård mot dom och hålla blicken rakt fram. En gravid kvinna kommer fram till mig med någon sorts växt som hon ville ge som en gåva till mig vilken skulle bringa lycka till hela mig familj. Hon behövde en sedel för någon sorts ritual, hon sa att sedeln inte var till henne och jag tänkte att jag har råd att offra runt 10-15kr då hon ändå gjort sig ett sånt besvär. Efter ett tag så började hon bli mystisk, få en ond blick i ögonen, börja rabbla en massa gibberish och jag började dra mig ur det hela. Men helt plötsligt så var jag omringad en massa tjejer och på något sätt så lyckades dom slita åt sig alla mina sedlar. En annan kvinna kommer och häller något över pengarna och började gnugga sedlarna mot händerna tills det bara var pappersmassa kvar. Det hade varit enkelt att med våld slita åt sig pengarna innan det var för sent, men på något sätt så lyckades hon vända det hela till att det såg ut som att jag försökte råna henne och folkmassan omkring mig försökte stoppa mig och hjälpa henne från att bli rånad. Så jag stod kvar där som en idiot medans dom sprang iväg med en klump förstörda sedlar som jag tror att dom kastade efter vägen. Jag hade låst in mina pengar och mitt bankomatkort på rummet och förlorade kanske runt 500kr. Men i två timmar därefter så såg jag rött samtidgt som jag sprang runt och försökte hitta igen dom igen. Det är inte jättemycket pengar men efter att ha jämfört priser på allt för att spara några få kronor, hoppat över att äta då det inte varit absolut nödvändigt och efter att ha suttit på billiga bussar i tre dygn för att spara varenda krona till något roligare sen så svider det rätt bra.

Resten av tiden har det hänt mycket och jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag hade gärna skrivit en del om Vina del mar, kreaktiviten, det högklassiga gatuartisteriet som finns här överallt, de tydliga kontrasterna mellan rika och fattiga områden och klasskillnaden mellan området Valparaiso och vina del mar som är helt sjukt. Sydamerikas rikaste stad Vina del mar är omringad av seriös fattigdom och den ekvationen får nog dom flesta ihop till hög kriminalitet. Jag hade gärna berättat om min andra dag där jag hängt med andra backpackers och haft en kanondag, druckit öl och ätit gott. Men saker och ting har en tendens att kunna gå åt helvete ibland, även om det alltid löser sig tillslut.

I onsdags gick jag ut vid 1-tiden tillsammans med den 31-åriga John för att ta en hamburgare på gatan och försöka hitta billig öl. I kön mötte vi en Chilensk man som överraskade med att kunna prata svenska. Han var rätt full, lite väl pratglad men ändå trevlig och intressant eftersom han hade fyra barn i Sverige och bodde i Chile. John kom inte alls överrens med honom och efter lite bråkande så gick John tillbaka till vårat så kallade hostel. Eftersom jag efterlyst billig öl så hamnade vi i de lite dåligare kvarteren. Krogen vi hamnade på hade enbart inhemska stamgäster och baren var liten och sunkig. Men stämningen var bra och jag trivdes. Den Chilenska mannen sa att jag aldrig borde gå dit ensam, men att det var ok nu eftersom jag var med honom. Runt klockan fyra så stängde haket och vi hamnade drickande på gatan, där vi mötte två skumma killar som ville sälja oss allt möjligt. Vi hängde med dom ett tag i jakten på någon öppen krog. Helt plötsligt uppstod det något bråk mellan dom och alla splittrades. Men ett antal gånger så träffade vi på dom igen och det slutade med att jag hängde runt med dom två ett tag. Jag hade lämnat allt av värde på mitt hostel, jag hade inget bankort med mig och de få pengarna jag hade gömde jag i kallingarna. Killarna var rätt harmlösa och verkade inte farliga, men jag litade inte på dom en sekund och var därför otroligt säkerhetsmedveten. Efter att dom bråkat en hel del och efter att dom skulle upp i någon lägenhet och köpa droger så drog jag mig därifrån. Halvvägs till hostelet så kände jag i fickorna och fick nästan en hjärtattack då jag insåg att mina nycklar var borta. FUCK! Jag var så sjukt trött och vägrade sova på gatan under natten. Så jag sprang tillbaka där jag lämnade grabbarna, jag letade runt stan runt 15 minuter och gav sedan upp och tänkte att jag på något sätt skulle lyckas komma in igen om jag bara lyckades väcka dom där inne. Tillbaka vid hostelet så blev jag väldigt förvånad över att porten och dörrarna stod öppna och lamporna var tända. Jag gick in och hostelets två gäster stod yrvakna och frågade vad fan som pågick och varför killarna vi sett på stan tidigare var inne och låtsades vara från polisen och sa att dom letade efter droger. Hela rummet var vänt upp och ner och mitt säkerhetsskåp var öppet och tomt. Passet, runt 5000kr, kontokortet, kamera, mobiltelefon... Ja allt som jag absolut inte fick bli av med var borta.

