Sucre! Bolivias huvudstad?

Tillbaka i staden så svalde jag min stolthet och...

gick med på att ta in på hostel vars ägare jag hyste en smula agg mot för tillfället, som vi skällt ut natten innan och som inte visat ett enda tecken på vad foldern sa "Friendly and helpfull staff" (vilket ni senare kommer att få läsa inte verkar existera i Boliva). Efter att hittat igen mitt rum för natten och slagit mig till ro i sängen med datorn i knät och med hopp om att wifi skulle fungera på rummet, så såg jag en halvknubbig glad tjej ligga i sin säng som var en nära granne med min säng. Tjejen verkade väldigt bekant och efter att ha påpekat att jag var rätt säker på att vi hade setts förrut, så kunde hon inte annat än att hålla med. Efter en stunds shitchattande så kom vi exakt samtidigt fram till vad våran gemansamma nämnare var. Salta och hostel siete duendes.

Efter ett par faktiskt rätt hektiska och slitna dagar som dessutom knappt gett mig någon sömn, så var det rätt skönt att ha en helt planlös kväll framför sig och befinna sig i en stad där inget händer. Kvällen var fortfarande rätt ung och eftersom Potosi inte har mer att sevärdigheter att erbjuda än gruvorna, så var vi ett rätt stort och trevligt gäng som med gott samvete spenderade kvällen på hostelet. Men äta bör man, annars dör man! Så vi tog oss en liten avstickare och hittade igen en restaurang som verkade ha den perfekta balansen mellan bra och billig mat, för kvällen. Som en liten överraskning så hade även Ove hittat sig till samma restaurang och satt själv vid ett bord och såg djupt fundersam ut. Men efter att ha hälsat så vaknade han till med ett stort leende och alla tankar om att det kanske var problem i paradiset mellan honom och Åsa försvann.

En måltid senare och med notan betald, så började diskussionerna som vanligt mellan backpackers, leda in på varandras reseplaner. Vilket ledde vidare till att vi kom fram till att vi alla fyra skulle till staden Cusco och att vi dessutom hade ungefär samma tankegångar om vilken tid vi ville åka. Så efter att ha grävt litegranna i bakhuvudet bland gamla tankar och minnen, så kom vi på att vi tidigare under dagen fått ett priserbjudande om att åka taxi till Cusco. Som i svenska öron är äckligt billigt. Men då vi endast var två personer att dela priset på, så var fortfarande Bolivias skruttiga bussar det starkare alternativet, då resan ändå bara är tre timmar. Så med lite enkel matematik och med en enkel övervägning, så dröjde det inte länge innan vi tog varandra i hand och slöt en deal om att vi alla genom att lägga till tio kronor skulle dela en taxi till Sucre. Med mötesplats, klockslag och en tidsram för hur länge dom är beredd att vänta på oss ifall vi blir försenade bestämd, så begav jag och Maxi oss ner på stan och hittade rätt fort en taxi som utan problem kunde plocka upp oss 10.00 utanför vårat hostel.

Organisera, packa, duscha, fan nu är handduken blöt så att kan inte packa ner den, käka frukost, ta en sista koll på rummet för att se ifall man glömt något, checka ut, betala, byta kontaktuppgifter på papper som sedan försvinner spårlöst, säga hejdå och på med ryggsäcken för att sedan än en gång få en kick av att känna sig som världens friaste människa. Men efter att ha tagit första steget utanför hostelet så blev vi påmind om vilken liten gata vi befinner oss vid och hur den hemska traffiken i stort sett står still där. Våran hypotes om att vi knappast skulle bli upplockade där, visade sig rätt snart vara korrekt och det blev genast rätt bråttom att hitta en annan taxi. Det sög en smula, men efter en hel del raskt promerande med ryggsäckarna på ryggen, en hel del frågande och en lokalbuss senare så hade vi hittat oss en prisvärd taxi som skulle rymma fyra personers packning.

Oförsämt bekvämt så fick vi väskorna inpackade i taxin, hämtade upp de tålmodigt väntande svenskarna och begav oss sedan iväg. Efter den tidigare bussresan så förvånades jag över hur hög klass motorvägen höll, vilken jag faktiskt skulle påstå håller samma klass som E4 i Sverige. Man skämdes nästan när man framme vid dörren klev av taxin och insåg hur otroligt bekvämt resan gick. Även om vi inte fick plats på det första hostelet, så gjorde inte de extra fem minuterna vi fick promenera för att hitta ett annat särskilt mycket.

Jag slog mig snabbt till ro på hostelet som jag fann rätt trevligt och var nu bosatt i staden som ofrivilligt höll kvar mig i nästan tre veckor och skickade mig till sjukhuset där jag fick ligga med dropp i sex timmar.

Inte nog med att hostelet var fyllt med en massa snygga tjejer, utan ännu en gång chockades jag över...



Fortsättning följer...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0