Further south!
En liten buss utan toalett anländer till terminalen och vi förstod rätt snabbt att detta var den tre-timmars buss som skulle ta oss till trekkingparadiset El Chaltèn. Bussresan var väldigt mycket mer turistisk än vad jag hade väntat, då vi t.o.m. stannade två gånger för att vi skulle kunna ta kort på den vackra omgivningen. Väl framme i El Chaltèn så fick vi oss en liten genomgång om alla olika leder som fanns tillgängliga och gick därefter åt varsitt håll med en karta i handen. Det var mycket enkelt att orientera sig fram i den lilla byn, som mer ger en känsla av att vara ett "camp base" än en by. Så utan problem så hittade vi ett bra ställe att hyra våran campingutrustning på och det tog heller inte många minuter innan vi hittat oss en camping som skulle duga som hem för de två kommande dygnen. Att hitta en bra plats på campingen var ett litet större bekymmer och att lyckas slå upp tältet under dessa starka vindar var heller ingen barnlek. Men efter runt en timmes samarbetande tillsammans med tre stycken hjälpsamma Argentinska hippies så stod tältet upp stadigt och stolt och vi hade vårat hem kirrat. Sedan letade vi oss vidare till ett supermarket där det inhandlades mat för kvällen och kommande trip, plus en flaska rött och två stycken små flaskor quilmes för att skåla in vårat ny hem. Kvällen slutade tidigt och vi lade oss ner och hoppades på en god natts sömn, vilket vi rätt snabbt insåg skulle bli rätt omöjligt.
Vi startade dagen tidigt, trötta efter en knölig natt med mycket oljud runt omkring. Den åtta timmars trekkingen mot fitz roy hade startat och med trötta ben så började höjdstigningen. Landskapet var under många stunder helt fantastisk medans den under vissa stunder såg exakt likadan ut som den svenska barrskogen med allt utom blåbär. "Det känns som en saga, jag väntar mig bara att ett troll ska hoppa fram när som helst" Sa Bregie, medans jag kollade mig runt skeptiskt bland maskrosor, vitsippor och smörblommor i den gröna bergiga barrskogen vi befann oss i. Men till och från så kom vi till områden som var helt otroliga. Dalar omringade av 3000 meters höga berg med floder och sjöar antingen illgröna eller kritvita. Snötäckta bergstoppar, stora mystiska träd och enorma landskap som aldrig verkade ta slut. Efter många timmars vandrande, ett par toalettbesök i skogen och på 3300 meters höjd så hade vi äntligen anlänt till slutmålet. Fitz roy! Okej vi var inte på toppen (vilket verkar vara omöjligt) Men vi stod rakt framför de enorma bergstopparna som prydligt omringande den kanske blåaste sjön jag någonsin sett. Vi spenderade runt 20 minuter runt omkring sjön och hur mycket jag än försökte så var allting för stort för att kunna göra sig bra på bild.
Dagen därpå vaknade vi trötta upp efter en betydligt bättre natts sömn, men med lite mer utmattade ben. Idag hade vi bestämt oss för en lite lättare sextimmars trekking till en annan vacker sjö. Landskapet här var också fantastiskt, men efter Fitz Roy så tappade man inte direkt andan. Vädret var heller inte lika soligt och fantastiskt, men överlag så hade vi sjukt tur med vädret. Väl framme vid sjön så insåg vi att det var omöjligt att komma särskilt nära den p.g.a. av vindarna och vi vände och gick tillbaka till lägret för att packa ihop våra saker och lämna campingen och bergen.
Efter en stunds hängande på hostelet i El Calafate så slog klockan 01.00 och jag tänkte att en bit mat skulle sitta fint efter att enbart ha ätit två baguetter under hela dagens trekking. Jag gick ut för att hitta mig en bra restaurang, men det slutade med att Argentina gjorde mig besviken genom att ha stängt alla restauranger. Grishungrig så satt jag mig vid 3-tidem på en 17 timmars bussresa utan mat och bad en snabb bön om att få överleva. Efter fyra passkontroller på ca: två timmar och några choklad bitar och kex senare så anlände jag oskadd till världens sydligaste stad. Ushuia!
Klockan är nu 01.30 och jag ligger i sängen på väg att sova. Jag har fått ett grymt bra intryck av både staden och hostelet jag bor på. Jag blev varmt emottagen av en kram av en stor kille med dreads här på hostelet medans reggeamusik strömmade ut ur högtalarna. Jag har haft ett långt samtal tillsammans med mina roomies, två stycken från Argentina och en från frankrike. Jag har upptäckt att det finns sjukt mycket att göra i den här lilla lilla staden och det finns t.o.m. en risk att min vistelse här blir längre än mina tre bokade nätter. Även om södra Argentina är alldeles för dyrt för min smak.
Ut i vildmarken med tält och sovsäck
Precis som mamma säger så är det bästa sättet att bli frisk, att vila. Jag tog mig en lååång sovmorgon och skippade helt och hållet glaciärerna för dagen. Lite friskluft är aldrig dumt tänkte jag och tog mig en liten promenad till sjön här i området och försökte komma nära alla flamingos som sjön dominerades av. Den lilla promenaden blev dock lite längre än väntat då jag fick spendera en timme för att hitta ut därifrån. Ett gigantiskt öppet område kan kanske verka som ett enkelt ställe att hitta ut ifrån, men med alla stängsel och alla små sjöar och bäckar överallt så tog det sin lilla tid. Utmattad efter promenaden så gick jag och la mig och sov yttligare två timmar utöver den 13 timmars långa nattsömnen jag redan hade i förrådet. Pigg och glad (nästan) så skuttade jag upp ur sängen och tänkte att min vänner som jag träffade i Bariloche borde ha dykt upp nu. Jag hann knappt tänka klart tanken innan jag fann dom och därefter så slutade kvällen med att vi bokade buss och färja till glaciärerna, åt en fin bbq eftersom David fyllde hela 20 år och därefter gick i säng i en bra tid.
Vi vaknade upp en tidig morgon tillsammans av att solen sken och inte ett moln fanns i sikte. Värmen var ungefär som en bra svensk sommarmorgon och man vågade ta av sig sin långärmade tröja och sitta med t-shirt då man hittat sig en bra plats i solen. Efter att bussen anlänt så skuttade vi glatt på bussen och märkte rätt fort att vi idag får acceptera våran roll som turister. Så vi tog kameran i högsta hugg och satt spänt och tittade ut genom fönstret medans landskapet sakta blev mäktigare och mäktigare. Väl på båten så slogs iallafall jag av hur mycket större glaciärerna såg ut i verkligheten än på bild. De högsta topparna låg på runt 70 meter och glaciärområdet sträckte sig mycket längre än vad ögat kunde nå. Både under båtturen under glaciärerna och på utsiktsplatserna ovanför så kunde man höra isblocken spricka. Ljudet påminde om ett enormt åskväder som ekade mellan bergen och till och från så såg man stora gigantiska isblock falla. Efter ett par timmar så hade vi dock fått nog med is och man knöt näven i fickan litegrann efteråt då man inte lyckats fånga hur mäktigt det var på bild. Men ändå så är jag rött nöjd med mina bilder som den kamera jag har kunde ta (Den billigaste kameran jag kunde hitta i Bariloche)
Så vad är klockan och vad kommer här näst? Jo klockan är nu 11.00 och jag har redan hunnit checka ut från mitt hostel. Igår tog jag beslutet att hänga med den Holländska tjejen Breige (från Sariloche) till El Chaltèn och klättra upp på toppen av fitz roy. Det är runt åtta timmars trekking och ska tydligen vara en liten utmaning. Men i princip alla klarar av det och jag är rätt säker på att jag är en av dom, även om min trekkingutrustning är rätt bristfällig. Men allt går att hyra. Tyvärr så fanns det inga hostel lediga och vi vägrade betala 200kr var för ett dubbelrum. Så vi beslutade oss för att hyra tält, sovsäck, liggunderlag... Ja hela köret och sen leta oss fram till bästa campingplats för de närmaste två nätterna. Efter El Chaltèn som ligger 22 mil härifrån så åker jag tillbaka till El Calafate för att sedan hoppa på en 16 timmars bussresa till Ushuaia. Världens sydligaste stad, som mest är känd för att kallas för "the end of the world" Nu är det dags för en dusch, lite organisering och sen hoppas på det bästa innan solen gått ner och stormarna blivit för starka. Nästa inlägg blir tidigast söndagkväll, men risken att det dröjer ännu längre är stor. Men men... I`ma b a-aight just trust me! 
