My release

När man precis slutat på sitt jobb, flyttat ifrån sin lägenhet och lagt av alla sina möbler och prylar och sedan lämnat sitt land så känner man en väldigt stark frihetskänsla. All vardag, ens jobb, kärleksproblem, gammalt tjafs och allt sånt som ens hjärna har hunnit haka upp sig på försvinner efter ett tag och man börjar på något sätt orka tänka framåt och hur man på bästa sätt ska spendera nuet. Man känner sig inte lat längre, man behöver inte sätta sig ner och grubbla på samma sätt och allting blir så enkelt då det enda man ser runtomkring en är möjigheter. Men människans instinkter och drifter är inte att vara en fri person utan vardag, utan man söker undermedvetet sig tillbaka till någon sorts trygghet och någon sorts rutin, man vänjer sig med omgivningarna, börjar efter ett tag haka upp sig på saker och med tiden så bygger man upp något som blir svårare och svårare att slita sig ifrån. Något som är svårt att slita sig ifrån behöver inte vara en intensiv lycklig period, utan det kan lika gärna vara en längtan, en bekvämlighet eller i vissa fall att allting bara känns ruttet och man har svårt att se möjligheter p.g.a. tunnelseendet man får då man hakat upp sig på en känsla.

Så vad ska man egentligen sträva efter? Att fastna i en trist vardag behöver inte nödvändigtvis vara sämre än det eviga sökandet och den eviga rastlösheten som folk går runt och bär på. Idag är det en statusgrej att ha besökt så många platser som möjligt, resa med så lite packning som möjligt och folk är ofta rädd för att bli sedd som en tråkig människa. Backpacking är i många fall ett lika ytligt intresse som att älska att meka med bilar och i många fall handlar backpacking bara om att bocka av så många "upplevelser" och sevärdigheter som möjligt. På något sätt så grupperar världen ihop sig, kallar sig backpackers och sedan slutar dom sticka ut från mängden. Ingen sväljer kulturen, utan dom tar bara tag i upplevelsen, ramar in den och hänger upp den i trofèrummet. Men vem är egentligen en intressant människa? Idag så ses jag som en intressant människa, folk är nyfikna på mig, gillar mitt sätt att resa och är väldigt fascinerade av mina tankegångar och hur jag ser på livet. Men vem är jag? Jag är bara en åskådare, jag är bara en i kollektivet. Då jag anpassat mig fullt ut i miljön jag befinner mig i för tillfället så kanske jag blir klassad som en av invånarna och är därmed inte längre någon som sticker ut eller är intressant där jag befinner mig. Jag är intressant för dom som inte är van med mig och så fort vi har börjat hänga tillsammans så börjar vi anpassa oss efter varandra och inser efter ett tag att vi är gjord av samma skit och vart vi svävar iväg beror helt på omgivningen och vad som stimulerar våra hjärnor.

Klockan börja närma sig 18 och idag så ligger den stora fester på det andra milhouse. klubbarna som gäller ikväll är antingen 69 eller lost. Elektronisk musik eller hiphop! På någon skylt någonstans så läste jag något om gratis tangolektioner och jag funderar på att nappa. Igår bar det ut på någon klubb som jag inte mindes namnet på och idag på spanskalektionerna så har jag sprungit runt och frågat folk om tider och avgångar, priser och alternativ och även lite vägbeskrivningar. Livet flyter på här och jag borde verkligen ta tag i och försöka göra något av den här helgen. Jag borde åka iväg någonstans själv och jag borde se till att få ut någonting av det.

Med vänliga hälsningar /Aron