Resten av natten spenderade jag på polisstation och inte en enda polis pratade engelska. Men efter ett par timmar hade jag lyckas göra en anmälan och fått en kopia på rapporten och nu var jag så slut att jag knappt kunde stå på benen längre. Men dagen fortsatte med att förklara för hostelet vad som hänt, bytt lås, letat upp ett svenskt konsulat i Valparaiso, ett par timmars telefonsamtal med embassaden och därefter Swedbank. Under vissa stunder ville jag mest bara lägga mig ner och försvinna, medans jag ibland lyckades hålla hoppet uppe även fast min hjärna slutade fungera mer och mer.

Men någonstans i all skit så vänder vindarna och allting börjar gå min väg. Medans jag var på konsulatet så träffade jag en svensk kille ursprunglingen från Vina del mar och med hela sin släkt här. Han var otroligt snäll och vänlig och har alltid ett leende på läpparna. Han bjöd med mig till hans föräldrars hus efter att jag lyckats fixa pengar från wester union. Jag blev bjuden på mat och dryck och eftersom dom har ett hus med lägenheter som dom hyr ut under sommaren så hade jag även en sovplats. Familjen är några av de kanske vänligaste människorna jag någonsin träffat och även fast jag får allt här gratis och dom verkligen gör allt för att jag ska trivas så känns det inte som att jag tränger mig på. I torsdags så var vi ute på en lite finare krog och sedan hängde vi i familjens egna lilla hemmakrog och drack kvalitetsrom och fin vodka. Igår körde dom runt mig i hela staden och visat mig allt som är värt att se. Igårkväll så hamnade vi på en klubb som liknade en Chilensk schlagerklubb, där en massa roliga människor kämpade hårt för att lära mig dansa som dom (att röra på höfterna är inte riktigt min grej) Jag lever som en kung i det glassiga vina del mar som jag mer och mer lärt mig att uppskatta, utan att jag egentligen spenderar särskilt mycket pengar.

Klockan är just nu 14.45 och jag sitter och hänger i mitt egna rum där jag har egen toalett och hela köret. Jag har en del kvar att fixa innan jag kan beställa ett nytt pass och det kommer att bli en hel del jobb med försäkringsbolaget ifall jag vill få ut pengar. Den lilla korta vistelsen jag ville spendera i Chile kommer att bli runt tre veckor för att jag ska hinna få mitt pass så att är tillåteten att åka in i något annat land. Men jag mår väldigt bra fysiskt och psykiskt och jag känner mig väldigt hoppfull över att kunna få ut en rätt bra slant från mitt försäkringsbolag nu när jag har en polisrapport och allt. På något sätt så försöker jag också se det här som en bra erfarenhet att se tillbaka på senare. Jag har det väldigt bra just nu och jag börjar uppskatta att glida runt här bland snygga tjejer, glassiga restauranger och barer, långa stränder och ett allmänt easyliving. Men det går inte att komma ifrån att jag börjar fundera på hur fan det är möjligt att det inte kan gå en vecka utan att det händer något. Jag kommer att sakna en hel del bilder jag hade på kameran och jag kommer sakna alla telefonnummer och sms jag hade på telefonen. Jag kommer att sakna min otroligt praktiska ihopvikbara ryggsäck som jag fick av Malin innan jag åkte, jag använde den jämt (Tack Malin) och allt bök kommer att förstöra stämningen en del den närmaste tiden tyvärr. Nu ska jag försöka fixa allt nödvändigt tjafs och sedan kanske ta mig ett dopp i polen i familjens bakgård.