Just do it /Aron
Framme i El Calafate
Så... Mitt sista dygn i Bariloche. Vänliga som personalen är på 41 below i Bariloche så lät dom mig lämna väskorna på hostelet och hänga kvar tills kl 1 då det stänger. Under kvällen så samlades vi runt matbordet med ett par öl och en massa samtalsämnen och hade det allmänt trevligt. Helt plötsligt när kvällen började lida mot sitt slut och jag på allvar började fundera på vart jag skulle ta vägen, så blev jag erbjuden att dela säng under natten av två stycken. Jag valde den sötare tjejen och även om sängen är 80cm bred och 2 meter upp, så fick jag mig en god natts sömn.
Halvt utvilad så steg jag upp runt 7-tiden, tog mig en dusch och satt mig vid frukostbordet. Det regnade ute och då jag berättade att jag hade tänkt gå till terminalen, så erbjöd sig den 70-åriga John från Carlifornien mig skjuts till terminalen och även där gick allt smidigt. Bussen anlände 20 minuter i förväg och det var inga problem att hitta rätt. Den 30-timmars bussresan gick rätt bra. Lite dålig sömn, lite för lite mat och vatten men annars så gick tiden rätt snabbt. Det kändes mer som en turistresa än en vanlig bussresa då hälften av bussen pratade engelska och jag hamnade bredvid den trevliga tjejen Katie från New york som gjorde bussresan mycket enklare.
Väl framme i El Calafate så var det kallt och blåsigt. Jag fick inte ett särskilt bra farväl av Katie då allt blev väldigt stressigt iväg. Men vi bytte mail och planerade att åka till glaciärerna tillsammans. Vilket tyvärr kanske inte blir av då det fanns ett 10-tal olika turer att välja mellan och jag missat deadlinen för att vara säker på att få en plats.
Klockan är nu 22.45 och jag ligger i sängen i mitt dorm. En tung förkylning har smygit sig på och jag känner snarare för att sova bort morgondagen än att jaga en buss till glaciärerna. Den lilla byn El Calafate har inte mycket att bjuda på förrutom dess omgivningar och förrutom de 15000 personer som bor här så måste det vara åtminstonde 1000 backpackers här. Jag har haft ett kort möte i köket med ett par av det här enorma hostelets gäster och de flesta verkar vara trevliga människor. Men ikväll blir det inget kalas utan jag måste verkligen få mig lite vila, vilket faktiskt verkar möjligt då sju stycken av mina rumsgäster redan är påväg i säng. Skulle säkert kunna skriva något mycket roligare, men jag mår verkligen inte särskilt bra just nu.
hörs sen /Aron
Bariloche avklarat
Efter att ha sagt farväl till personalen i mendoza och efter att jag kommit fram till terminalen, så visade det sig att alla bussar var fullbokade och så jag gick tillbaka till samma hostel och betalde för ännu en extra natt. En massa hamburgare, en del fernet, lite chillande och ännu en allmänt lat dag senare så hittade jag mig till den 40 minuter försenade bussen och drog mig vidare söderut till Bariloche!
Bariloche är en liten stad på runt 100 000 personer och är placerad mitt ute i ingenstans. Små söta, färglada och lustiga hus som är utplacerade mitt ute i bergen. Ett litet torg och ett centrum fyllt med stora chokladbutiker, turistturer, maskotar som skuttar runt överallt och på nätterna så lyser staden upp med någon sorts julbelysning. Staden ligger vid en stor sjö som är omringad av stora snötäckta berg och när man står och tittar ut över sjön så känns det overkligt och färgerna är så skarpa att det känns mer som en målad tavla. Allt här är uppbyggt på turism och det känns mer som att man befinner sig i en tecknad film än i verkligheten då t.o.m. polisstationen är ett litet timmerhus med ett långt spetsigt tak som påminner om en liten jaktstuga som tillhör jägaren i snurre sprätt. Klimatet är som en kall svensk sommar och landskapet påminner på många ställen om den svenska fjällen. Men landskapet är inte riktigt överrens och känns en smula schizofrent, då man på vissa ställen ser stora utbrända slätter, vissa ställen är en vanlig barrskog, längst uppe på bergen så täcks topparna med snö medans det fortfarande finns stränder med palmer.
Jag märkte rätt snabbt en stor skillnad på backpackers här jämfört med alla andra ställen jag har besökt. Här sitter alla i grupper och byter erfarenheter och planerar trekkingturer och naturupplevelser istället för vilken bar som är bäst. Många är vana vandrare och har med sig bra utrustning och varma kläder. Dom är antingen påväg ner söderut mot glaciärerna eller så har dom redan varit där och är påväg norrut. Men som vanligt så är det lätt att sluta sig till gruppen och lära känna nytt folk. Vi har lagat middag tillsammans, bestigit berg och varit ute på en rätt tuff cykeltur. Vi har hängt på hostelet, på stan och haft det allmänt trevligt tillsammans. Gänget har bestått av tre stycken från Holland, två stycken från tysklan och hör och häpna, två tjejer från Finland! Den här gången så är det jag som lämnar hostelet först och som vanligt så är det lite sorgligt att säga farväl då man precis lärt känna varandra bra. Men två av dom kommer jag träffa i El Calafate som är mitt nästa stopp.
Klockan är nu 13.45. Jag har varit här tre nätter och idag så checkade jag ut. Hostelet är fullbokat och min buss mot El Calafate går imorgon 9.30. Jag vet inte riktigt hur jag ska spendera dygnet, men ett nytt hostel blir det inte för natten. Bussturen till El Calafate är på 28-timmar det enda som lockar där är egentligen glaciärerna, men väl framme brukar man alltid hitta någon annan inspiration. Så jag är grymt peppad och ser framemot lite is och kyla!
/Aron
Dödsturer och vackra landskap
Kvällen jag avslutade mitt förra blogg-inlägg på bjöd på en trevlig middag på en mexikansk restaurang och sedan en lättare utekväll. Kvällen visade sig bli "sista kvällen med gänget" Då jag vaknade upp dagen efter av att bli medbjuden till en liten avstickare på två dagar till "the south". Jag har nu levt i staden Mendoza ett tag och kände att det var dags för att utforska Anderna, sjöarna och resten av den stora provinsen som också tillhör Mendoza.
Grabbarna från Holland hade hyrt en bil och vi hoppade in i bilen med snacks, vatten och en flaska sprite som skulle sitta fint för den fem-timmars tur vi hade framför oss. Jag ska inte ljuga och säga att stämningen var fantastisk och allt var guld och gröna skogar, utan stämningen var faktiskt otroligt hård och jag fick mest sitta och känna mig dum i ett hörn medans grabbarna hade ett stort gräl på Holländska. Men så fort vi anlände till våra milstolpar så tappade vi hakan tillsammans över hur vacker världen kan vara.
Första stoppet var vid Anderna vid en sjö som låg nere i en dal omgiven av 2000 meters höga berg, platsen var uppbyggd på Argentinsk turism och överallt så chillade folk vid barerna, med vatenskoter, vattenskidor eller bara tog sig ett dopp i sjön. Efter ett avslappnande dopp i sjön, lite chillande och en allmänt skön stund så kände vi i luften hur det möjligtvis kunde vara en storm påväg. Även fast solen sken, vinden var stilla och molnen endast låg och vilade i Horizonten. Så fort vi satt oss i bilen och kört en bit på de livsfarliga vägarna i bergen så rasade modernatur emot oss och en kraftig storm med det största hagel jag någonsin sett bröt ut. Vi var livrädda under vissa stunder då vi hade en väldigt färsk förare och vägarna var inte att leka med. Men det gick inte att sluta fascineras av det enorma åskväder som låg över bergen, tillsammans med solnedgången och de enorma tornado-formade molnen som befann sig ovanför de milslånga bergområderna. Allt kändes som Österrike på tunga steroider tillsammans med en rosenrasande modernatur som sprutade ut fyra årstider på samma gång i dess mest extrema skede. Väl framme i närmaste by så hittade vi efter två timmar och runt 30 minuters körande i den mörka blairwitch-liknande skogen ett hostel som fick duga för natten. Ett par drinkar och runt 40 minuters planerande för dagen efter så hade vi två timmars sömn framför oss och en ny reskamrat också från Holland.
