Sucre! Bolivias huvudstad?
Tillbaka i staden så svalde jag min stolthet och...
gick med på att ta in på hostel vars ägare jag hyste en smula agg mot för tillfället, som vi skällt ut natten innan och som inte visat ett enda tecken på vad foldern sa "Friendly and helpfull staff" (vilket ni senare kommer att få läsa inte verkar existera i Boliva). Efter att hittat igen mitt rum för natten och slagit mig till ro i sängen med datorn i knät och med hopp om att wifi skulle fungera på rummet, så såg jag en halvknubbig glad tjej ligga i sin säng som var en nära granne med min säng. Tjejen verkade väldigt bekant och efter att ha påpekat att jag var rätt säker på att vi hade setts förrut, så kunde hon inte annat än att hålla med. Efter en stunds shitchattande så kom vi exakt samtidigt fram till vad våran gemansamma nämnare var. Salta och hostel siete duendes.
Efter ett par faktiskt rätt hektiska och slitna dagar som dessutom knappt gett mig någon sömn, så var det rätt skönt att ha en helt planlös kväll framför sig och befinna sig i en stad där inget händer. Kvällen var fortfarande rätt ung och eftersom Potosi inte har mer att sevärdigheter att erbjuda än gruvorna, så var vi ett rätt stort och trevligt gäng som med gott samvete spenderade kvällen på hostelet. Men äta bör man, annars dör man! Så vi tog oss en liten avstickare och hittade igen en restaurang som verkade ha den perfekta balansen mellan bra och billig mat, för kvällen. Som en liten överraskning så hade även Ove hittat sig till samma restaurang och satt själv vid ett bord och såg djupt fundersam ut. Men efter att ha hälsat så vaknade han till med ett stort leende och alla tankar om att det kanske var problem i paradiset mellan honom och Åsa försvann.
En måltid senare och med notan betald, så började diskussionerna som vanligt mellan backpackers, leda in på varandras reseplaner. Vilket ledde vidare till att vi kom fram till att vi alla fyra skulle till staden Cusco och att vi dessutom hade ungefär samma tankegångar om vilken tid vi ville åka. Så efter att ha grävt litegranna i bakhuvudet bland gamla tankar och minnen, så kom vi på att vi tidigare under dagen fått ett priserbjudande om att åka taxi till Cusco. Som i svenska öron är äckligt billigt. Men då vi endast var två personer att dela priset på, så var fortfarande Bolivias skruttiga bussar det starkare alternativet, då resan ändå bara är tre timmar. Så med lite enkel matematik och med en enkel övervägning, så dröjde det inte länge innan vi tog varandra i hand och slöt en deal om att vi alla genom att lägga till tio kronor skulle dela en taxi till Sucre. Med mötesplats, klockslag och en tidsram för hur länge dom är beredd att vänta på oss ifall vi blir försenade bestämd, så begav jag och Maxi oss ner på stan och hittade rätt fort en taxi som utan problem kunde plocka upp oss 10.00 utanför vårat hostel.
Organisera, packa, duscha, fan nu är handduken blöt så att kan inte packa ner den, käka frukost, ta en sista koll på rummet för att se ifall man glömt något, checka ut, betala, byta kontaktuppgifter på papper som sedan försvinner spårlöst, säga hejdå och på med ryggsäcken för att sedan än en gång få en kick av att känna sig som världens friaste människa. Men efter att ha tagit första steget utanför hostelet så blev vi påmind om vilken liten gata vi befinner oss vid och hur den hemska traffiken i stort sett står still där. Våran hypotes om att vi knappast skulle bli upplockade där, visade sig rätt snart vara korrekt och det blev genast rätt bråttom att hitta en annan taxi. Det sög en smula, men efter en hel del raskt promerande med ryggsäckarna på ryggen, en hel del frågande och en lokalbuss senare så hade vi hittat oss en prisvärd taxi som skulle rymma fyra personers packning.
Oförsämt bekvämt så fick vi väskorna inpackade i taxin, hämtade upp de tålmodigt väntande svenskarna och begav oss sedan iväg. Efter den tidigare bussresan så förvånades jag över hur hög klass motorvägen höll, vilken jag faktiskt skulle påstå håller samma klass som E4 i Sverige. Man skämdes nästan när man framme vid dörren klev av taxin och insåg hur otroligt bekvämt resan gick. Även om vi inte fick plats på det första hostelet, så gjorde inte de extra fem minuterna vi fick promenera för att hitta ett annat särskilt mycket.
