Gejsrar, sang, dans och bums i sang
05.00 ringer det vackarklockor runtom i rummet och efter att ha vaknat ett par ganger under natten med lite tung andning, sa hade jag nu sprangande huvudvark och madde inte alls bra. Men skam den som klagar, en ipren och sen ett misslyckat forsok att fa nagon minuts somn till i jeepen fick duga. Jag stod over mate-rundan da jag inte direkt hade fatt upp nagon aptit under den korta vakentiden jag hunnit med. Det tog inte mer an en timme innan vi anlande till varan frukostplats, dar vi var langt ifran ensamma. Att vi borjade narma os gejsrarna marktes da vi mottes av ett hogljutt skrattande av en hel dros folk som badade i den poolliknande varma kallan som lag alldeles intill den flamingoprydda sjon i den vackra dal vi nu befann oss i. Solen var precis pavag upp och luften var dimmig av den varma kallan, vilket passade perfekt for att oppna bagageluckan och tanda gasolkoket for att paborja pankakorna som skulle fa bli varan frukost. Vi lade oss ner pa nagra stenblock och bara kollade oss runt bland de kala, roda, blaa, lila, gula och ja allt mojligt fargade berg som fanns runt oss. Pankakorna slank ner fint trots illamaendet och huvudvarken borjade smyga sig bort samtidigt som varan guide tutade och ville att vi skulle fortsatta dagen. En liten bit langre bort sa anlande vi vid gejsrarna. Roken fran varmen i den kalla luften, det susande och kokande ljuden tillsammans med soluppgangen gjorde synen nastintill magisk och allt hade varit perfekt for en massa fantastiska skuggbilder i den rodgula ondskefulla roken om det inte varit for den tjocka luften och stanken. Standiga kvaljningar gjorde att jag tog lite avstand, men aven dar kande jag att jag lyckades fa in ett par riktigt grymma bilder och aven de andra lyckades klomplettera mina bilder ratt bra.
Natur natur natur och natur... Inget spektakulart pa ett bra tag men anda en hel del fina stopp. Ett fint boulderingomrade dar man kunde klattra lite var ratt roligt, men utan sakerhetslinor sa fegade man ur efter nagra meter. Ett par riktigt haftiga sjoar dok upp efter vagen och vi alla ville mer an garna stanna vid dom for att ta kort.. Ja iallafall de tre forsta, sen kandes det som att bilderna blev ungefar likadana. Men den sista sjon var helt klar vard att stanna vid. Helt knallrod eller var den rosa? Nagonstans daremmellan iallafall och fargen var sa klar sa att det aven har kandes som ett arrangerat knep att fa med turister langt ut i ingenstans. Som vanligt vid alla vackra sjoar sa trivs flamingos otroligt bra men som vanligt med flamingos sa ar dom otroligt skraja och flyger ivag sa fort man kommer nara. Vid varje stopp sa motte man alltid ett gang andra turisters vars bilar stannat av vid samma stallen den enda icket Sydamerikanen jag traffade var en tjej fran Holland. Hon gick under namnet Holandia och jag under namnet Suecia. Framme vid lunchstoppet sa var jag utmattad och lade mig direkt vid en fin plats i skuggan vid klipporna som lag vid sidan av oknen vi precis stannat i och tror att jag fick mig nagon sekunds somn, innan jag blev allt for nyfiken pa vad alla hade hittat for roligt att fota. En okenratta och en kanin delade vackert pa ett apple som nagon hade bjudit pa.