Efter ännu ett par dödsturer och ett aggressivt grälande i bilen så fick vi under dagen uppleva hur det ser ut innuti en vulkan och hur det känns att vara herre på täppan i det enorma bergslandskapet vi befann oss i. Vägarna vi gick efter var formade efter enorma strömmar av lava och kanterna var ibland runt 50 meter höga, bestående enbart av magma. Vårat nästa stopp var en enorm saltöken och den kanske mest långgrunda sjön i världen. Även om avstånden såg minimala ut och man såg målet framför sig så var det alltid 100-meter efter 100-meter längre fram. Avstånden var gigantiska allt vi gick på bestod att salt och olja. Efter många om och men så vågade vi oss ut vadande i den stora sjön tillsammans med ett 20-tal flamingos. Efter runt 100-meter ut så hade vi vatten halvägs till knäna och efter varje steg vi tog så lämnade vi efter oss ett svart spår av "olja". Efter vätskebristen började slå in, ögonen knappt fungerade mer efter allt ljus och efter vi var allmänt utmattade så satte vi oss i bilen igen. Vi hade varit med om fler än en nära döden upplevelse under resans gång, då vi varit nära på att hamna uitanför vägen. Men den här gången så vaknade jag upp livrädd då vi låg i 100km/h och bilen var helt utom kontroll. Vi sladdade fram och tillbaka mellan klipporna på kanterna av vägen och det hela slutade med en manöver där vi snurrade runt ett par varv, men utan att välta bilen. Efter ett förarbyte och en allmänt påtryckande stämning i bilen så anlände vi till vårat hostel i Mendoza runt sju timmar efter avgång.
Tiden i Mendoza har varit fantastisk, staden är fin och provinserna runtomkring är helt otroliga. Men det som toppade listan var de människor jag träffade här. Aldrig förrut så har vi varit ett så slutet och bra gäng. Vi vaknade på mornarna och satt och diskuterade dagen tillsammans vid frukostbordet. Ofta så splittrade vi oss under dagen, men kvällarna slutade alltid med ett bord för sex personer på någon bar/restauran.
inom stadskärnan. Vi har alla haft en otroligt trevlig men kort tid tillsammans och risken att jag ser vissa av dom igen är rätt stor.
Klockan är nu 00.15 och jag sitter i en sexbäddars sovsal med mig själv och fem tomma bäddar. Det här är alltså min sista natt i mendoza och alla andra har hunnit checka ut under samma dag. Imorgon så har jag en 22-timmars bussresa framför mig (om allt går som det ska) och slutmålet är Bariloche. Bariloche är ingången till patagonien och ett stort turistställe för den argentinska befolkningen. Staden är liten, men naturen ska tydligen vara fantastisk. Det blir en kortare vistelse innan jag drar även längre södeut mot glaciärerna! Men mer om det någon annan dag, nu är det snart dags för sängen och kanske ett försök till framförhållning genom att packa redan i natt.
På återseende /Aron
Nyårsafton!
Jag Will och Susan tänkte att ett enkelt museum hade varit trevligt och började därefter våran vandring mot plaza indenpendicia, där man först tackar nej till alla knarklangare och sedan går in i en stor vacker park. Självklart så var museumet stängt som allt annat denna dag och vi tänkte att man alltid kan äta. Efter en stor portion pasta och en köttbit så var klockan 16 och lite för tidigt för att dra oss tillbaka till hostelet. Ingen av oss tre hade hittills orkat ta oss hela vägen in i den stora nationparken och kom därför på idèn att försöka slå rekordet och gå hela vägen in i parken tills vi kommer till Mendozas zoo. Vägen dit är lång och trist, men vi hittade nöjen i form med att fota vilda hundvalpar, sitta och hänga på det läskiga och utdöda torget mitt i parken och genom att bara yra runt. Då vi äntligen kom fram till detta zoo så var det självklart som väntat stängt. Vi gick en bit och satta oss på en mur och gruvade oss för att gå tillbaka då vi helt plötsligt upptäckte en sak. Hoppar vi ch ner på andra sidan av den här muren så är vi inne i zoo-området. Vi tog mod till oss och hoppade ner och gick med snabba bultande hjärtan och hög puls igen zoo:et. Vi fick vid ett tillfälle springa in i skogen och gömma oss för några vakter och därefter så blev man livrädd för minsta lilla ljud. När vi gick tysta och nervösa så skrek någon till och ropad "HOLA" med en konstig röst och jag tror att vi alla höll på att skita ner oss tills vi upptäckte att det bara var en papegoja!
På vägen tillbaka diskuterade vi vilka stressiga liv vi har. Vi måste hinna tillbaka till hostelet, hinna köpa mer alkohol, hinna med en siesta, hinna äta och sedan hinna bli onykter. Livet kan vara hårt, men vi hann med allt utom en siesta. Tolvslaget spenderades på hostelet och var inget speciellt, men intressant eftersom det var det kanske nyktraste tolvslag jag någonsin sett eftersom många tog kvällen första drink då. Efter lite vilande, slöande och inte mycket drickande alls så slet vi oss ut till stället där alla skulle hänga under kvällen. Ett sorts uteställe fast utomhus och med fyra dansgolv så kändes det mycket mer som en koncert än en nattklubb. Det skulle tydligen vara ruint 8000 personer där, men jag är lire tveksam om det verkligen var det. Men vi dansade iallafall benen av oss, tills vi bestämde oss för att spendera nästa halvtimme till att försöka få tag på en taxi. Det kändes hopplöst ett tag, vi var alla uppgivna och trötta och orkade inte göra någon större insats, men lyckades tillslut hitta en taxi som stannat av för att tanka. 07.30 så låste vi upp portarna till hostelet och därefter krävdes det inte många sekunder för att lyckas somna.
Klockan är nu 18.10 och idag har jag hunnit med följande. Vaknat, gått till macken och köpt mig lite frukost, ätit frukosten, sovit några timmar till och nu har jag precis klivit upp och satt mig vid datorn. Ikväll så är jag fortfarande planlös. Jag känner mig väldigt seg och nyvaken, men efter en dusch så har jag nog vaknat till och orkar smida planer för kvällen som komma skall.
Önskar alla en bra start på året /Aron
Mendoza
Som sagt så lämnade jag Rosario och den kära familj som jag i princip bodde med. Den allt för sympatiska mamman i huset tyckte att det var väldigt tråkigt att jag lämnade dom, sa att jag borde komma och hälsa på igen och om inte så borde jag skicka ett vykort iallafall. Gående därifrån så kändes det självklart att jag skulle göra det, men känner jag mig själv rätt så kommer det aldrig att hända. Jag vandrade mig vidare till terminalen och hoppades på att hitta en nattbuss som skulle ta mig till Mendoza. Det andra kompaniet jag kollade med hade platser lediga. Så under 36 timmar så hade jag enbart ätit en hamburgare, åkt buss i 14,5 timme och sovit runt två timmar.
Väl framme på hostelet så möttes jag av en varm och mysig atmosfär, inte för mycket folk och inte för lite heller. Efter incheckning så hamnade jag på den närmaste restaurangen där dom sålde en stor burgare med coca-cola för under 15kr och i väntan på hamburgaren så fastnade jag i ett långt samtal med en av männen som jobbade där. Det slutade med att jag tryckte i mig ännu en burgare och efter en lång presentation av mendozas alla lokala drycker så slutade det med att jag sköljde ner hamburgaren med den lokala ölen andes som befolkningen verkligen älskar och är stolt över. Senare efter ett par timmars vandrande så kom jag tillbaka på hostelet trött och utmattad och kvällen avslutades med en köttbit på en bra restaurang tillsammans med min nya room-mate Will från Ohio. Han är en trevlig person, men ibland så verkar han väldigt undlig och jag stör mig på att han enbart har en sorts funktionströja och alltid bär någon sorts trekking-byxor som är skitiga och slitna, vilket inte alls riktigt passar in en kväll ute i Mendoza.
I onsdags vaknade jag upp och hamnade i samma frukostbord som två stycken galna Holländska killar och en tjej ifrån Seattle. Planerna för första dagen styrdes väldigt fort till den självklara utflyckten i Mendoza. Att hyra cyklar och cykla runt bland alla vingårdar, gå turer, testa en massa viner, äta choklad och bara vimla omkring tillsammans med alla turister som försöker cykla rakt mellan alla stora druvfält, där bilarna kör som galningar. Efter en massa timmars trampande, en hel del vin i kroppen och lite ny insikt i hur tillverkningen går till så började mörkret att fall och vi fick poliseskort tillbaka till cykeluthyrningen. Dagen var grymt rolig, Killarna från Holland är väldigt underhållande och jag funderar på att skippa att hänga med dom på klubben ikväll, eftersom jag inte riktigt kan hänga med på deras tempo.
Så vad kommer nyårsafton i Mendoza då bjuda på?
