Saltoknen! I mitten av ingenting

Natten innan Saltoknen bjod inte pa lika bra somn som jag hade hoppats. Iskallt, harda sangar och p.g.a. att golvet inte var ett golv utan ett sandhav sa lyckas det sjalvklart pa nagot mystiskt satt vara fullt med sand i hela sangen. Men efter en natts krokig somn och en del nasblod sa vaknade jag anda och madde hyffsat bra. Vid det har laget sa hade jag borjat inse att det ar hojdskillnaden som knackt mig. Att plotsligt stiga fran markhojd upp till 4000meter maste satta sina spar helt enkelt.
   Sa jag skuttade upp, slangde i mig lite fruckost och hoppade in i bilen som borjade kora efter vagen som tillsynes ledde till ingenting. En lang grusvag som sag ut att leda till varldens slut fortsatte for alltid aven om det standigt sag ut som att det var tio minuter innan vi skulle vara framme vid jordens slut dar horisonten smalter samman med marken. Nar vi val borjade komma in pa den isblanka marken tackt med runt en deciliter vatten, sa borjade ogonen forvandlas till kinesogon och helt plotsligt hade vi lamnat jorden och svavade nu uppe i himlen. Det gick inte att skilja marken fran himlen och efter nagra kilometer sa var det omojligt att se vilket hall vi hade kommit ifran och det gick heller inte att se att nagon av direktionerna ledde nagonstans. I mitten av allt sa hoppade vi av for att springa runt som barn som sett sno for forsta gangen och for att ta de beromda gruppfotorna och forsoka ta nagra lackra perspektivsbilder. Eftersom jag sett sa otroligt manga helt otroliga perspektivsbilder som andra turister tagit (Speciellt den danska tjejen idas bilder) sa forsokte jag peppa upp alla pa att gora detsamma. Men aven om vi fick en del bra bilder sa ar jag en smula besviken pa resultatet och tjurade lite over att gruppen var lite val stel och inte spexade tillrackligt. Tillbaka i bilen sa borjade mina tankar direkt ga tillbaka till Chile, till Santiago, till hallplats tobalaba, till 6:e vaningen ovanfor bio tobalaba och till Paola som bodde dar uppe. Tankarna gick vidare till alla vara festkvallar da vi utfort skuggteater pa byggnaden mittemot sa att halva kvarteret kunde se. Tankarna vandrade vidare pa hur kul vi hade haft dar tillsammans och hur otroligt bra vara bilder skulle ha blivit. Men men... Inte alls missnojd sa fortsatter vi glida fram i mitten av ingenstans tills helt ovantat ett hostel dyker fram, bredvid hostelet sa fanns det en plattform med flaggor fran kanske 15 olika lander (inte sverige dock). Vi stannade av dar ett tag for att ata och for att leka av oss yttligare lite. Foton, springande, fotboll och ett allmant virrande runt som en stor grupp barn senare sa ar vi an en gang inne i bilen pavag tillbaka till civiliteten.
   Vid det har laget var vi trotta och inte alls lika exhalerade over de stopp vi gjorde darefter. En liten stunds somn och nagon timme senare sa var rundan avslutad och vi blev avslappta vid samma stalle som vi hoppade pa. Handskakande, kramande och bytandes av kontaktuppgifter sa splittrades vi igen, medans jag och Maxi fortsatte att ga i lag och kopte oss en biljett som skulle ta oss till Sucre. Allt gick utan problem, vi fick i oss en pizza, traffade trevligt folk och medans vi vantade pa bussen sa hor jag en rost bakom mig som sager "hello Aron" och dar stod Emma fran Canada som jag traffade i Salta tillsammans med ett stort glatt gang fran alla mojliga engelsktalande lander. Efter att inte ha sagt ett ord pa engelska de senaste dagarna sa var jag babbligare an nagonsin. Val pa bussen sa borjade jag kanna att det skulle bli en helvetes resa, da det forst och framst luktade satan och platsen langst bak i mittgangen som jag bokat enbart for att ha plats for mina ben, ville Bolivas tjockaste dam mycket hellre ha. Jag kan ta att hon var sjukt otrevlig men att att hon luktade som tre veckors trekking och hade i princip halften av sin kropps vikt over pa min sida gjorde resan smatt otrevlig. Att det var kolsvart och vagarna var livsfarliga var ocksa en av anledninga till att det inte blev nagon somn den natten.
   Men sex timmar senare ungefar samtidigt som klockan slog tva sa anlande vi lattade i Sucre. Eftersom vi reserverat hostel och allt kande vi oss trygga och hoppade i en taxi som direkt visste vilket hostel vi pratade om.
Men val framme vi hostelet visade det sag att ingenting skulle ga som vi ville.....

Fortsattning foljer...

Kommentarer
Postat av: cicci

nu får du faktiskt ta och uppdatera! :)

2010-05-03 @ 17:22:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0