Att antligen komma fram till varat nasta hem var mycket valkommet och aven dett hostel var ett gammalt charmigt hus utan dragen elektricitet. Golvet var nagon sorts vit sand, vilket gjorde det ratt tunggatt och man ville inte garna slanga sina klader pa "golvet". Precis som vid forra hostelet sa bjods vi pa fika och efter en liten paus sa dukades middagen upp som enligt vanlig Boliviansk standad borjar med en soppa for att sedan besta av potatis, ris eller quinoa tillsammans med kott eller kyckling. Idag var det potatis och kyckling. Maten slank ner fint tillsammans med en halv flaska vin. Vi fragade en av tjejerna dar som varit valdigt hjalpsam ifall hon ville satta sig ner med oss, men hon pep mest bara till ett litet nej och gick och gomde sig i ett annat rum. Vi forsokte med lite applader at kocken for den goda maten, men aven hon sprang valdigt snabbt in i ett annat rum ocksa. Ungefar da vi borjade kanna oss fardiga sa skuttade det in tre stycken ungar i rummet, bekladd med Bolivias typiska quechua-folkdrakter tva panflojtar och nagon sorts marrackas. Dom borjade spela, sjunga och dansa for oss och for att vara arlig sa var det fruktansvart daligt, men otroligt roligt och underhallande. Snikna som manga av Bolivias ungar ar sa borjade dom direkt att tigga pengar for sangerna och da dom fick en slant sa var det tydligen inte tillrackligt. Men dom var ratt roliga och posade garna tillsammans med oss for nagra kort och fick inte nog forran att vi sa att det fick vara nog. Efter en stunds stirrande och diskuterande och stjarnor sa sa alla godnatt, men jag kande att det var dags for en liten stjarnhimmels promenad. Den har gangen vagade jag inte ga ut allt for langt eller lange, vilket var tur da dom ganska strax efter laste igen dorrarna och slackte lamporna. Jag gick vackert och la mig och hoppades pa en bra somn....
Fortsattning foljer...
Vilse i Vildmarken!
Stamningen i jeepen borjade otroligt bra och jag kunde hanga med vissa sma diskussioner med min spanska. Nar vi lamnade staden Uyuni och vagarna borjade ta slut sa borjade det dar lilla mysiga pirrandet och kanslan av att jag var pavag till nagot som jag sett fram emot sa lange nu gjorde sig pamind. Allt kandes bra och aven om guiden inte sa sa mycket sa gjorde han intryck av att vara en riktigt bra man att ha med sig under resan. Sa har fortsatte dagarna...
Dag 1: Varat forsta stopp var vid ute i ingenstans vid en gammal jarnvag med ett gang gamla tag som sett sina battre dagar och inte varit i bruk pa lange. Kandes forst som ett konstigt stopp, men med lite historia bakom det hela, ett glatt gang och med bra kameror sa lyckades vi leka oss trotta for att sedan satta oss i jeepen igen. Den guppande vagen genom fantastisk natur fyllde vi med glatt tjattrande samtadigt som vi passade en mate mellan oss. Aven om min brist pa spanska var ett handikapp sa fylldes det ut ratt bra med min fordel att vara den forsta svensk som dom nagonsin traffat, nagon som reser i en massa manader, har sett halva varlden och tillsynes verkar ha sa enkelt att gora precis vad jag vill. Medans dom ar pa sin forsta utlandsresa och endast har 20 dagar att fylla ut. Jag har varit pa en hel del turer och manga ganger sa vill man nastan hellre sitta kvar i bussen/bilen da man stannar men nu sa ville man skrika STANNA! mer an en gang under vagen. Vagen kandes arrangerad och som att dom placerat ut olika konsverk efter vagen for att locka turister. Till och fran, eller kanske mer hela tiden sa fick vi stanna jeepen och evigt tuta for alla lamor som stod i vagen. Nagonstans i mitten av dagen sa stannade vi av i en liten Quechua-by som bestod av tva eller tre stycken familjer som talade just spraket Quechua. Det bjods pa hemlagad typisk Boliviansk mat som forvanade mig valdigt mycket genom att smaka exakt som svensk mat. Exakt! Efter maltiden borjade vi plocka ihop efter oss och sa fort vi forsokte tacka for maten sa vande dom oss ryggen var alldeles for blyg for att saga nagot. Pa fragan om hon ville att vi skulle spara gurkan som blev over at henne, fick vi inget svar hur manga ganger vi an forsokte. Utanfor hade 6-7 ungar klumpat ihop sig och stirrade nyfiket och blygsamt pa oss. Jag gick ut till dom och lyckades fa mig nagra fantastiska kort pa deras forvanande ansikte nar dom kanske for forsta gangen sett en kamera. Det tog ett tag att komma igang men efter att ha borjat ta kort pa dom och visat dom fotona sa var dom sa fascinerade och underhallna att jag knappt kunde sluta.