Klockan är nu 12.10 och nu sitter vi här jag Will och Susan (tjejen från Seattle) och helt seriöst diskuterar vart vi kan hitta ett ställe där gamlingar firar nyår, eftersom ingen av oss är särkilt mycket för Technoklubbar där man varken kan röra sig eller prata med varandra. Jag har ändå en känsla av att kvällen kommer att bli bra och ifall den blir hård, sen, tidig eller alldeles lagom har jag ingen aning om.
Gott nytt år /Aron
Tack för mig Rosario!
I fredags så sökte jag upp klubben pena la amistad som lonely planet rekomenderade för en annorlunda kväll ute. Efter 30 minuter då jag äntligen hittat fram till klubben så blev jag lite osäker på om jag skulle gå in då jag såg att det endast var ett litet slutet gäng där som såg ut att vara personalen. Men jag smög in och frågade försiktigt om det var någon show där ikväll. "När du vill" Fick jag som svar och blev placerad vid ett bord närmast scenen och alla hälsade glatt på mig, skakade hand och undrade vart jag kom ifrån och hur jag hittat dit. Två killar satt sig på en scen, en med ett gäng bongotrummor och den andra med gitarr. "Te gusta folklorico?" frågade han och log, samtidigt som dom drog igång och började spela för mig. Mellan låtarna försökte han förklara vad varje låt handlade om och vart den härstammade ifrån. Till och från dök det upp mer folk som tog en öl och sedan gick. Runt 2.30 tiden så hade det dykt upp runt 15 personer och en dam, en harpa och marackas hade dykt upp på scenen tillsammans med gitarren och trummorna. Så fort det dök upp ett gäng av deras stamgäster så berättade dom varmt om att dom hade besök från Sverige ikväll. Eftersom det var ett instrument mer än antal personer som spelade så lät dom mig sköta marackas och Damen som spelade harpa gjorde ett bra försök till att spela Dancing queen med ABBA på harpan. Hela natten var en trevlig folkfest och jag kände mig varmt välkommen och humöret var på topp ända tills resan tillbaka till hostelet började.
Det var runt 20 kvarter tillbaka till hostelet, men av någon anledning så vandrade jag minst 50 kvarter innan jag tog en taxi. Jag gick på de "säkra gatorna" och då jag anlänt till det vackra torget av San Martin så var jag trött, lite smått onykter, otroligt less och humöret började falla. En liten kille i 13års-åldern kom fram till mig och började babbla något om pengar. "Fuck you" lyckades jag få fram och puttade honom åt sidan samtidigt som jag fortsatte att gå snabbt och bestämt. Kille joggar ikapp mig och börjar säga att han är seriös och har en kniv. Han håller något under tröjan och kollar på mig hotfullt. Jag stannar av ett tag och han sticker till mig på handen. Jag gick fram till honom och skrek allt vad jag hade någonting om att han gärna fick försöka råna mig. Han såg livrädd ut och sprang så fort att han höll på att ramla två gånger under de 50 meterna han sprang innan han tittade bakåt och såg att jag inte var efter honom. Nu började jag bli riktigt irriterad på att inte hitta rätt gata och tog en taxi till hostelet. Under 20 kr landade notan på och jag var väldigt glad över att vara framme. Jag ringde på hostelet och väntade på att någon skulle öppna, efter fem minuter utan reaktioner började jag bli irriterad och höll ringknappen itryckt i nästan en halvtimme. Jag började febrilt banka på fönstrerna gjorda av skyddsglas och insåg att låset till innerfönstret började öppna sig litegrann. Efter fem minuters armbågande så fick jag upp innerfönstret och lyckades låsa upp dörren inifrån. Klockan var nu 07.30 och killen låg och sov i soffan. Jag smällde till rejält i dörren och började ropa åt han att vakna, men helt utan reaktioner. Jag sket i att prata med han just då och gick och la mig och somnade direkt.
I lördags blev det en hel del vandrande till utkanten av Rosario som skulle inehålla två stora köpcentrum. Stadsdelen var väldigt vacker och folket kändes som att dom var av det lite finare slaget. Det var många sportklubbar överallt, många arenor och en fin strand med fotbollsplan, beachvolley och nere i vattnet fanns det möjlighet att spela vattenpolo. Promenaden dit hade tärt rätt rejält på krafterna och mörkret började falla in. Jag gick sakta tillbaka och började inse att jag inte alls gick på samma gator som på den krokiga vägen dit. Jag började bli väldigt nojig över att någon skulle råna mig så jag gick in på en kiosk och köpte en flaska med en bra lång smal hals på, som skulle fungera utmärkt som vapen. Men vägen hem gick bra och jag kom tillbaka oskadd och lyckades somna direkt jag slöt ögonen.
Idag har det varit en slapp dag, allting har varit stängt på stan och jag har mest gått runt och ätit. Jag har känt mig väldigt trött och sliten och en liten aning febrig. Redan på julafton så skämtade dom om att dom skulle försöka hitta en tjej i min ålder som dom skulle försöka para ihop mig med, samtidigt som jag fick lära mig spanska. Idag fick jag ett telefonnummer till en tjej som dom tyckte att jag skulle ringa för att iallafall ta en lektion och hon tipsade mig om att vi borde gå ner och sätta oss vid floden där det är väldigt vackert. Men jag har inte mått något vidare idag och jag har tänkt lämna Rosario imorgon och dra vidare till Mendoza, så jag får nog stå över tyvärr.
Klockan är nu 01.45 och ikväll är det fullt hus av 18-åriga grabbar som spelar blackjack. Jag har varit ute och käkat för någon timme sen och idag blev det en pizza. Pizzan var prydd med oliver, ananas och några konstiga röda bär som smakade fruktansvärt sött och konstigt. Efter att ha käkat två stycken så började halsen att svälla upp och jag blev väldigt nojig. Men efter att ha struntat i de fyra andra bären, ätit resten av pizzan och sen gått tillbaka till hostelet så hade svullnaden gått ner och nu är den så gott som borta. Nu är jag nog bara några minuter bort från att sova, men innan sängen så borde jag fixa hostel och en veckas spanskastudier inför min Mendoza-resa. Jag ser väldigt mycket framemot att åka dit, men är fortfarande väldigt irriterad över att inte ha en fungerande kamera. Det finns mycket mer jag egentligen hade velat skriva, men det får bli ett eget inlägg senare.
Godnatt! /Aron
Som en blandning mellan nyår, midsommar och Julafton
En kvart innan köttet var klart så satt sig alla ner vid bordet och började hugga in på många olika sorters matiga sallader, en massa bröd och en del kallskuret som stod vackert uppdukat. Ungefär då man började känna sig mätt så började köttet delas ut och fortsatte att komma med jämna mellanrum och att tacka nej för att man var mätt verkade endast betyda att man fick stå över en omgång och ta en större bit vid nästa.
Det var en väldigt typisk släkt med många en söt liten unge som alla gick runt och lekte med, pussade på och lyfte upp och satte i knät. En gäng tonårskillar som grupperade ihop sig och hade väldigt roligt tillsammans med den skämtsamma ensamstående farbrorn som alltid är glad och rolig och gärna skämtar på sin egen bekostnad. Den 93-åriga mormorn satt tillsammans med den äldre dottern och de vuxna kvinnorna. Mormorn sa inte så mycket och hängde inte riktigt med, men är ändå så glad att få vara där med hela släkten. Lite senare så kom den avlägsna systern till mammorna och fick äta lite efter alla andra. Hon bodde i USA och hade rest runt i stort sett överallt. Jag hängde ett tag i köket med kvinnorna och diskuterade allt möjligt om kulturella skillnader, för att sedan gå upp på balkongen och hänga med i den grabbiga stämningen där folk retade varandra, slog varandra på axeln och retade den roliga farbrorn för hans fula skor. De yngre döttrarna satt i sofforna och umgicks och alla var på ett väldigt hyperaktivt gott humör.
runt 23.30 så började det komma upp en massa fina glas på bordet och jag fick det förklarat att man alltid skålar in julen på tolvslaget. Däremellan så tryckte vi i oss en massa sötsaker och jag lyckades inte få i mig allt och männen retade mig för min babymage som inte rymmer någon mat. Även om jag tyckte att jag tryckt i mig sjukt mycket. Tolvslaget kom och vi skålade in juldagen och kyssarna började gå vilt till igen, därefter så sprang alla upp och började gå in i alla rum och ut på balkongen och skrika. Jag fick sedan höra att dom sprang och ropade efter Papà Noel (Jultomten) Men när han aldrig kom så slängde sig alla på julklapparna under julgranen. Dom hade ungefär 2-3 paket var och efter varje paket så sken dom upp och sprang till den som julklappen kom ifrån, tackade och gav en puss på kinden. I ungefär 30 minuter så sprang alla runt och provade sina nya kläder, sina smycken och allt annat som dom nyss fått och alla lyste av lycka. Någonstans i mitten av julklappsprovandet så hade fyrverkerierna börjat komma igång för full och ibland så small det till så pass att alla ryckte till. Fyrverkerierna fortsatte i timmar och även luftballonger i form och färg av en tomtemössa började lyfta. Festen fortsatte lääänge och folk började bli mer och ner grupperade och familjära, vissa började röra sig hemåt och jag började känna mig lite utanför och tackade för mig och gick till mitt rum.