/Aron

Från Ushuaia till Vina del Mar på 77 timmar

Den första sträckan på tolv timmar så fick vi vanlig ordning krossa gränsen mellan Chile och Argentina fyra gånger och gå igen tre stycken tullar. I brist på riktiga vägar så är resan väldigt guppig och den sista sträckan så är man även tvungen att ta en färja på 15 minuter. Men med gott sällskap av en Israelisk kille, ett par från Australien och efter att ha bytt en massa blickar och några få ord med den söta italienska tjejen Sarah så gick resan till terminalen i Rio gallegos helt utan problem. På terminalen så hade jag en timme att bränna och då jag väl satt mig så kom Sarah och satt sig bredvid mig. Efter ca 20 minuters spanska så upptäckte vi att vi kunde prata engelska med varandra och de resterande 40 minuterna på terminalen gick alldeles för fort.
     Nästa bussresa var en 24-timmars tur med en högre klass på bussen och med otroligt bekväma säten. Jag hamnade bredvid Andrew från New york som hade laddat upp för resan med en flaska vin och lite fin salami, tillsammans med mina kex jag hade med mig så gick de första timmarna otroligt fort. När det började närma sig läggdags fick jag dela en tablett valium med Andrew och jag sov som en stock i minst åtta timmar i sträck.
     Klockan 19.30 dagen efter var vi framme i Bariloche och nästa buss gick inte förrän 12.00 dagen efter. En smula matförgiftad efter den härskna skinkan på mina baguetter så spenderade jag med krampande mage 1,5 timme efter att leta ett hostel för natten. Då jag hittat ett hostel som bestod av 70% Israeler och några stycken Brassar så stekte jag mig några fina köttbitar och kunde därefter knappt stå upp på grund av att magen vred sig, så jag gick direkt och la mig och sov.
     Nästa bussresa låg på Sex timmar och bussen var av den lite mer ekonomiska klassen. Inget att säga om den resan direkt, då jag satt ensam bland alla sydamerikaner eller vimlade förvirrad runt under tull och passkontrollerna för att komma in till Chile.
     Då bussen stannade i Puerto montt i Chile så började magen vrida sig av hunger och jag började bli sjukt törstig. Men jag bestämde mig för att köpa en bussbiljett innan jag åt, så jag letade mig fram mellan bolagen och hittade en som skulle kunna ta mig uppåt till Vina del mar. Jag köpte biljetten 19.01 och bussen skulle lämna stationen 19.00, så med lite tur i oturen så satt jag mig stressad på en 14,5 timmes bussresa, hungrig, törstig och helt utan något att äta eller dricka. Chauförren gjorde ett stop på en terminal två timmar senare och sa att jag skulle hinna köpa något om jag ville. Men eftersom ingen accepterade kort och jag inte hade några Chilenska pengar så fick jag leta mig till en bankomat. Med kortet i automaten och med åtta olika val på spanska så såg jag bussen lämna stationen med allt jag äger i och jag började i panik trycka på alla knappar för att få ut mitt kort igen. Jag lyckades få ut mitt kort och jag hann precis springa ikapp bussen för att kliva på och se att jag fått någon att sitta bredvid. En fet kvinna som inte kunde hålla sitt fläsk på sin sida och då jag började undra varför hon fällt upp armstödet mellan oss så insåg jag att det var nedfällt, bara att det var ingjutet i hennes feta armar. Hungern och törsten började slita på humöret och jag började fundera på ifall man inte kunde stifta en lag för att förbjuda barn och feta personer på bussar. Men jag överlevde resan och fick mig t.o.m. ett par timmars sömn.

Klockan är just nu 12.45 och jag sitter nere i baren och skriver på mitt nästa blogginlägg. Tyvärr så får ni nöja er med en bussresehistoria just nu som nog tyvärr är lika tråkig som mitt förra långa utdragna inlägg. Men jag toppade den just med lite bilder så att ni har nånting att roa er med i alla fall. Imorgon eller kanske i natt så kommer historien om Vina del mar där jag redan hunnit bli rånad...

Fortsättning följer /Aron


Ushuaia avklarat!

Den första morgonen i Ushuaia så satte jag mig vid frukostbordet bredvid två Belgiska kvinnor som jag hade hunnit byta några ord med redan första kvällen på hostelet. Ena tjejen var 30 år gammal och den andra var minst sju år äldre. Som alltid första dagen i en ny stad så byter man erfarenheter och kunskap om platsen man befinner sig på och det går oftast rätt fort innan man hittat sina gemensamma tankar. Efter att man har hittat sina gemensamma tankar så är man oftast bara sekunder ifrån att ha planerat minst en "utflykt" tillsammans. Så efter frukosten så gick vi ner på stan tillsammans för att för det första hyra en bil till morgondagen, vilket är det billigaste sättet att ta sig in i och runt den stora nationalparken vilken är ett av Ushuaias så kallade måsten. Ett annat måste i  Ushuaia är att bege sig ut på åtminstonde en båttur i Canal Beagle för att få känslan av att befinna sig i "the end of the world", se lite djurliv och få chansen ett fota den ensama fyren, som är lite av en symbol för staden Ushuaia. Vi lyckades få oss en plats på den så kallade tango-båten som vi fått varmt rekomenderat. Båten är en liten båt som tar tolv passagerare åt gången, vilket gjorde turen till en rätt personlig och behaglig dag i kanalen. Jag var inte direkt överväldigad av varken natur eller djurliv under den korta turen vi var ute, men nöjd med dagen så gick vi tillbaka till hostelet, lagade oss en middag, drack lite vin och besökte sedan den lokala puben Dublin.