Jag slog mig snabbt till ro på hostelet som jag fann rätt trevligt och var nu bosatt i staden som ofrivilligt höll kvar mig i nästan tre veckor och skickade mig till sjukhuset där jag fick ligga med dropp i sex timmar.
Inte nog med att hostelet var fyllt med en massa snygga tjejer, utan ännu en gång chockades jag över...
Fortsättning följer...
gick med på att ta in på hostel vars ägare jag hyste en smula agg mot för tillfället, som vi skällt ut natten innan och som inte visat ett enda tecken på vad foldern sa "Friendly and helpfull staff" (vilket ni senare kommer att få läsa inte verkar existera i Boliva). Efter att hittat igen mitt rum för natten och slagit mig till ro i sängen med datorn i knät och med hopp om att wifi skulle fungera på rummet, så såg jag en halvknubbig glad tjej ligga i sin säng som var en nära granne med min säng. Tjejen verkade väldigt bekant och efter att ha påpekat att jag var rätt säker på att vi hade setts förrut, så kunde hon inte annat än att hålla med. Efter en stunds shitchattande så kom vi exakt samtidigt fram till vad våran gemansamma nämnare var. Salta och hostel siete duendes.
Efter ett par faktiskt rätt hektiska och slitna dagar som dessutom knappt gett mig någon sömn, så var det rätt skönt att ha en helt planlös kväll framför sig och befinna sig i en stad där inget händer. Kvällen var fortfarande rätt ung och eftersom Potosi inte har mer att sevärdigheter att erbjuda än gruvorna, så var vi ett rätt stort och trevligt gäng som med gott samvete spenderade kvällen på hostelet. Men äta bör man, annars dör man! Så vi tog oss en liten avstickare och hittade igen en restaurang som verkade ha den perfekta balansen mellan bra och billig mat, för kvällen. Som en liten överraskning så hade även Ove hittat sig till samma restaurang och satt själv vid ett bord och såg djupt fundersam ut. Men efter att ha hälsat så vaknade han till med ett stort leende och alla tankar om att det kanske var problem i paradiset mellan honom och Åsa försvann.
En måltid senare och med notan betald, så började diskussionerna som vanligt mellan backpackers, leda in på varandras reseplaner. Vilket ledde vidare till att vi kom fram till att vi alla fyra skulle till staden Cusco och att vi dessutom hade ungefär samma tankegångar om vilken tid vi ville åka. Så efter att ha grävt litegranna i bakhuvudet bland gamla tankar och minnen, så kom vi på att vi tidigare under dagen fått ett priserbjudande om att åka taxi till Cusco. Som i svenska öron är äckligt billigt. Men då vi endast var två personer att dela priset på, så var fortfarande Bolivias skruttiga bussar det starkare alternativet, då resan ändå bara är tre timmar. Så med lite enkel matematik och med en enkel övervägning, så dröjde det inte länge innan vi tog varandra i hand och slöt en deal om att vi alla genom att lägga till tio kronor skulle dela en taxi till Sucre. Med mötesplats, klockslag och en tidsram för hur länge dom är beredd att vänta på oss ifall vi blir försenade bestämd, så begav jag och Maxi oss ner på stan och hittade rätt fort en taxi som utan problem kunde plocka upp oss 10.00 utanför vårat hostel.
Organisera, packa, duscha, fan nu är handduken blöt så att kan inte packa ner den, käka frukost, ta en sista koll på rummet för att se ifall man glömt något, checka ut, betala, byta kontaktuppgifter på papper som sedan försvinner spårlöst, säga hejdå och på med ryggsäcken för att sedan än en gång få en kick av att känna sig som världens friaste människa. Men efter att ha tagit första steget utanför hostelet så blev vi påmind om vilken liten gata vi befinner oss vid och hur den hemska traffiken i stort sett står still där. Våran hypotes om att vi knappast skulle bli upplockade där, visade sig rätt snart vara korrekt och det blev genast rätt bråttom att hitta en annan taxi. Det sög en smula, men efter en hel del raskt promerande med ryggsäckarna på ryggen, en hel del frågande och en lokalbuss senare så hade vi hittat oss en prisvärd taxi som skulle rymma fyra personers packning.
Oförsämt bekvämt så fick vi väskorna inpackade i taxin, hämtade upp de tålmodigt väntande svenskarna och begav oss sedan iväg. Efter den tidigare bussresan så förvånades jag över hur hög klass motorvägen höll, vilken jag faktiskt skulle påstå håller samma klass som E4 i Sverige. Man skämdes nästan när man framme vid dörren klev av taxin och insåg hur otroligt bekvämt resan gick. Även om vi inte fick plats på det första hostelet, så gjorde inte de extra fem minuterna vi fick promenera för att hitta ett annat särskilt mycket.