Att få vara med om en Argentinsk julafton var verkligen en rolig upplevelse. Men det var inte utan att man ibland gick ut på balkongen och saknade att fira jul hemma med sin familj och sitta i dagar och vräka i sig julgodis, julmat och dricka påskmust framför alla nya filmer som alla nyss har fått. Att ni inte kom fram när ni försökte ringa mig är helt enkelt p.g.a. att telefonen inte är laddad. Laddaren är en Argentinsk kontakt och batterierna tog slut i Uruguay. Här finns det bara gammeldagsa uttag, vilka är identiska med uruguays. Samtidigt så har jag glömt bort min mobil lite eftersom det inte direkt sprutar samtal och sms!!!
Klockan är nu 20.00 och jag har sovit gott runt nio timmar i natt. Jag vaknade i morse, drog på mig ett par shorts och gick direkt ut. Solen var bakom moln och jag var väldigt hungrig och törstig, vilket tog ett tag att åtgällda eftersom inget är öppet juldagen. Men jag har hunnit se det mesta av staden, blivit rätt solbränd efter att solen kom fram och nu är jag väldigt trött i benen. Nu blir det att göra något åt hungern och sen kolla upp vad Rosario har att erbjuda en natt som denna. Är sugen på någon sorts livemusik, vilket Rosario ska ha ett hyffsat utbud av. Men vi får se hur det blir och kanske en siesta innan skulle komma väl till pass.
Ha en fortsatt trevlig jul alla mina trogna läsare och välkommen mina nya läsare som läser bloggen från början....
/Aron
Feliz navidad!
Som jag skrev tidigare så klev jag upp kl 9 i tisdags, tog bussen till Montevideo, knallade till embassaden, hämtade mitt kort, kom tillbaka till terminalen, vred ur t-shirten från all svett så att den inte skulle mögla, bytte t-shirt, köpte en biljett till fel destination, upptäckte att det är 23 timmar tills nästa buss går och där efter har det varit 40 långa timmar.
Efter att mina batterier tagit slut på datorn, så letade jag febrilt efter en hörna där jag kanske skulle kunna få mig lite sömn efter att terminalen inte var lika proppfull och kanske med ett uttag i närheten. Jag hittade ett uttag där jag till min stora lycka upptäckte att min svenska kontakt passade perfekt och jag försökte i ungefär fem timmar att ladda upp llite bilder. Jag var fruktansvärt trött, sjukt hungrig och jag har nog aldrig luktat så mycket och kännt mig så skitig i hela mitt liv. Terminalen var fortfarande proppfull och vakterna flyttade oss fram och tillbaka mellan olika delar av terminalen p.g.a. att städet skulle städa. Jag började inse att det visst inte var tillåtet att ligga ner och det kändes hopplöst att kunna få någon sömn. Stolarna är av plast och kanterna är runt en halv meter höga runt om hela och lutade man huvudet åt något håll så krockade man med någon annans. Jag gick fram och tillbaka några timmar tills det faktiskt började bli rätt folktomt inne i terminalen. Jag hittade mig en plats med en tom stol bredvid där jag ställde ryggsäcken, jag lutade mig emot och lyckades i omgångar få mig någon timmes sömn. Sådär fortsatte det i ungefär 23 timmar, med två undantag då jag rörde mig ut mot stan för att få mig lite mat. När klockan äntligen närmade sig 18.00 så fick jag reda på att jag hade blandat ihop Martes och Miercoles (tisdag och onsdag) och det gick ingen buss idag. Satan! Santa fe ligger rätt nära tänkte jag och hoppade på en buss som efter elva timmar anlände till terminalen i Santa fe. Det första som slog mig var den unkna lukten och städare som febrilt sprang fram och tillbaka och sopade upp alla skalbaggar och kackerlackor som det trasiga slitna golvet präglades av. Jag hittade mig en liten bänk där jag slängde upp ryggsäcken och satt mig och lutade mig mot den och blundade en stund. Jag slog upp ögonen och upptäckte att en av vakterna pratade med mig och jag utskiljde någonting om förbjudet att ligga ner, hennes chef någonting och en uppmaning om att sitta ner. Direkt därefter kommer det en stor full man och börjar prata med mig och berättar nogrannt om att jag att den här platsen är riktigt farlig, att jag skulle hålla mig lugn och inte prata med någon som inte bär uniform.
Jag hade tidigare kollat upp hostel i Santa fe och upptäckt att det endast finns hotell och att det billigaste man kan hitta är ungefär dubbla priset av ett standard hostel. Tack och lov så fanns det direktbussar till Rosario, så vistelsen i Santa fe blev endast två timmar och väl framme på terminalen i Rosario så var klockan nästan nio vilket betyder att jag endast är två timmar ifrån möjligheten att checka in på ett hostel. Jag fann ett cafè med wifi där jag möttes av en massa otroligt vänliga människor. Jag fick i mig en kopp kaffe och en liten macka och skenet började gå upp. Jag kände mig som en människa igen och var nu peppad på dagen. Tyvärr så öste regnet ner och tyvärr så fanns det bara två stycken till synes skittråkiga hostel utan recensioner tillgängliga idag julafton, så jag tog min tid och satt på cafèt i ungefär en och en halv timme tills regnet började lugna ner sig. Under min promenad mot hostelet så kände jag mig pigg och stark. Det kändes som att jag kunde gå flera mil och känslan av den här staden är bra. 20 minuter senare så hittade jag en port med rätt adress och tänkte att det här inne måste det finnas ett hostel.
Klockan är nu 14.15 och jag sitter på ett familjedrivet hostel. Jag möttes direkt av hela familjen och en helt sjuk vänlighet. Jag blev bjuden på kaffe, fick färskt vatten, en handduk och tvål och dom sa till mig att det här nu är mitt hus och jag fick mig en rundvisning. Huset är stort och rymligt, allt är rätt gammalt och slitet men har en bra mysig känsla. Rummen är små och trånga men det spelar ingen roll eftersom jag tydligen bor här själv. Jag kommer väldigt bra överrens med familjen och vi diskuterar tillsammans om hur dom ska lyckas få fler gäster eftersom det här hostelet startade för endast en månad sen. Jag har lämnat in min smutstvätt på andra sidan gatan för 20 kronor och jag har för första gången packat upp allt, vikt ihop kläderna och lagt de i garderoben och alla andra prylar har jag lagt i ett praktiskt litet nattduksbord som står här bredvid. Allt känns väldigt bra nu och det verkar som att jag har en familj att fira jul med. Jag är inte riktigt van med den här gästfriheten, men tackade glatt ja till inbjudan. Det kommer att vara deras familj, med lite släkt hemma i deras hus. Det blir great!
God jul! /Aron
Colonia! Vackra synes och ett sjukhusbesök
I Punta del este så fick jag höra att jag var dum som hoppade över Colonia, samtidigt personalen försökte få mig att inse att Colonia var en liten tråkig håla utan något att se. Men jag gav det en chans. Efter mitt senaste inlägg så gick jag ut för att kolla läget, men lämnade tyvärr kameran på hostelet. Det var precis innan solnedgången och bilar och vespor körde ner mot hamnen och parkerade för att se solnedgången tillsammans med sin käraste. Staden är väldigt liten, men fruktansvärt mysig och vacker. Överallt kryllar det med små mysiga restauranger, överallt runt kusten så fanns det små stränder och andra små platser där ungdomarna satt och hängde med sina gitarrer. Runt klipporna så samlades de äldre männen för att fiska i solnedgången och strax ovanför fanns det en parkeringsplats där bilar var uppradade precis som om det skulle visas en drive-in film alldeles strax. Längre upp på kullerstensgatorna körde det runt bilar och spelade hög musik och längs kanten på vägarna så parkerade dom en stund, öppnade bagageluckan och lät musiken gå medans dom sparkade en boll mellan varandra. Jag fortsatte mot den historiska staden. Runt muren och de gamla kanonerna var det fullt med Argentinska turister som gick runt och fotade och posade framför alla sevärdheter och överallt man gick så möttes man av trevliga människor som undrade om man kunde ta ett kort åt dom. Så fort jag tog fram kartan så var det någon vänlig själ som undrade vad jag letade efter och började förklara stadens historia. Kvällen var mysig och jag längtade till morgondagen då jag skulle få ta lite vackra foton.