Nagon timme senare sa hade vi anlant till varat hem for natten. Ett hostel ute mitt i ingenstans som var omgivet av just ett par extra hostel, byggt enbart for den har sortens turer. Under kvallens sa borjade jag ma samre och samre, hade ingen riktigt aptit, var torr runt lapparna, kande ingen direkt torst fast jag kande mig uttorkad och hade lite smygande huvudvark. Mycket trotta hangde vi tillsammans under en fika och en middag och nar folk borjade stalla sig upp sa kande jag att jag maste ga ut pa en promenad och att en spya skulle kunna vara praktiskt. Ute var det kolsvart och da menar jag verkligen kolsvart. Det enda man kunde se var ljuset fran de hostel runtomkring som drivna av nagon sorts elverk som inte riktigt fungerade som man hade onskat. Med ett forsok att ga sa rakt som mojligt och ha mitt blinkande hostel i sikte sa gick jag langt ut i ingenstans. Langt ut i vildmarken tankte jag for mig sjalv och borjade bli lite nojig over alla prasslande ljud runtomkring. Det var kyligt, latt vind och stjarnhimmelen var verkligen fantastisk. Overallt runtomkring, vart man an kollade sa sag man spar av aska och muller i horisonten utan att man horde nagot ljud. Mitt i allt sa insag jag att halften av hostelen hade slocknat och som nagot sorts ljusspel sa slacktes och tandes det overallt runtomkring och nu hade jag ingen aning om vart mitt hostel var. Jag minns att jag tankte for mig sjalv att det har ar fan inte sant, annu en gang sa har jag lyckats slarva bort mig aven fast jag verkligen forsokt att inte ga fel. tre stycken felknackningar, en spya och 40 minuter senare var jag framme i mitt hostel och bumsade direkt i sang!
Utan rinnande vatten och kalla natter
En timme, tva timmar och nar det borjade narma sig tre timmar sa kunde vi verkligen inte halla ogonen oppna, sa vi begav oss till tagstationen och hittade en liten backpacker horna dar man kunde slanga ut sina grejer och ta sig en tupplur pa golvet. Just i den stunden sa slog det mig att det var precis det har som jag sett framfor mig innan resan. Att sliten och trott hitta sig en horna tillsammans med de andra backpackerna och ta sig en tupplur. Val inne pa taget sa hade jag samma kansla av att vara i den stund som jag sett framfor mig och aven om taget var gammalt och slitet sa satt jag bekvamt. Taget gick sakta, sakta sakta och ibland sa tvarnitade taget av nagon anledning och som langst sa tog det en kvart att komma sig ivag igen. Ibland backade taget och taget lyckades aldrig komma sig ivag utan minst tva motorstopp. Men naturen var riktigt nice och kanslan av att aka i ett gammalt tag i bergen i Bolivia var riktigt harlig. tio timmar senare med utebliven somn sa anlande vi i Uyuni runt 2-3 tiden pa natten. Vi hade ett hostel som det fanns plats pa, men jag hade ingen reservation. Nar runt 15 personer klampade in pa samma hostel sa insag jag att jag skulle bli tvungen att hitta ett annat hostel. En Argentinska kille som kallade sig for Maxi var i samma situation, sa tillsammans sa letade vi oss fram till ett billigt hostel dar vi betalade 25kr for en sang en natt. Runt fyratiden pa natten sa hade vi kollat upp vilken tid den tredagars-tur till saltoknen gick och letade oss till sangs.
07.30 ringert vackarklockan och det forsta jag slogs av var hur fruktansvart kallt det var. Nu sitter ni och tanker att jag inte ska klaga pa kyla nar ni sitter hemma med -20 grader, men i Sverige sa ar det iallafall varmt inomhus. Pa det dar hostelet sa var det under tio grader och det blev inte battre av att duscharna bara droppade litegrann och det inte fanns nagot varmvatten. Toaletterna spolade man genom att fylla en hink med vatten och spola manuellt och ville man borsta tanderna sa fyllde man en kopp med vatten fran tunnan som stod utanfor toaletterna. Under nagra fa stunder sa saknade jag Argentina en hel del, men mest av allt var jag lycklig over att vara i Bolivia och for forsta gangen kanna mig som en riktig backpacker. Efter att ha rustat upp oss lite sa begav vi oss ut for att hitta den billigaste tre-dagars turen till Saltoknen och aven om jag blev ratt irriterad pa Maxis klagande pa priser och standigt prutande sa slutade det med att vi hittade oss en bra tur som vi fick for runt 20kr billigare t.o.m. Det sved lite att betala 540kr for turen, men det var alla pengar jag skulle spendera under tre dagar sa det var ratt ok. Vi hittade oss en cool icke engelsktalande guide och satt oss i jeepen som skulle ta oss ut i vildmarken tillsammans med fyra andra icke engelsktalande Argentinare. Bra for min Spanska att inte prata engelska under ett par dagar, men samtidigt valdigt frustrerande.