Jag slog mig snabbt till ro på hostelet som jag fann rätt trevligt och var nu bosatt i staden som ofrivilligt höll kvar mig i nästan tre veckor och skickade mig till sjukhuset där jag fick ligga med dropp i sex timmar.
Inte nog med att hostelet var fyllt med en massa snygga tjejer, utan ännu en gång chockades jag över...
Fortsättning följer...
bett till djävulen, tuggat cocablad och druckit 96% sprit i Djävulens gruva!
Buenas buenas... Buenos dias, buenos tarde y buenas noches!
Eftersom jag har eget rum, wifi och kvällarna fria så har jag inga ursäkter för att inte fortsätta att jobba på min blogg... Jag vill samt be om ursäkt då jag skrev fel i mitt förra inlägg. Vi anlände till Potosi! Inte Sucre!
Så nu är det dags att plöja igenom ett inlägg som blev så långt att jag kortade av halva, jag har även suttit en halvtimme och försökt rätta stavfel och gramatiska fel som fick texten att se ut som att 11-åring skrivit den, men eftersom jag är sjukt trött (Men på strålande humör) så är den säkert fortfarande rätt hackig. Den kan även upplevas rätt babblig, precis som detta stycke redan är till exempel. I detta inlägg så bjuder jag på ett av de intressantaste dygnen och en av de starkaste upplevelserna hittills på denna resa.
Så nu hoppas jag att ni än en gång vill "följa med" mig på min resa, som är långt ifrån slut!
Framme vid hostelet så hann vi inte ens hoppa av taxin innan vi möttes av ett totalt kaos. Folk skrek på både spanska och engelska och den första meningen som jag lyckades tyda var från en halvt gråtande tjej som sa "I just want to get the fuck out of here" Det visade sig vara en grupp tjejer på åtta personer, som precis som oss hade en reservation. Problemet var bara att även fast dom hade en reservation och blivit visade till sin sovsal, så fanns det inga sängar lediga. Så där stod det ett blandat gäng med tillfälligt hemlösa människor och folk som blivit uppväckta mitt i natten av att personalen skrikigt på dom och undrat vem som inte betalat och skrivit upp sig på ännu en natt. Självklart så rycktes jag också med och började skrika jag med och försöka få dom att förstå att när man har en reservation så ska man också vara garanterad en säng och har något gått fel så ska man få någon sorts kompensation. Åtminstonde få taxin betalad. Men efter att ha skällt på en tjej (som senare visade sig vara en av turisterna som hade en reservation) och kallat henne för en jävla idiot så gick ett ljus upp för mig och jag insåg att det svenska moralsystemet inte existerar här. Ingen har någon rätt och när någon har sagt sin sak så är det så och man har ingen lagsytem bakom sig som man kan ta hjälp av, det är bara att gilla läget och skapa en plan B.
Gatorna var kolsvarta, tomma och gränden vi befann oss i kändes allt annat än säker. Men inte långt ifrån hostelet så fanns det ett annat "hotel" som var mycket dyrare och inte hade några sovsalar. Valet stod nu mellan att betala hostelet vi reserverat fullt pris och sova på golvet vid receptionen, betala en taxirundtur för att hitta ett annat bra billigt hostel eller ta två singelrum på det dyrare hotelet. Efter 15 minuters funderande så möttes vi av den hemlösa gruppen och kom på den smarta idén att dela 4-bäddsrum och 3-bäddsrum för att få det billigare. Jag och Maxi hamnade i ett trippelrum tillsammans med en Chilensk tjej där vi, iskalla, uppjagade och grymt trötta somnade rätt fort och vaknade fyra timmar senare till en ny dag med nya möjligheter.
I Potosi finns det en enda sevärdighet som är värd att besöka och det är de tragiska silvergruvorna som en gång i tiden gjort Potosi till en rikare stad än både London och Paris. Idag så är det en tragisk arbetsplats där arbetarna tjänar 50kr varje sex-dagarsvecka med åtta till tio timmars arbete varje dag, då det knappt finns något silver kvar och till och med mineralerna ger mer pengar. Så efter att ha köat till hotelets enda dusch i 15 graders värme så tog vi oss en dusch med vatten som enligt mig inte borde få kallas för varmvatten (Över ljummet går min gräns), vi hittade oss stadens billigaste tur till gruvorna, med hjälp av Maxis tjatande på priser och begav oss sedan mot en av resans starkaste upplevelser. Jag och Maxi splittrade oss. Jag hittade mig till den engelsktalande guiden och han till den spansktalande. Till min stora förvåning så möttes jag av två svenska röster som utbrast "Vem är den svenska killen?" så fort dom anlänt, då dom sett på papperna man skriver upp sig på att det det fanns ännu en svensk utöver dom.