Tyvärr så blev morgondagen (måndag) rätt förstörd p.g.a. att jag inte kunde ta det lugnt med spriten dagen efter. Med en stunds tjattrande och en del mysdrickande så råkade jag tappa flaskan, så att den landade vackert brevid den sovande tjejen i sängen under mig. Det var en minimal slurk kvar men det störde mig fruktansvärt mycket, så med fyra deciliter vodka i kroppen så skuttade jag iväg till närmaste mack och köpte mig en ny flaska. Här börjar minnet svartna och jag minns hur jag två minuter efter att jag lämnat macken började inse att jag hade bråttom tillbaka. Jag hade visst sörplat i mig halva flaskan och minns jag rätt så fortsatte jag att dricka.
08.00 vaknade jag upp på en madrass på ett golv av att någon sa åt mig att det var dax att gå. Jag ställde mig genast upp och började vingla iväg, tog en snabb titt bakåt och såg att det stod "hospitàl" på byggnaden jag gick ut ifrån. Personalen på hostellet fick sedan rycka i mig en hel del för att få mig att byta rum och jag lyckades inte komma utanför dörren förrän 15.30. Men under dagen hann jag med en massa vandrande, solande och lyckades ta fina kort på i stort sett allt jag tyckte var värt att se i staden och jag lyckades trycka i mig ett par burgare och runt fyra liter vatten utan att behöva gå på toa en enda gång på åtta timmar. Under solnedgången så skuttade jag ut med kameran i högsta hugg och lyckades ta ungefär två kort innan skiten slutade fungerar och nu går det endast att ta vita kort. Jag är väldigt irriterad och det kommer tydligen att krävas ett par dagar för att få den lagad, plus att det kommer att kosta satan. Dom säljer inte Casio här i Uruguay eftersom dom lätt går sönder. Jag gick sedan tillbaka i tid och gick och la mig runt 23-tiden och drömde för första gången på otroligt länge mardrömmar och kände hur min kropp verkligen har tagit stryk.
Jag vaknade i morse runt 9-tiden och var fortfarande sliten och hade lite svårt att koncentrera mig. Men så fort jag startat min frukost så träffade jag två stycken otroligt trevliga backpackers som fick mig att inse att min bloopers so far inte är så farliga. Jag har förlorat en flightbag, två kablar, en mobil telefon, min kamera har gått sönder, jag har lyckas glömma mitt bankomatkort i bankomaten (Vilket är väldigt vanligt här eftersom man måste trycka sig fram i en meny på spanska innan man får ut kortet, som man dessutom får ut sist av allt) Jag har träffat fem stycket hittills som lyckats med samma sak. För att fortsätta listan så har jag även lyckats slarva bort tre par nycklar och fått be personalen såga upp mitt hänglås alla tre gånger, jag har glömt min dator efter spanskalektionen, jag har glömt kameran på en restaurang och slutligen så har jag lyckats supa mig själv under bordet så att jag vaknat upp på sjukhuset. Men av någon anledning så verkar folks listor se ungefär likadana ut och jag känner mig lite bättre och rätt nöjd över att jag har en bra reseförsäkring.
Klockan är nu 21.00 och jag har hunnit med att ta en buss tillbaka till Montevideo, tagit bussen in till stan, fixat mitt bankomatkort, vandrat halvägs tillbaka till terminalen, men gett upp och tagit bussen den andra halvan. Väl här på terminalen så har jag råkat köpa en biljett till Rosario, men inte staden Rosario som jag hade tänkt mig till. Men som tur var så kom det en tjej och joggade i kapp mig och hjälpte mig att ändra biljetten och visade mig vart jag skulle senare. För 12 timmar sen hade jag ingen aning om vart jag skulle, men jag fann Rosario som en bra stad att starta i innan jag ger mig på den norra delen av Argentina. Väl här på terminalen så kommer jag endast att kunna ta mig till Buenos Aires innan 18.00 imorgon kväll. Så vilken terminal ska jag spendera natten på? Jag tror att det blir billigare att stanna här, men jag kommer iväg tidigare om jag hoppar på färjan till Buenos Aires nu. Just nu är jag glad att jag har hittat internet och att jag har iallafall runt 2,5 timmes batteritid. Möjligheten att det kommer upp bilder på facebook ikväll är stor och kanske kommer mina blogginlägg också börja smyckas med bilder och kanske någon lite film till och från. 21 timmar kvar tills avgång nu och jag ska leta mig fram till ett sätt att spendera tiden på.
Förlåt... /Aron
Framme i Colonia
Under resans gång så har jag blivit tagen för alla möjliga nationaliteter. Jag har hört en hel del gissningar på Israel, en del på Australien, ett par gånger på holland, tyskland och österike och det har faktiskt hänt att folk trott att jag kommer från Brasilien, men då har det varit mer av ett missförstånd eftersom jag rest med en kille från Brasilien. Men igår var första gången jag blivit tagen for att vara från Uruguay och det var dom stensäkra på, men mest för att jag drack mate tillsammans med personalen. Det fina med hostel är att oftast så är hälften av personalen också är ute och reser och bara har stannat upp ett tag för att tjäna lite pengar. Det gör stämningen väldigt personlig och man kommer lätt överrens med dom. Jag blev nästan övertalad att stanna två nätter till och hoppa över Colonia, vilket hade varit trevligt. Men vem vet... Jag kanske åker tillbaka dit en sväng igen. Det var det bästa hostelet hittills och jag har inte riktigt bestämt mig om jag älskade staden eller inte.
Klockan är nu 19.20 och jag har överlevt två bussresor och jag har lyckats hitta ett hostel här tio minuter från busstationen. Det är samma hostelkedja som jag bodde på tidigare och jag blir nog kvar här för två nätter. Jag bor i ett dorm med åtta bäddar och genom att titta mig runt på sängarna så ser det ut som ett tjejdorm. rummet är oftast indelade så gott det går med killar i ett och tjejer i ett annat. Men ibland går det inte och dom får slänga in en kille i ett tjejrum eller tvärtom, vilket verkar vara fallet här. Jag får endast bo i detta rum en natt och måste checka ut och checka in igen imorgon och flytta till ett mindre rum. Nu ska jag leta reda på en dusch, duscha en sväng, växla in lite pengar och sen ta en titt på staden där det bor runt 22 000 personer.
tjo /Aron
Review av punta del este
Vid forsta asynen sa mottes vi av en valdigt slapp atmosfar och en valdigt lyxig och lattsam stamning. Tjejen som checkade in oss ar galet sot. Hon ar en latinaversion av en svensk vit, frakning och rodharig tjej. kladstilen ar lite at hippie-hallet och hon har ett stort busfro-leende, ar 21 ar gammal och lite av en charmig snorunge. Vi har aven spanskalararen som ar fran ecuador, hon ar 27 ar gammal och hon ar mer av en rastafari med salsa i blodet. Stadarna har ar valigt pratglada, skrattar mycket och ibland kanns det som att det ar mer personal har an gaster. Hjartat med det har hostelet ar bakgarden som innehaller en pool och en mycket trevlig bar som alltid spelar antingen elektronisk musik eller reggea. Allt ar perfekt upplagt for harliga bbq-kvallar och fester varje dag, men av nagon anledning sa ar det alltid tomt dar ute. Gar man ut under happy-hour sa ar risken valdigt stor att man star dar sjalv och dricker tillsammans med all personal.
An sa lange sa har jag hunnit med en bbq-kvall med lite gratis salsalektioner, jag har hunnit vandra pa bikinibeach i solnedgangen tillsammans med de tva homosexuella brasilianarna Alan och Rafael, jag har hunnit ranna runt i stadskarnan och fixa mig ett par flipflops och en bunt med pengar, jag har hunnit ta bussen harifran till en nudist-strand dar man kunde skutta runt och kanna sig fri, jag har hunnit lifta med annu en homosexuell Brasiliansk kille som aven bjod in mig till ett gayparty ikvall som jag nog kommer att hoppa over och igarkvall sa akte jag, Rafael och tjejen fran receptionen in till nagon bar och motte upp hennes vanner. Jag har haft det bra har, men lugnet och avstandet till allt ar ibland frustrerande och det kanns som att jag mest vandrar runt pa hostelet och inte vet vart jag ska ta vagen. Hojdpunkten har har antingen varit bbq-kvallen eller natten till idag som bjod pa en massa skratt och trevliga minnen.
