Med lite deppande och ännu ett olagligt intrån lämnar jag Salta!

Om man ska ta tag i och bita i det sura äpplet och försöka komma ikapp litegrann med bloggen...

Fredagen i Salta som kändes som en så fruktansvärt bra dag blev en rätt dyster och seg dag. En liten powernap på två till tre timmar och sen kände jag mig redo för att vakna till, ta en dusch, få i mig lite käk och försöka kicka igång kvällen till ett trevligt avskedsparty för halva hostelet. Min skandinaviska viking Ida var väldigt segstartad men kom med en väldigt bra idé att boka raftin till dagen efter. Så runt 19.30 så gick vi iväg till två av stadens turistinformationer och ville köpa biljetter. Men tyvärr så var det inte tillräckligt med folk för att fylla en tur och vi var tvungen att gå därifrån lottlösa. Eftersom Ida har ett lite tightare reseschema än mig så hade hon inte råd att slösa bort ännu en dag på att göra ingenting, så hon köpte sig en bussbiljett söderut och därmed hade vi haft våran crossroad och var nu påväg åt olika håll. Kvällen fortsatte med lite vin, lite öl och slutade rätt sent med trevliga människor och en hel del bra samtal.

Dagen efter vaknade jag upp och kände direkt att det var en mina kraschdagar och jag skulle spendera hela dagen ensam i mina egna tankar. Vid frukostbordet där jag spenderade någon timme framför datorn för att på allvar planera min Boliviaresa och försöka göra verklighet av mina volontärplaner. Jag möttes av en grupp grymt roliga Engelska tjejer som kallade sig för dom sämsta resenärerna någonsin, då vart dom än gick så blev dom lurade, gick vilse hela tiden och hamnade alltid på hostel med överpriser. Men jag har nog aldrig träffat en grupp som verkar ha lika roligt som dom. Men plikten kallade och jag var tvungen att köpa mig biljetter och försöka hitta mig en väg in och någonstans att bo i Bolivia. Jag lyckades lösa det genom att köpa en biljett till gränsen för att sedan vara tvungen att gå över gränsen och sen hitta mig ett tåg eller liknande till något ställe värt att stanna i. Dagen fortsatte med lite ensamhängande i parken tillsammans med ankorna i dammen och mina egna tankar, jag kände mig smått nere men accepterade det och försökte använda situationen till en vacker filosofidag. Jag kände mig rätt ensam och lite förvirrad över om det verkligen var bra att släppa iväg Ida utan kontaktuppgifter. Dagen fortsatte i grubblandets tecken men jag hann iallafall med att besöka Arkeologiska museumet och fick mitt livs första syn på riktiga mumier. Lite skitsnack och en mystrevlig kväll senare så blev det sängen och som jag minns det så sov jag rätt gott.

Ännu en morgon och ännu en dag som jag visste var till för att endast vänta ut tills min buss 00.30 skulle ta mig så nära Bolivia som möjligt. Efter lite segsittande framför datorn så var jag tvungen att gå ut på en liten promenad som visade sig rädda hela min dag. Helt plötsligt under mitt ensamvandrande så dyker Josh från England upp med sin vän Susan och tog med mig till deras hostel där till min förvåning halva det gamla hostelet från Cordoba fortfarande bodde- Eftersom det var runt 40 grader ute så bestämde vi oss för att hitta igen en bra pool, lite research senare satt vi i en taxi som skulle ta oss till en camping som skulle ha Saltas största pool. Även om det är 40 grader ute så upptäckte vi att sommaren är slut och att den stora poolen hade stängt. En taxi tillbaka till samma ställe senare så var vi påväg mot en mindre pool som låg i hörnet två kvarter från hostelet. Även om det var en innepool så verkade den vara stängd också. Men med lite lirkande, lite krångliga gångar men helt utan att bryta oss in så var vi framme vid en dyster inomhuspool som verkligen sett sina bättre dagar. Känslan av att vi inte fick vara där förstärktes rätt mycket av skylten som sa att poolen var stängd för rengöring varje söndag. Men nu när vi var där så skulle vi fan i. Vi njöt inte precis av simturen då vi mestadelen fick gömma oss för ägaren som vandrade runt området. Men dagen bjöd på en massa skratt och gav ett av Saltas starkaste minnen. Tillbaka till deras hostel så möttes vi av den kära familjen med sina tre barn och någonting sa mig att jag skulle bli tvungen att dricka alkohol. I vanlig ordning så samlades vi på bakgården, med vin, öl, likörer och allt möjligt och precis som vanligt så flyter diskussionerna på och hamnar alltid på ocencurerade sidospår. Jag hade varken checkat ut eller packat en enda grej, så jag försökte komma mig iväg tidigigt, men varenda gång jag var påväg så fylldes mitt glas upp och samtalen blev bara roligare och roligare. Men tillslut lyckades jag slita mig iväg och detta farväl blev längre och jobbigare än det förra, men nu skilldes vi med kontaktuppgifter och jag önskar verkligen att jag ser någon av dom igen. Stressad stressad stressad sprang jag iväg mot mitt hostel och insåg att jag inte skulle hinna få i mig något att äta innan bussresan... Fortsättning följer!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0