Så iväg for vi, klädda i gula och blåa kläder, med hjälm på huvudet vackert prydd av en pannlampa kopplad till ett stort batteri som vi fäste vid midjan. Så begav vi oss tre tillsammans med den andra gruppen iväg i en minibuss, pratglada och jag en med liten lyckokänsla av att få prata med ett av dom trevligaste paren jag träffat på länge och dessutom på svenska. Jag hade en stark känsla av att det skulle bli en intressant och bra dag. runt en halvtimme senare och en kvart innan gruvorna så stannade vi av på en gata som låg "ungefär" i mitten av ingenstans. Där fanns det ett litet stånd som sålde fina gott och -blandatpåsar som verkade vara obligatoriskt att köpa innan gruvan. Påsen kostade tio kronor och innehöll: Cocablad, 96% sprit, dynamit, tändhattar och speciella cigaretter som bestod av tobak blandat med cocablad, väl inrullade i flera lager papper, vilket fick dom att smaka i stort sett bara bränt papper. Våran guide var en föredetta gruvarbetare som blivit räddad tack vare sin engelska, sin humor och sin sociala förmåga och lyckades därför knipa ett jobb som turistguide. Han var en otroligt skön person och i Sydamerikanska mått så pratade han bra engelska. Efter lite posande med våra dynamitgubbar och en snabb genomgång om vad som komma skall, så hoppade vi på bussen igen och anlände en kvart därefter vid gruvan (berget) som tillsynes inte verkade svår att bestiga men på 4000 meters höjd så känner man sig 70-år gammal och så fort man rör sig så lovar man sig själv att börja träna. Men det som inte dödar... Det skadar bara!
Pulsen gick upp och hjärtat började slå tungt, samtidigt som andningen började bli oregelbunden och man ville allt annat än att gå ner sex våningar i det lilla hålet som vi hade framför oss. då vi påbörjat våran nedstigning som skulle leda oss ner igenom de sex våningarna (av de 15 som existerade) i den trånga, dammiga, KOLSVARTA och till synes livsfarliga gruvan. Den svenska tjejen Åsa kom inte långt ner förrän paniken blev för stark och hon blev tvungen att vända om och fem minuter senare så yttrade sig även Ove om att även han funderar på att vända om. Men hans samvete var för starkt och han lämnade inte mig ensam, vilket jag är väldigt tacksam över. Det fanns vissa delar där man kunde stå raklång, medans vissa delar var så trånga att till och med en smal Aron hade svårt att få plats och Ove som är av den välbyggda modelen med en längd som spöar min, fick nästan gräva sig fram, vilket skapade en hel del damm som inte gjorde vistelsen mer bekväm. Men efter man vant sig, bett till djävulen, rökt specialcigaretter som tydligen ska skydda lungorna mot partiklarna som uppstår efter alla sprängningar som vi till och från fick skynda oss bort ifrån och tagit oss en hutt av den 96% spriten, så började det kännas bra och klaustrofobin lade sig i stort sett helt och hållet. Men sprängingarna, de tunga vagnarna utan bromsar som utan förvarning kom mot oss i rasande fart, dammet som gjorde det svårt att andas och den 45-gradiga värmen slutade aldrig att få oss att upprepa frågan "Hur fan kan man jobba här?"
Efter en stark upplevelse och en mycket intressant vistelse i devils mine så var vi lättade över att komma ut i dagsljuset igen och andas och den 36-åriga välresta, erfarna och ungdomliga Ove som har hunnit uppleva en hel del, berättade för mig att jag precis hade delat den mest galna upplevelsen han någonsin upplevt. Vi satt oss och kände lugnet samtidigt som vi lyckades hitta väldigt intressanta samtalsämnen att dela med varandra och började mer och mer skapa en nära och bra relation. I bussen tillbaka så satt vi alla från båda grupperna och var väldigt pratglada. Alla utom Åsa som redan fått skjuts hem, då två timmar var lite väl mycket att bara sitta och vänta på att vi skulle bli klara med våran tur. Helt förståeligt!!!
Tillbaka till staden Potosi så svalde jag min stolhet och...
Fortsättning följer...
