Rånförsök, fel hostel och ensamhet

God afton!

Från och med nu så kommer jag nog behöva komprimera mina inlägg så att dom inte blir så fruktansvärt långa. Mycket som händer, många tankar, mycket olika känslor och allting är väldigt annorlunda. So here we go...

Kl 3.30 på morgonen ringer hotelltelefonen och jag får mitt första av 3st wake up calls. Jag stiger upp, går ner till lobbyn och letar upp mina Londonbrudar. Jag kommer med första bussen och hamnar på en bra plats i kön för incheckningen. Väl framme så sliter jag upp passet och killen kollar länge och rynkar på pannan, han springer iväg med passet och hämtar 2 andra killar som också står och stirrar och rynkar på pannan. Jag får följa med till ett kalt rumt med ett bord och några stolar, jag sätter mig ner och får ett papper framför mig som dom verkar vilja att jag ska skriva på. Allt stod på portugisiska så jag vägrade, vilket dom lät mig göra. Jag fick min biljett och gick vidare till gaten där jag träffade en flummig äldre skäggig Argentinsk konstnär. Han hade Italienska secondhand kläder och små runda helröda glasögon med glas tjocka som flaskbottnar. Han berättade allt om Buenos Aires, om de korrupterade poliserna, om den rika mentaliteten även hos fattiga och hur uteliggarna har valt själv att bo utanför dyra butiker i en kartong som någon sorts protest. Han förklarade hur staden var uppbyggd och hur man undviker att bli lurad av taxis och hur man slipper bli rånad. Han erbjöd mig skjuts in till stan, men vi tappade bort varandra. 
     Även på flyget så träffade jag en äkta porteno som var född och uppvuxen i Buenos Aires och fick där också en hel del nyttig information. Väl framme så möts jag av folk överallt som erbjuder mig taxi, men tack vare Norbertos råd så fixar jag en egen ärlig taxi som kör mig 4mil för ca 150kr. Redan nu har jag märkt hur Argentinarna verkligen inte pratar Engelska. Jag blir avsläppt vid den adress jag uppgett, jag kliver av och kollar mig omkring. Jag ser en stor port med en liten skylt på, där det står milhouse. Jag knackar på, blir insläppt och möts av ett myller partymänniskor, ballonger och någon sorts hemmagjord reception. Jag sätter mig ner och berättar om situationen med det inställda flyget och får ett "oh no" som svar och hon börjar knappa i datorn, letar länger men hittar mig inte. Jag hade tydligen missat min chans och dom hade enbart rum för en natt. Men efter en stund och med lite hjälp av resten och personalen så upptäcker dom att jag är bokad på det nya milhouse hostelet. Milhouse avenue. Jag får en karta och en snabb vägbeskrivning på bra engelska. Det här är första gången jag kände mig ängslig och lite rädd under min resa. Nu var jag ensam och att lämna människorna från det inställda flyget kändes lite jobbigt. Men jag ryckte upp mig och försökte se värdsvan och kraftfull ut där jag gick, då jag plötsligt fick något äckligt klägg slängt på mig i nacken. Direkt kommer det en man som jättegärna vill hjälpa mig att torka bort det, han börjar torka, men jag tar papperet av honom, tackar och torkar själv. Men han insisterar, hämtar vatten och börjar gå runt mig och torka samtidigt som han spenderar mycket tid på ryggsäckarna. Han märker att jag är motsträvig och ber mig att ta av mig ryggsäckarna och sätta mig. Vilket jag självklart vägrar. Dom som hade kastat klägget på mig stod bakom en bil och såg ut att gömma sig och efter att jag gått därifrån så stod alla 3 med varandra och pratade.
      Väl framme på milhouse hostel så blir jag mycket vänligt bemött och tjejerna som jobbar här är så grymt söta att man vill gå fram och krama dom. En rugbymatch mellan Irland och Australien var i fullgång och folk skrek som galningar. Jag fick bra med information och blev bjuden på en öl och en empanada (vilket är världens kanske bästa snabbmat) i väntan på att jag skulle bli visad till min sovsal. Det tog väldigt lång tid så jag tänkte köpa en paj och en till öl, vilket dom också bjöd på...

Därefter har jag installerat mig, sovit en stund, duschat, bytt kläder och tagit en 2 timmars promenad runt "stan" Men det blir mer om det någon annan gång, inlägget blir alldeles för långt annars. Just nu sitter jag mitt i smeten av en massa fulla människor och det är svårt att få kontakt med folk här. Jag känner mig en smula ensam, lite obekväm och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Men jag behöver nog bara vänja mig och försöka börja känna mig hemma. Klockan är nu 21.30 och staden börjar vakna. Nu ska jag sitta en sväng i baren och se ifall det finns fler ensamma själar här som behöver en vän :)

Hasta luego /Aron

Kommentarer
Postat av: Bästa Katten

Låter väldigt spännande! Vad var det för klegg du fick i nacken? Rånförsök?? Dom försökte med fel man eller hur?

Ha det gott

2009-11-16 @ 05:59:46
Postat av: Monka

Wow, vad mycket du redan har varit med om! Du behöver förövrigt inte oroa dig för att skriva för långa inlägg för det är väldigt intressant och kul att läsa, så skriv på säger jag. :)

Synd att det känns lite ensamt just nu, men det kan jag förstå. Man känner sig lite vilsen och det tar ett tag att installera sig, men du ska se att det känns bättre snart :)

//Monica

2009-11-16 @ 13:51:19
URL: http://monicaborlin.blogg.se/
Postat av: isa

Det känns alltid lite ensamt i början, vänta bara, innan du anar det så kan du staden som din bakficka :)Det här är bara början, BUENA SUERTE!

2009-11-16 @ 15:09:22
Postat av: Malin D

Jag är helt övertygad om att du väldigt snart kommer ha en massa vänner. Kan inte komma på många som är så lätt att prata med som dig :)

2009-11-16 @ 17:35:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0