Fortsattning foljer.....
Smattrande kulsprutor i soluppgangen
Det forsta jag slogs av var hur fruktansvart kallt det var i Bolivia, kanske inte med svenska matt men en bra bit under tio grader. Som vanligt skapar man en ko till att hamta ut sina vaskor och lamnar fint fram sin nummer lapp, far ratt ryggsack och ger sedan den obligatoriska slanten till mannen som delar ut vaskorna. Men samma fula Australienska grupp tyckte att kon inte var nagot for dom och trangde sig fram och strackte sig in i bussen och borjade babbla en massa pa engelska om sina vaskor som mannen sjalvklart inte forstod nagot av. Hur manga ganger mannen an bad om sin obligatoriska dricks sa sket dom bara i det och gick darifran och sag lika forvirrade ut som vanligt. Nu var det kallt, kolsvart och atmosfaren jag mottes av var sliten och overallt sa lag det slitna manniskor och sov. Aven om jag inte var inne i Bolivia annu sa slog fattigdomen pa ratt hart och jag insag att jag nu framover inte skulle kunna resa lika bekvamt som innan. Jag fragade mig fram efter hur jag skulle ta mig over gransen och hookade darmed ihop med en Argentinare och tva stycken fran Portugal. Precis som alla andra sa vantade vi pa att solen skulle ga upp innan vi vagade oss ivag och for att tullen skulle hinna oppna.
Promenaden var pa en kilometer och gatorna kandes inte alls sakra, det maste verkligen vara en guldgruva for ranare da det vimlar omkring forvirrade turister overallt som forsoker hitta till gransen. Framme vid gransen sa insag jag ratt snabbt att det skulle ta ett javla tag innan jag var inne i Bolivia. Slitna manniskor sprang fram och tillbaka med sina vagnar med olika saker dom saljer. Bilar tutar som galningar sa fort dom far vanta nagra sekunder for lange och nagonstans ifran sa hor man ljudet av en smattrande kulspruta som overostar alla skrik och gnalande. Nastan svimfardig sa forsoker jag halla mig pa benen och ett tag sa kandes det som att jag aldrig skulle ta mig nagon vart. Men efter ca tva timmar sa borjade allting rora sig och jag anlande helskinnad till Bolivia. Nasta steg var nu att hitta mig ett tag eller en buss for att ta mig vidare....
Fortsattning foljer....
Med lite deppande och ännu ett olagligt intrån lämnar jag Salta!
Fredagen i Salta som kändes som en så fruktansvärt bra dag blev en rätt dyster och seg dag. En liten powernap på två till tre timmar och sen kände jag mig redo för att vakna till, ta en dusch, få i mig lite käk och försöka kicka igång kvällen till ett trevligt avskedsparty för halva hostelet. Min skandinaviska viking Ida var väldigt segstartad men kom med en väldigt bra idé att boka raftin till dagen efter. Så runt 19.30 så gick vi iväg till två av stadens turistinformationer och ville köpa biljetter. Men tyvärr så var det inte tillräckligt med folk för att fylla en tur och vi var tvungen att gå därifrån lottlösa. Eftersom Ida har ett lite tightare reseschema än mig så hade hon inte råd att slösa bort ännu en dag på att göra ingenting, så hon köpte sig en bussbiljett söderut och därmed hade vi haft våran crossroad och var nu påväg åt olika håll. Kvällen fortsatte med lite vin, lite öl och slutade rätt sent med trevliga människor och en hel del bra samtal.