På något sätt så lyckades jag klanta till det så att jag inte kom med bilturen till parken och min andra dag i Ushuaia var inte alls lika rolig. Men till och från så har man ändå råd att "kasta bort" en dag och bara hänga på sitt rum, med lite musik och snacka lite skit över internet. Den tyska tjejen Susanne som checkat in i samma rum som mig verkade också ha en sämre dag på rummet, så vi hade gott om tid att lära känna varandra och planera i stort sett hela vistelsen i Ushuaia tillsammans. Susanne är någonstans runt min ålder, men troligtvis något år äldre. Hon började precis som mig sin resa med att bli utsatt för det så kallade "mustard trick" där man får något kletigt i nacken och en hjälpsam och påstridig man står beredd med papper och vatten och vill väldigt gärna att man ska ta av sig väskorna så att att han kan hjälpa en att torka bort kletet som tydligen ska ha fallit från balkongen ovan. Skillnaden mellan oss var bara att hon förlorade sin väska och jag har min kvar.

Dagen efter så tog Jag och Susanne bussen  till nationalparken där vi mötte tjejen Joan från Chicago. Tillsammans så begav vi oss ut på en runt runt 15km trekkintur i skog och berg. Vissa delar var rätt tuffa, medans vissa delar var en slät stig. Vi fick se en hel del vacker natur, en stor röd räv, en bäver och en hel del vilda kaniner som skuttade runt i det gröna. Skogen  var fylld av döda träd och överallt så var  träd och buskar fyllda med någon sorts svamp eller så var dom täckt med en konstig sorts mossa som såg ut som någon sorts gammal päls. Till och från kommer man alltid fram till ett öppet område med illgröna, blanka eller totalt svarta sjöar och från sjöarna så rinner det bäckar som tillsynes inte leder längre än till bergen då de tar tvärstopp. Det är svårt att sätta fingret på den kusliga mystiska känsla som man får av patagoniens skogar, men vad det än är så längtar man sig alltid tillbaka efter att man har gått därifrån. Utmattade efter dagens trekking så somnade både jag och Susanne i god tid och vaknade trötta av att larmklockan ringde 08.00.

Sista dagen i Ushuaia! Jag hade varken sett pingviner eller arrangerat min avresa från Ushuaia. Så dagen började yrvaket med frukost och sedan tillsammans med Susanne ner till hamnen för att hitta oss en båt som skulle ta oss till pingvin-kolonin ett par mil utanför staden. Vi lyckades knipa de två sista platserna på båten som avgick 14.00 och jag hade därmed gott om tid för att arrangera min resa norrut. Någon timmes planerande och diskuterande tillsammans med bussbolaget Marga, så hade jag två olika bussbiljetter i handen och en hel del information i huvudet om olika möjligheter att ta sig till de olika alternativen som jag har i tankarna. Jag hann även precis tvätta mina sista kläder och få dom hyffsat torra innan klockan började närma sig avgång. Under resan till pingvinkolonien gjorde vi ett par tråkiga stopp där jag hellre hade velat sitta kvar i bussen och sova, men väl framme på ön så blev man som ett barn igen då man under en kvadratkilometer hade runt 8000 pingviner runt fötterna. Precis som i pingu så vacklar pingviner fram lustigt och ger ifrån sig roliga ljud. Dom flesta är lata och ligger ner och vilar, många av dom ruvar och överallt så samlas dom i små grupper och ser precis ut som att dom är mitt inne i någon sorts konferens. Efter att vi kände oss mättade på information om pingviner så återvände vi tillbaka till hostelet där packning, matlagning och förberedande av avresans matsäck påbörjades.

Klockan just nu är 13.00 och jag sitter på en bussresa norrut. Tyvärr så är jag tvungen att ta samma väg upp hela vägen till Bariloche som jag åkte ner, då Chilesidan enbart består av is, berg och floder. Bussen avgick 05.00 i morse och kommer dröja runt 36 timmar innan jag når Bariloche.. Väl i Bariloche så ska det tydligen vara rätt enkelt att hitta en sex timmars bussresa in till Puerto montt i Chile och väl i Puerto montt så är jag ännu inte säker på vart jag ska. Kanske åtta timmar upp till den svindyra och överbefolkade äventyrsstaden Pucòn eller direkt ta en 12 timmars buss upp till huvudstaden Santiago. Hur jag än gör så har jag en jävel till bussresa framför mig och hur jag kommer må efter de kommande dygnen på bussar och terminaler återstår att se. Än så länge så har det gått åtta timmar och jag har hoppet uppe. om fyra timmar befinner jag mig på terminalen i Rio gallegos för att byta buss där jag hoppas på wifi och att kunna posta detta inlägg tillsammans med någon bild.



ps. Inlägget är 36 timmar fördröjt!

Njut av att få sova i en säng de närmaste tre dygnen /Aron


Tidigare inlägg
RSS 2.0