Mer och mer vardag
Jag skrev fem olika inlägg igår, suddade bort fyra av dom och då jag äntligen bestämde mig för att ett fick duga så hade dom hunnit stänga ner blogg.se för uppdateringar. Vilket nog var lika bra, man ska inte skriva då man är tvungen att tvinga fram det.
Dagarna här blir mer och mer vardag och hostelets alla gamla gäster har åkt och nu ser jag i princip bara nya ansikten. Folk är som jag var i början och vill gärna ha kontakt och lära känna folk. Men ärligt talat så är jag rätt trött på samma frågor och att dra samma historia om och om igen. Man får en hel del flyktiga relationer här och då man precis har börjat komma varandra nära så skiljs man åt. Vilket blir väldigt tröttsamt i längden. Till och från ser man folk gå runt med en t-shirt där det står "i`ve survived" på framsidan och "a week at milhouse hostel" på baksidan. En vecka är oftast mer än lagom för de flesta och jag får alltid väldigt lustiga reaktioner då jag säger att jag är här för fyra veckor. "Are you crazy?" är en rätt vanligt reaktion. Igårkväll så satt jag mig i baren och pluggade för mig själv, men på något sätt så lyckas man ändå knyta nya kontakter genom att bara titta upp från papprerna någon sekund.
Jag har börjat tänka mig mer och mer för vart jag går då jag är ute själv och så länge man går på rätt gator så är det ingen fara. Jag har fått många reaktioner på "rånförsöket" jag beskrev tidigare och det kanske är svårt att se det, men det låter värre än vad det är. Generellt så är folk väldigt vänliga och ibland känner man en vänskaplig klapp på axeln då någon frågar vad klockan är eller efter vägbeskrivningar. Ibland kan det vara svårt att se att folk ska vara så öppna och känslomässiga här, eftersom det inte finns de falska leendena och den tillgjorda trevligheten här som finns väldigt tydligt i Sverige. Man hör ofta hur servitören suckar då han har en jobbig dag och är det något dom inte gillar så gnäller dom öppet om det. Men det finns någon sorts kärlek i luften som är svår att sätta fingret på. Man ser t.ex. ofta fattiga skoputsare ute på gatorna, putsa skorna åt en rik affärsman samtidgt som dom sitter och har ett djupt samtal. Dom klappar varandra på axeln mycket och ger varandra besos (kyssar på kinden) då dom skiljs åt. Dom är lättstötta och ska man tacka nej till en inbjudan så måste man ha en bra anledning till det.
Jag mår bra idag, jag är glad och är väldigt spänd, förväntansfull men samtidigt lite konfundersam och vilsen över hur jag ska tackla kulturen och hur jag ska bete mig då jag umgås med befolkningen från Argentina. Hur beter man sig i familjer, hur mycket ska man ta emot?, hur mycket ska man bjuda?, när ska man bjuda ut nån?, vad menar folk med vad? och den där ledsna blicken folk får i ögonen om man tackar nej till något. Borde man ta emot saker som en vänlig gest? och efter att man tagit emot en massa, är man då skyldig att bjuda igen?
Jag lär mig mycket kultur på spanskalektionerna. Mate-ritualerna, när man kysser varandra på kinden och hur man ska reagera på olika reaktioner. Men det är fortfarande mycket kvar att lära och på något sätt så känns det väldigt viktigt att man gör rätt här. Vilket jag än så länge tror att jag har gjort!
Klockan är nu 12.30 och jag har inga planer förrutom att få i mig en matbit innan nästa spanskalektion och därefter kanske ge el supermarcado en chans och försöka laga lite egen mat i milhouse simpla kök.
Besos /Aron
Dagarna här blir mer och mer vardag och hostelets alla gamla gäster har åkt och nu ser jag i princip bara nya ansikten. Folk är som jag var i början och vill gärna ha kontakt och lära känna folk. Men ärligt talat så är jag rätt trött på samma frågor och att dra samma historia om och om igen. Man får en hel del flyktiga relationer här och då man precis har börjat komma varandra nära så skiljs man åt. Vilket blir väldigt tröttsamt i längden. Till och från ser man folk gå runt med en t-shirt där det står "i`ve survived" på framsidan och "a week at milhouse hostel" på baksidan. En vecka är oftast mer än lagom för de flesta och jag får alltid väldigt lustiga reaktioner då jag säger att jag är här för fyra veckor. "Are you crazy?" är en rätt vanligt reaktion. Igårkväll så satt jag mig i baren och pluggade för mig själv, men på något sätt så lyckas man ändå knyta nya kontakter genom att bara titta upp från papprerna någon sekund.
Jag har börjat tänka mig mer och mer för vart jag går då jag är ute själv och så länge man går på rätt gator så är det ingen fara. Jag har fått många reaktioner på "rånförsöket" jag beskrev tidigare och det kanske är svårt att se det, men det låter värre än vad det är. Generellt så är folk väldigt vänliga och ibland känner man en vänskaplig klapp på axeln då någon frågar vad klockan är eller efter vägbeskrivningar. Ibland kan det vara svårt att se att folk ska vara så öppna och känslomässiga här, eftersom det inte finns de falska leendena och den tillgjorda trevligheten här som finns väldigt tydligt i Sverige. Man hör ofta hur servitören suckar då han har en jobbig dag och är det något dom inte gillar så gnäller dom öppet om det. Men det finns någon sorts kärlek i luften som är svår att sätta fingret på. Man ser t.ex. ofta fattiga skoputsare ute på gatorna, putsa skorna åt en rik affärsman samtidgt som dom sitter och har ett djupt samtal. Dom klappar varandra på axeln mycket och ger varandra besos (kyssar på kinden) då dom skiljs åt. Dom är lättstötta och ska man tacka nej till en inbjudan så måste man ha en bra anledning till det.
Jag mår bra idag, jag är glad och är väldigt spänd, förväntansfull men samtidigt lite konfundersam och vilsen över hur jag ska tackla kulturen och hur jag ska bete mig då jag umgås med befolkningen från Argentina. Hur beter man sig i familjer, hur mycket ska man ta emot?, hur mycket ska man bjuda?, när ska man bjuda ut nån?, vad menar folk med vad? och den där ledsna blicken folk får i ögonen om man tackar nej till något. Borde man ta emot saker som en vänlig gest? och efter att man tagit emot en massa, är man då skyldig att bjuda igen?
Jag lär mig mycket kultur på spanskalektionerna. Mate-ritualerna, när man kysser varandra på kinden och hur man ska reagera på olika reaktioner. Men det är fortfarande mycket kvar att lära och på något sätt så känns det väldigt viktigt att man gör rätt här. Vilket jag än så länge tror att jag har gjort!
Klockan är nu 12.30 och jag har inga planer förrutom att få i mig en matbit innan nästa spanskalektion och därefter kanske ge el supermarcado en chans och försöka laga lite egen mat i milhouse simpla kök.
Besos /Aron
Kommentarer
Trackback