Dagen efter vaknade jag upp och kände direkt att det var en mina kraschdagar och jag skulle spendera hela dagen ensam i mina egna tankar. Vid frukostbordet där jag spenderade någon timme framför datorn för att på allvar planera min Boliviaresa och försöka göra verklighet av mina volontärplaner. Jag möttes av en grupp grymt roliga Engelska tjejer som kallade sig för dom sämsta resenärerna någonsin, då vart dom än gick så blev dom lurade, gick vilse hela tiden och hamnade alltid på hostel med överpriser. Men jag har nog aldrig träffat en grupp som verkar ha lika roligt som dom. Men plikten kallade och jag var tvungen att köpa mig biljetter och försöka hitta mig en väg in och någonstans att bo i Bolivia. Jag lyckades lösa det genom att köpa en biljett till gränsen för att sedan vara tvungen att gå över gränsen och sen hitta mig ett tåg eller liknande till något ställe värt att stanna i. Dagen fortsatte med lite ensamhängande i parken tillsammans med ankorna i dammen och mina egna tankar, jag kände mig smått nere men accepterade det och försökte använda situationen till en vacker filosofidag. Jag kände mig rätt ensam och lite förvirrad över om det verkligen var bra att släppa iväg Ida utan kontaktuppgifter. Dagen fortsatte i grubblandets tecken men jag hann iallafall med att besöka Arkeologiska museumet och fick mitt livs första syn på riktiga mumier. Lite skitsnack och en mystrevlig kväll senare så blev det sängen och som jag minns det så sov jag rätt gott.
Ännu en morgon och ännu en dag som jag visste var till för att endast vänta ut tills min buss 00.30 skulle ta mig så nära Bolivia som möjligt. Efter lite segsittande framför datorn så var jag tvungen att gå ut på en liten promenad som visade sig rädda hela min dag. Helt plötsligt under mitt ensamvandrande så dyker Josh från England upp med sin vän Susan och tog med mig till deras hostel där till min förvåning halva det gamla hostelet från Cordoba fortfarande bodde- Eftersom det var runt 40 grader ute så bestämde vi oss för att hitta igen en bra pool, lite research senare satt vi i en taxi som skulle ta oss till en camping som skulle ha Saltas största pool. Även om det är 40 grader ute så upptäckte vi att sommaren är slut och att den stora poolen hade stängt. En taxi tillbaka till samma ställe senare så var vi påväg mot en mindre pool som låg i hörnet två kvarter från hostelet. Även om det var en innepool så verkade den vara stängd också. Men med lite lirkande, lite krångliga gångar men helt utan att bryta oss in så var vi framme vid en dyster inomhuspool som verkligen sett sina bättre dagar. Känslan av att vi inte fick vara där förstärktes rätt mycket av skylten som sa att poolen var stängd för rengöring varje söndag. Men nu när vi var där så skulle vi fan i. Vi njöt inte precis av simturen då vi mestadelen fick gömma oss för ägaren som vandrade runt området. Men dagen bjöd på en massa skratt och gav ett av Saltas starkaste minnen. Tillbaka till deras hostel så möttes vi av den kära familjen med sina tre barn och någonting sa mig att jag skulle bli tvungen att dricka alkohol. I vanlig ordning så samlades vi på bakgården, med vin, öl, likörer och allt möjligt och precis som vanligt så flyter diskussionerna på och hamnar alltid på ocencurerade sidospår. Jag hade varken checkat ut eller packat en enda grej, så jag försökte komma mig iväg tidigigt, men varenda gång jag var påväg så fylldes mitt glas upp och samtalen blev bara roligare och roligare. Men tillslut lyckades jag slita mig iväg och detta farväl blev längre och jobbigare än det förra, men nu skilldes vi med kontaktuppgifter och jag önskar verkligen att jag ser någon av dom igen. Stressad stressad stressad sprang jag iväg mot mitt hostel och insåg att jag inte skulle hinna få i mig något att äta innan bussresan... Fortsättning följer!
Fullt ös och nya karaktärer...
Sista dagen i Córdoba spenderades med en massa glassande i solen vid en pool som fanns inte alls så långt från hostelet. Efter att jag stekt mig själv ett tag och solen gått ner bakom några träd, så drog vi tillbaka till hostelet. Under mina sista timmar så hann jag handla lite käk och imponera med mina suveräna matlagningskunskaper. Med något konstigt sorts lyckorus i kroppen så skuttade jag runt och fixade den senaste packningen samtidigt som jag sprang runt och kramade alla hejdå. Vid bussterminalen gick allt helt utan problem och med ett leende på läpparna så var jag nu påväg upp till Salta.