Klockan ar nu 16.20. Jag ar grymt seg idag eftersom att jag kom "hem" efter klockan sex imorse och jag har verkligen inte gjort nagonting alls idag. Ett par ifran staterna som jag larde kanna valdigt bra akte just och nu kanns det ratt trist och tomt har pa nagot satt. jag kommer att joina bbq-kvallen ikvall och hoppas pa att det leder till nagon sorts utgang. Men just nu sa ska jag slumra framfor tv:n, sorpla lite mate och sen kolla lite efter ett nytt hostel i Colonia. problemet ar bara att jag inte kan boka nagot utan mitt kort, sa jag far hoppas pa det basta imorgon. Jag hoppas att Colonia ar lite mer av en stad och att jag kommer att hitta en adapter till datorn och en kabel till kameran nu nar jag faktiskt varit lite seriosare med kameran och har lyckats ta en del fina bilder.
Chau /Aron
Rik igen och ett nytt kort pavag
I morse vaknade jag med ett uppdrag. Att fixa pengar. Swedbank hade pratat om att dom kanske kunde ge mig en kontantutbetalning via western union. Jag fixade en bra deal pa hostelet och fick ett kort dar jag kunde ringa fran en vanlig telefonkiosk i ungefar tio minuter for ungefar 40 kronor. en lang vantan pa bussen in till stadskarnan, en busstur och en liten promenad senare sa hittade jag mig till western union och lyckades med knaglig spanska fa fram delar av mitt budskap. Jag hittade sedan en telefon och lyckades komma ratt pa forsta forsoket. numret var 0805-2054 671837976573 0046810111020 med lite spanska flervalstelefonsvarare emellan. Precis efter att killen fran swedbank svarat ja pa fragan "har jag all information jag behover nu" sa brots samtalet med en len rost som sa "hasta luego". Tillbaka till wester union och tjejen i disken forstar verkligen ingenting av vad jag forsoker forklara. Till min stora gladje sa dok det upp en kille som pratade engelska och efter ca: 30 minuter sa loste det sig och jag har nu en storre summa kontanter i min ago. Halleluja till ett valfungerande system.
Klockan ar nu 20.30 och jag har borjat kanna mig hemma pa det har hostelet. Det ligger valdigt langt ifran allt, men det ar det basta hostelet hittills och flera mil at bada hallen sa ar kusten fylld med vackra strander. Jag har hunnit med en trevlig bbq, lite strander och antligen tagit tag i veckans baksida med backpacking. Att tvatta! Vilket gjordes i duschen den har gangen. Vad kvallen erbjuder vet jag inte an. Det pratas om poesiupplasning i solnedg`ngen pa en vacker strand en 20 minuters bussresa harifran. Men jag ar ratt slutkord da jag varken ater eller dricker ordentligt. Det finns en liten livsmedelsaffara 20 minuter harifran och nu ska jag ivag och se om dom kanske har nagot atbart att erbjuda. Blir en battre beskrivning av Punta del este och dess omgivningar imorgon och bilder kommer upp sa fort jag hittat en kabel att kopa.
Hasta mañana /Aron
Pank och bostadslos!
Direkt efter att jag skrivit det senaste inlagget sa gick jag in pa hostelworld for att boka nasta hostel. allt gick bra tills jag skulle betala och upptackte att jag inte hade nagot bankomatkort. Det forsvann i sondags, men jag markte det forst igar kvall. Jag vaknade imorse utan att ha nagonstans att bo, runt 20kr i mynt i fickan och med en javla solbranna som gjorde det lite jobbigt att ga runt och bara pa all packning. Det har varit en lang dag, en massa vandrande, en lang vistelse pa svenska ambassaden och ett langt och dyrt samtal till swedbank.
Klockan ar nu 21.00 och jag har fortfarande inga pengar. Jag har lyckats ta mig vidare till punta del este och jag haller tummarna for att jag ska lyckats fa mig en slant imorgon via western union. Hur det kommer ga har jag ingen aning om och vad som har hant och vad som kommer att handa kommer jag att uppdatera er om imorgon. Just nu ska jag forsoka fa mig lite mat och forsoka tanka positivt. Ursakta inlagget utan prickar, men min dator ar urladdad och jag har inte hittat nagonstans att ladda den annu.
fortsattning foljer... /Aron
Montevideo avklarat! Nya äventyr imorgon
Imorgon drar det vidare till Punta del este tillsammans med Rafael och jag ska precis nu boka hostelet innan jag går ut och äter. Ärligt talat så har jag ingen aning om vad som finns där, men det känns som att jag borde ge Uruguay mer tid och tydligen så verkar det vara ett populärt resmål. Just nu så bor det en Brasiliansk kille, en holländsk, en fransk och en från Carlifonien i det här rummet och jag har börjat inse nu att folket jag bodde med på milhouse inte var backpackers. Det här är backpackers som reser på riktigt
Klockan är nu 21.15 och jag är sjukt hungrig. Jag har precis kollat hur mycket pengar jag har gjort av med och i den här takten så skulle min resa hålla i max fyra månader till. Jag har svårt att bestämma mig om jag ska leva lyxigt eller om jag mest ska försöka dra ut på resan. Tankarna om vad som händer sen börjar smyga sig på mer och mer och jag är verkligen inte sugen på att gå "tillbaka till vardagen" igen. Jag är inne i ett otroligt bra flow just nu och jag är allmänt välmående. Men ibland dyker det upp känslor som säger att jag borde göra något mer meningsfullt. Jag vet inte vad och när jag tänker på det ibland så får jag en bild av livet som väldigt platt. Ibland så kan jag bara sitta på en bänk och tänka tillbaka på vad jag har varit med om och då får jag ett stort leende på läpparna när jag tänker på allt som jag kommer vara med om under resten av resan. "Du kommer att känna ALLT" som en Portuguisisk kille sa precis innan han åkte hem efter sin 17 månaders resa.
Ta hand om er /Aron
En miniversion av ett trevligare Buenos Aires
Första åsynen av staden var inte imponerande. Men jag älskade stämningen, det lugna och trevliga folket och hur staden kändes som att det var en enorm by inspirerad Av BsAs. Här finns det ingen stress, folk dricker sitt mate överallt och ungar leker och spelar fotboll i parkerna medans resten av familjen sitter i närheten i gräset och tar det lugnt. Några gator senare så är det tango i full rulle och här brydde sig ingen om att verka proffessionella, utan rockade istället på med sin egen version av tango. En bit utanför staden så slogs vi direkt av hur likt det området var området "Palermo" i BsAs. De mysiga barerna, de låga nybyggda husen, ljusen och den allmänt lugna och fest mixade stämningen. Mitt emellan området som vi till våran stora förvåning såg hette Palermo och vårat hostel så ligger det en park som har kört igång sina december-marknader på kvällarna och jag bara längtar tills jag får åka dit imorgon och då lovar jag er att jag kommer att ta kort (Vilket jag har varit fruktansvärt dålig på hittills). Vi fick lite bråttom tillbaka till hostelet eftersom vi båda verkligen behövde hitta en toalett och nu sitter jag här med ett utmärkt fungerande wifi. Grattis Sverige!
Klockan är nu 00.15 och det är bara tre timmar tidigare här än för er i Sverige. Jag är fruktansvärt törstig och lite hungrig efter min allt för lilla portion mat. Det finns varken vatten eller mat att köpa här, men tydligen så ska det inte vara några problem att dricka kranvattnet, så jag får väl ge det en chans. Det blir inget större partaj ikväll, utan jag satsar hellre på att sova gott, stiga upp i god tid, köpa badbrallor, lite solkräm och sen söka upp närmaste Playa. Nu blir det en snabb rundtur ute på bakgården där det pågår ett lite bbq-party och sen direkt upp emot sängen. Sen blir det en....
