Feliz navidad!

Ja god jul på er alla! Det här kommer att bli en ovanlig jul. Jag har aldrig varit riktigt säker på ifall jag skulle få fira mig julafton på en buss, på en terminal, på ett dyrare hotel eller ifall det skulle bli i ett hostel. Det såg mörkt ut ett tag och såg ut som att jag inte ens kunde ha mig en egen låtsas jul eftersom jag var rätt stekt i hjärnan och inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Så här har det sett ut den senaste tiden...

Som jag skrev tidigare så klev jag upp kl 9 i tisdags, tog bussen till Montevideo, knallade till embassaden, hämtade mitt kort, kom tillbaka till terminalen, vred ur t-shirten från all svett så att den inte skulle mögla, bytte t-shirt, köpte en biljett till fel destination, upptäckte att det är 23 timmar tills nästa buss går och där efter har det varit 40 långa timmar.

Efter att mina batterier tagit slut på datorn, så letade jag febrilt efter en hörna där jag kanske skulle kunna få mig lite sömn efter att terminalen inte var lika proppfull och kanske med ett uttag i närheten. Jag hittade ett uttag där jag till min stora lycka upptäckte att min svenska kontakt passade perfekt och jag försökte i ungefär fem timmar att ladda upp llite bilder. Jag var fruktansvärt trött, sjukt hungrig och jag har nog aldrig luktat så mycket och kännt mig så skitig i hela mitt liv. Terminalen var fortfarande proppfull och vakterna flyttade oss fram och tillbaka mellan olika delar av terminalen p.g.a. att städet skulle städa. Jag började inse att det visst inte var tillåtet att ligga ner och det kändes hopplöst att kunna få någon sömn. Stolarna är av plast och kanterna är runt en halv meter höga runt om hela och lutade man huvudet åt något håll så krockade man med någon annans. Jag gick fram och tillbaka några timmar tills det faktiskt började bli rätt folktomt inne i terminalen. Jag hittade mig en plats med en tom stol bredvid där jag ställde ryggsäcken, jag lutade mig emot och lyckades i omgångar få mig någon timmes sömn. Sådär fortsatte det i ungefär 23 timmar, med två undantag då jag rörde mig ut mot stan för att få mig lite mat. När klockan äntligen närmade sig 18.00 så fick jag reda på att jag hade blandat ihop Martes och Miercoles (tisdag och onsdag) och det gick ingen buss idag. Satan! Santa fe ligger rätt nära tänkte jag och hoppade på en buss som efter elva timmar anlände till terminalen i Santa fe. Det första som slog mig var den unkna lukten och städare som febrilt sprang fram och tillbaka och sopade upp alla skalbaggar och kackerlackor som det trasiga slitna golvet präglades av. Jag hittade mig en liten bänk där jag slängde upp ryggsäcken och satt mig och lutade mig mot den och blundade en stund. Jag slog upp ögonen och upptäckte att en av vakterna pratade med mig och jag utskiljde någonting om förbjudet att ligga ner, hennes chef någonting och en uppmaning om att sitta ner. Direkt därefter kommer det en stor full man och börjar prata med mig och berättar nogrannt om att jag att den här platsen är riktigt farlig, att jag skulle hålla mig lugn och inte prata med någon som inte bär uniform.

Jag hade tidigare kollat upp hostel i Santa fe och upptäckt att det endast finns hotell och att det billigaste man kan hitta är ungefär dubbla priset av ett standard hostel. Tack och lov så fanns det direktbussar till Rosario, så vistelsen i Santa fe blev endast två timmar och väl framme på terminalen i Rosario så var klockan nästan nio vilket betyder att jag endast är två timmar ifrån möjligheten att checka in på ett hostel. Jag fann ett cafè med wifi där jag möttes av en massa otroligt vänliga människor. Jag fick i mig en kopp kaffe och en liten macka och skenet började gå upp. Jag kände mig som en människa igen och var nu peppad på dagen. Tyvärr så öste regnet ner och tyvärr så fanns det bara två stycken till synes skittråkiga hostel utan recensioner tillgängliga idag julafton, så jag tog min tid och satt på cafèt i ungefär en och en halv timme tills regnet började lugna ner sig. Under min promenad mot hostelet så kände jag mig pigg och stark. Det kändes som att jag kunde gå flera mil och känslan av den här staden är bra. 20 minuter senare så hittade jag en port med rätt adress och tänkte att det här inne måste det finnas ett hostel.

Klockan är nu 14.15 och jag sitter på ett familjedrivet hostel. Jag möttes direkt av hela familjen och en helt sjuk vänlighet. Jag blev bjuden på kaffe, fick färskt vatten, en handduk och tvål och dom sa till mig att det här nu är mitt hus och jag fick mig en rundvisning. Huset är stort och rymligt, allt är rätt gammalt och slitet men har en bra mysig känsla. Rummen är små och trånga men det spelar ingen roll eftersom jag tydligen bor här själv. Jag kommer väldigt bra överrens med familjen och vi diskuterar tillsammans om hur dom ska lyckas få fler gäster eftersom det här hostelet startade för endast en månad sen. Jag har lämnat in min smutstvätt på andra sidan gatan för 20 kronor och jag har för första gången packat upp allt, vikt ihop kläderna och lagt de i garderoben och alla andra prylar har jag lagt i ett praktiskt litet nattduksbord som står här bredvid. Allt känns väldigt bra nu och det verkar som att jag har en familj att fira jul med. Jag är inte riktigt van med den här gästfriheten, men tackade glatt ja till inbjudan. Det kommer att vara deras familj, med lite släkt hemma i deras hus. Det blir great!

God jul! /Aron

Kommentarer
Postat av: din familj

hejaron vi har försökt ringa dig men inte kommit fram, vi ville önska god jul ,dumt för det är ju vi som firar, men vi saknar dig här hemma och vill verkligen att du tar hand om dig väl, för vi vill ha vår aron hem igen, många kramar från oss alla i ett juligt och vintrigt bjurholm än en gång ta hand om dig, din familj.

2009-12-24 @ 20:51:42
Postat av: Jan Lahti

Satt och sträckläste din blogg när jag jobbade natt häromnatten. Satan vad sugen man blir på att resa efter att ha läst din blogg! Fortsätt skriv! Kanske tar mig en långtripp efter studierna.

2009-12-25 @ 16:23:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0