Första dagen spenderades sedvanligt med en enorm rundtur runt staden, för att kolla in vart jag har hamnat någonstans. Därefter så letader jag reda på en turistbyrå för att samla på mig lite info om vad Salta har att erbjuda. Jag blev mätt på information och bokade en dagstur till Cachi som ligger runt 20 mil utanför Salta och därefter tillbaka till mitt hostel för att laga lite käk, ta mig en öl och mingla runt lite bland mina kommande nya vänner. Men det blev en tidig kväll för att sedan vakna upp vid 07.00 och hoppa på bussen som skulle ta mig runt berg och småbyar. Turen var väldigt bra, det var otroligt vackert på vissa ställen och mina reskamrater var heller inte så dumma. två stycken personer från Chile och runt tio stycken från Buenos Aires. Dom undrade lite hur jag från Sverige lyckas hamna uppe i Salta och det är alltid lika roligt att berätta sin historia för folk som alltid har haft mitt liv som en dröm men aldrig kommer kunna genomföra det. Trött efter en tolv timmars tur så fortsatte kvällen med en hel del skratt, dålig humor och en halvdan kväll på krogen Barney Gomez, där jag höll igång till runt 4-tiden.
Som ett litet barn sov jag till 14.30, släpade mig ut på stan för att hitta något billigt ätbart och satt mig ner på en bänk för att vila ett tag. Helt plötsligt såg jag någon gå mot mig leende och efter ett stund så lyckades jag urskilja att det var Harry från Österrike som jag träffade på hostelet i Córdoba. Vi gick runt en sväng då vi såg ett glatt gäng med en öl var i handen komma gående. Där var familjen med tre barn, killen från London och den flummiga Anthony som också bodde på samma hostel i Córdoba. Än en gång fick jag samma lyckokänsla som jag hade då jag hängde tillsammans med dom i Córdoba. Hand i hand med de små flickorna strövande vi runt och letade en restaurang och väl framme var jag helt utmattad efter att ha varit tvungen att lyfta upp, bära, leka med och allmänt hålla koll på dom små speedade flickorna. Efter att ha ätit så vägrade flickorna låta mig gå hem, så vi landade på deras hostel där jag nu var så utmattad att jag knappt kunde lyfta armarna, men jag blev ändå tvungen att leka wroom-wroom och springa runt med dom som om dom vore ett flygplan. På detta hostel så blev jag också överraskad att även de två svenska tjejerna från förra hostelet var där. Efter några timmars pratande, mangoätande, öldrickande och en middag, så tackade jag för mig och begav mig tillbaka till mitt hostel. Klockan var nu runt midnatt och jag missade precis gängen som gick ut till en reggae-klubb jag gärna hade besökt. Men kvällen slutade bra då jag satte mig mittemot en rödhårig söt tjej som visade sig vara från Danmark. Självklart så var vi tvungen att visa alla att vi kunde dricka som vikingar och runt 6-tiden på morgonen så var vi rätt dragna och hade skrattat så mycket att kinderna värkte. Men man ska sluta när man är på topp, så tilsamma så la vi oss och sov i runt två-tre timmar, för att slita oss upp till frukosten.
Klockan är nu 15.20 och jag ligger i sängen med min dator och den Danska tjejen Ida ligger i sängen ovanför med sin dator. Det börjar bli dags för en lååång siesta, då det är fredag idag och jag har hittat mig en Whisky-kompis. Då jag igår lyckas slarva bort Idas studsboll som var köpt uppe på ett väldigt turistiskt berg här i Salta, så tog jag mig i kragen och halvsprang 30-40 minuter uppför berget, köpte två stycken studsbollar och gick ner igen och gav henne ena som gåva och nu har vi båda en likadan. Ibland är jag bara för go!
Så nu blir det att blunda och sova en skvätt då jag knappt kan hålla ögonen öppna eller formulera mig korrekt ens på svenska. Plus att kroppen värker och jag har träningsvärk i varenda muskel.
Tack för mig.. /Aron
Från en jordbävning till en annan!