Ny vecka och nya tag /Aron
Sista natten och imorgon blir det Uruguay
Igår kväll (fredag) så vandrade jag 20 kvarter och försökte hitta en billig och lokal restaurang där jag kunde sitta själv och koppla bort hela milhouse livet. Det slutade med att jag vandrade 20 kvarter tillbaka och hamnade på en av de lokala slitna restaurangerna i närheten av milhouse. Ägaren hälsade glatt då han kände igen mig, eftersom att jag varit där två gånger förrut. Stället var fyllt av två stora sällskap och jag placerade mig själv i närheten av ett hörn och satt mig och halvsov. Klockan 22.00 skulle det starta en tangoshow där och jag fick min mat runt 21.20 så jag tänkte att jag gott och väl kunde stanna kvar. Då jag ätit upp runt hälften så kommer kyparen för att checka om allt är ok och lämnar en lapp skriven på en servett som var från La chica rubia de lila från bordet på andra sidan, det stora sällskapet. Jag var alldeles för upptagen med att tyda det spanska brevet och missade vem det var som skrivit den. Men någon tyckte tydligen att jag såg väldigt ensam ut där långt borta i fjärran och tröstade mig sedan med att jag inte behövde vara ensam längre för att nu hade jag hennes telefonnummer. Klockan 22.50 så hade tangoshowen ännu inte startat och restaurangen fylldes med högtidligt klädda äldre damer och herrar och det verkade som att precis alla kände alla. Personalen, gästerna och även artisterna kysste varandra på kinderna som att det var någon sorts återträff. Jag kände mig lite dum där jag satt i hörnet med jeans och t-shirt och vandrade tillbaka till hostelet.
Idag har irritationen inte kunnat lägga sig. Hela natten har jag legat vaken p.g.a. den fyllefest som var här igår och p.g.a. att mina roomies har rökt, supit och haft djupa samtal i rummet hela natten. Då dom stod två meter ifrån så tyckte dom inte att dom behövde dämpa sig, men då dom satt på min säng så försökte dom iaf viska. Någon låg och spydde på toan vägg i vägg hela natten. och i varenda vrå så var det ett jävla liv. Jag har inte lyckats hittat något hostel i tigre, jag missade min träff på marknaden med min gamla lärare, personalen är fruktansvärt ignoranta och hela dagen har varit så sliten och jag har fått lägga om hela min resplan. Jag försökte ta hjälp av personalen med bästa sättet att ta mig till Uruguay tidigt och hitta hostel. Men efter ett antal försök att få kontakt med dom så gav jag upp. Florida-gatan downtown idag muntrade upp mig lite och mannen som bär en rock och en slips som är uppvikta så att det ser ut som att han springer i motvind stod och posade idag med sina miner. Jag vet inte varför jag tycker han är så rolig, men jag kan inte sluta le då jag tänker på hans poser och tvärvändningar där han skrämmer folk. Sen så kan den fantastiska glassen här lätt muntra upp mig litegrann, så jag har faktiskt överlevt dagen.
klockan är nu 21.40 och det börjar närma sig middagsdags. Jag funderar starkt på att ta tunnelbanan till china-town för att få någon mat som smakar något. Den eviga jakten på mat som är iallafall lite kryddstark har totalt misslyckats och jag börjar snart få abstinens. Bland godissortimentet finns det heller varken sura eller salta godisar. Bara sött, slätt och tråkigt. Efter middagen så blir det att packa, stiga upp tidigt imorgon och hoppas på det bästa. Att jag kommer fram till Uruguay, tar rätt bussar och tillslut hittar fram till mitt hostel i Montevideo. Folk försöker peppa upp mig för "a big night" och jag är ärligt talat orolig för hur min sömn kommer att bli i natt.
Ha det bra så hörs vi från Uruguay /Aron Alakangas
Sista helgen i BsAs
Gårdagen var lugn. Lite slödrickande och två filmer senare så letade jag mig till sängs, kollade på klockan och såg att den ändå hade hunnit bli två. 07.00 ringde klockan imorse för första gången och 07.30 så slutade jag snooza (sorry room-mates). Utan frukost hoppade jag in i tunnelbanan och åkte mot belgrano där dagens lektioner skulle hållas. Åtta på morgonen så möts man av ett gäng väldigt slitna Argentinare i tunnelbanan. Alla ser ut som att dom precis kommit ut från krogen och sedan försökt att fräsha upp sig lite. Tjejerna har lyckats bättra på sminket lite och killarna har bytt skjorta och blött upp håret lite. Väl framme så inser jag att det finns fyra utgångar inom en radie på 50 meter och jag hade ingen aning om vart jag skulle träffa min lärare Ana. Men efter lite vatten och en mcdonaldsburgare så hittade vi igen varandra och började sedan att vandra runt belgrano. En kyrka, en park och ett väldigt litet China-town för en så stor stad var nog det enda som var intressant där. Men det var trevligt och jag återvände hem med ett gott humör efter att ha sagt farväl till Ana. Sista lektionen med min lärarinna Elisa innehöll endast två timmars kallprat på spanska, mate-drickande och en massa skratt, uppe på terassen. Vi har bytt telefonnummer och kommer att hålla e-mail-kontakt i fortsättningen. Men ibland låter det bara så....
17.20 tror jag att tiden ligger på nu och jag har planerat att försöka ta det lugnt idag för att kunna ta vara på dagen imorgon. Vilken är min sista dag här i BsAs. Just nu så sitter jag och försöker planera fortsättningen på min tripp och lotten verkar falla på "el tigre" på söndag, en natt och sedan ta färjan över till Uruguay och de vackra stränderna. Tigre är en av BsAs urbefolknings absolut populäraste semesterställe och har allt som inte BsAs har. Lugn, tystnad, natur och vatten! Jag ser verkligen framemot lite "semester" och rehab just nu.
/Aron
Räknar dagar....
Vart var jag? Jo, tangokvällen var awesome och det var mycket intressant att spendera en kväll med Buenos Aires överklass. Alla var högtidligt uppklädda, damerna bar pärlhalsband och herrarna var klädda i kostym. Stämningen var rätt lättsam och folk var skämtsamma och kände sig väldigt hemma där. Vid mitt bord så var det jag och ett äldre par ifrån Australien. Dom var av det rikare slaget och överklassen märktes tydligt. Dom skickade tillbaka det vita vinet för att det var för kallt och även köttet åkte tillbaka för att det var medium och inte medium rare som dom hade beställt. Men jag hade fruktansvärt trevligt med dom. Dom var lättsamma, lätt att prata med och vi hittade väldigt mycket att prata om. De få kunskaperna jag har om vin kom väldigt väl till pass och hur konstigt det än låter så kom min forskning om olika droger också väldigt väl till hands eftersom han var någon sorts läkare. Tangoshowen var verkligen över förväntan och jag hade gärna velat besöka en show i liknande klass igen, men pengarna säger nej.
Resten av dagarna har inte bjudit på särskilt mycket. Ett försök till att gå på La bomba, men vi kom försent och blev inte insläppta. Dagarna rullar på här och jag har mer eller mindre redan mentalt checkat ut från det här stället. Jag har haft otroligt roligt med mina senaste tre rumsgäster från Australien och Jamie från LA har verkligen gjort mina senaste dagar. Jag sitter nu ocftast hellre och ser film en trappa ner och jag försöker inte ta kontakt med folk på samma sätt längre. Det kanske låter som ett perfekt tillfälle för att vara seriös med spanskan, men jag har blivit en allt för god vän med vodkan och även om saker och ting inte är samma sak så är ändå varje dag en fest. Jag har börjat steka hamburgare på hostelet istället för att gå ut på restauranger och jag har börjat fundera mer och mer på vart jag ska ta vägen efter att helgen är slut.
Ikväll är det DJ-night, men tydligen så ska det vara en större fest än vanligt eftersom det är en farvälfest för någon som jobbar här. Alla fyra (Jamie och de tre Australianarna) har checkat ut från mitt dorm och jag trodde för en stund att jag skulle få ha mitt rum för mig själv en natt. Men för en halvtimme sen så flyttade det in tre stycken nya gäster från Australien och dom verkar väldigt trevliga. Inte de vanliga påartymänniskorna och jag tror inte att man kommer att ha kokain upp till knäna när man kommer in i rummet nu längre.
Klockan är nu 21.00 och festen börjar tjuvstarta. Jamie kommer tillbaka ikväll på festen eftersom att han jobbar här och känner killen som ska lämna stället. Just för tillfället är det den enda personen jag känner för att hänga med ikväll förrutom mina nya room-mates som verkar intressanta. Men men... Vi får se hur kvällen artar sig, just nu är jag lite onykter och kommer säkert att somna vid 12-tiden.
Ps. Köpte en ny mobiltelefon igår. Det nya numret är : (0054) 1166531032. Att ringa är nog rätt dyrt och priset för att skicka sms har jag ingen aning om. Men alla är fria att höra av er när ni vill. Men ifall ni vill snacka så är skype en bättre lösning.
Tills vidare... /Aron