En trebarns familj sitter tillsammans med två svenska tjejer och två stycken från personalen och ser på barnprogram. Alla kramar om barnen, ljudet från tv:n är högt och alla sitter och skrattar högt. Följer man lukten av grillat kött och det högljudda välkända skrattet så hittar man James med en öl i handen som han mer än gärna delar med sig av. I soffan sitter grabbarna och spelar tv-spel medans ungarna springer fram och tillbaka och visar upp sina magitrick. I köket finner man de två Israeliska killarna som stått en timme och lagat någon avancerad maträtt som dom gärna visar upp och delar med någon. Går man ut på bakgården så sitter den Saira från Buenos Aires och dricker mate tillsammans med en stor tallrik med olika frukter som hon skär upp i bitar och systematisk delar med sig av till alla som sitter runt omkring. På kvällarna sitter alla ute på bakgården och testar olika viner och helt plötsligt så dyker det upp ett gäng på sju stycken Argentinska tjejer som vill förfesta innan klubben tillsammans med sina vänner som äger detta hostel. På morgonen vaknar man 10, 11, 12, 13 eller 14 och man har alltid frukost serverat ifall man vill, eller om man hellre vill så kan man precis som James bara ta sig en liter öl. Går man i 10-15 minuter så är man inne i staden som helt klart imponerade mer än vad Rosario gjorde. Går man tio minuter åt andra hållet så är man mitt inne i stadens nationalpark som täcker ungefär hälften av stadens yta. Bäckar, sjöar med ankor, beachvolley, simbassänger, torg, glass och en massa chillande. fem minuter härifrån så finner man en hel del riktigt fina klubbar och fem minuter åt andra hållet så hittar man till bussterminalen. Överallt så strövar det runt studenter och jag vet inte om det är för att jag just kom ifrån Chile, men på de här gatorna så är verkligen tjejerna vackra.
Jag har haft fyra väldigt bra dagar här i Córdoba men även fast staden och parken har en otroligt skön stämning över sig, så har jag spenderat väldigt mycket tid här på hostelet. Hostelet ägs av tre stycken vänner som älskar att resa och träffa nya människor och man kan verkligen se på dom att dom älskar sitt jobb. Dom har en hel del historier att berätta om gamla gäster och varje gång dom berättar de historierna så skiner dom upp. I córdoba bor det lite fler människor än i Stockholm och storleken känns rätt likadan. Känslan är inte helt olik den jag fick av Buenos Aires med musik och marknader på gatorna, men staden är helt annorlunda. Det känns ungt, fräscht och folk är väldigt sympatiska och hjälper mer än gärna till.
På tal om ingenting. Alla har ni nog hört om jordbävningen i Santiago som jag just lämnade. Det känns rätt konstigt då jag nyss var där och övervägde ifall jag skulle stanna en vecka till eller inte och då jag nu känner en hel del folk där. Men Santiago är en rätt stabil stad med jorbävningssäkra hus och jordbävningens centrum var en liten bit utanför stadskärnan. De flesta husen klarade sig precis som Paolas lägenhet med någon trasig ruta, någon vas och tallrik hit och dit. Jag har fått klartecken från dom jag känner där att dom mår bra och klarade sig fint, men jag blev lite orolig ett tag då jag inte hade hört något från Paola förrän sent igårkväll. Hon befann sig på en klubb där taket nästan rasade in över henne, men ingen på klubben blev ens skadade. Dom som dog i Jordbävningen var dom som hade extremt otur och var på fel ställe vid fel tidpunkt och dom lite fattigare människorna som inte har råd att bo i stabila byggnader. Santiago ser fortfarande ut som Santiago, det mesta rullar på förrutom att några vägar är avstängda och alla flyg är inställda för en tid framöver, vilket är rätt surt för t.ex. Javier som hade sin flygbiljett till Afrika idag.
Klockan är 13.55, jag har checkat ut, men hänger ändå kvar här då min buss inte går förrän 21.00 mot Salta som är ännu en stad som nyss haft en jordbävning. Jag har bokat mitt hostel och har adressen nedskriven och jag känner mig nöjd över mitt val. Jag har kollat upp volontärjobb och spanskalektioner i Bolivia och även om det är Sydamerikas fattigaste land så blir det rätt dyrt att få allt kombinerat, men jag tror att det kommer att vara värt det. Just nu så var vi påväg för att ta en simtur i den stora polen i nationalparken men det ryktas om att den är stängd måndagar, så jag får nog hitta på något annat roligt istället.