Eftersom jag har eget rum, wifi och kvällarna fria så har jag inga ursäkter för att inte fortsätta att jobba på min blogg... Jag vill samt be om ursäkt då jag skrev fel i mitt förra inlägg. Vi anlände till Potosi! Inte Sucre!
Så nu är det dags att plöja igenom ett inlägg som blev så långt att jag kortade av halva, jag har även suttit en halvtimme och försökt rätta stavfel och gramatiska fel som fick texten att se ut som att 11-åring skrivit den, men eftersom jag är sjukt trött (Men på strålande humör) så är den säkert fortfarande rätt hackig. Den kan även upplevas rätt babblig, precis som detta stycke redan är till exempel. I detta inlägg så bjuder jag på ett av de intressantaste dygnen och en av de starkaste upplevelserna hittills på denna resa.
Så nu hoppas jag att ni än en gång vill "följa med" mig på min resa, som är långt ifrån slut!
Framme vid hostelet så hann vi inte ens hoppa av taxin innan vi möttes av ett totalt kaos. Folk skrek på både spanska och engelska och den första meningen som jag lyckades tyda var från en halvt gråtande tjej som sa "I just want to get the fuck out of here" Det visade sig vara en grupp tjejer på åtta personer, som precis som oss hade en reservation. Problemet var bara att även fast dom hade en reservation och blivit visade till sin sovsal, så fanns det inga sängar lediga. Så där stod det ett blandat gäng med tillfälligt hemlösa människor och folk som blivit uppväckta mitt i natten av att personalen skrikigt på dom och undrat vem som inte betalat och skrivit upp sig på ännu en natt. Självklart så rycktes jag också med och började skrika jag med och försöka få dom att förstå att när man har en reservation så ska man också vara garanterad en säng och har något gått fel så ska man få någon sorts kompensation. Åtminstonde få taxin betalad. Men efter att ha skällt på en tjej (som senare visade sig vara en av turisterna som hade en reservation) och kallat henne för en jävla idiot så gick ett ljus upp för mig och jag insåg att det svenska moralsystemet inte existerar här. Ingen har någon rätt och när någon har sagt sin sak så är det så och man har ingen lagsytem bakom sig som man kan ta hjälp av, det är bara att gilla läget och skapa en plan B.
Gatorna var kolsvarta, tomma och gränden vi befann oss i kändes allt annat än säker. Men inte långt ifrån hostelet så fanns det ett annat "hotel" som var mycket dyrare och inte hade några sovsalar. Valet stod nu mellan att betala hostelet vi reserverat fullt pris och sova på golvet vid receptionen, betala en taxirundtur för att hitta ett annat bra billigt hostel eller ta två singelrum på det dyrare hotelet. Efter 15 minuters funderande så möttes vi av den hemlösa gruppen och kom på den smarta idén att dela 4-bäddsrum och 3-bäddsrum för att få det billigare. Jag och Maxi hamnade i ett trippelrum tillsammans med en Chilensk tjej där vi, iskalla, uppjagade och grymt trötta somnade rätt fort och vaknade fyra timmar senare till en ny dag med nya möjligheter.
I Potosi finns det en enda sevärdighet som är värd att besöka och det är de tragiska silvergruvorna som en gång i tiden gjort Potosi till en rikare stad än både London och Paris. Idag så är det en tragisk arbetsplats där arbetarna tjänar 50kr varje sex-dagarsvecka med åtta till tio timmars arbete varje dag, då det knappt finns något silver kvar och till och med mineralerna ger mer pengar. Så efter att ha köat till hotelets enda dusch i 15 graders värme så tog vi oss en dusch med vatten som enligt mig inte borde få kallas för varmvatten (Över ljummet går min gräns), vi hittade oss stadens billigaste tur till gruvorna, med hjälp av Maxis tjatande på priser och begav oss sedan mot en av resans starkaste upplevelser. Jag och Maxi splittrade oss. Jag hittade mig till den engelsktalande guiden och han till den spansktalande. Till min stora förvåning så möttes jag av två svenska röster som utbrast "Vem är den svenska killen?" så fort dom anlänt, då dom sett på papperna man skriver upp sig på att det det fanns ännu en svensk utöver dom.
Så iväg for vi, klädda i gula och blåa kläder, med hjälm på huvudet vackert prydd av en pannlampa kopplad till ett stort batteri som vi fäste vid midjan. Så begav vi oss tre tillsammans med den andra gruppen iväg i en minibuss, pratglada och jag en med liten lyckokänsla av att få prata med ett av dom trevligaste paren jag träffat på länge och dessutom på svenska. Jag hade en stark känsla av att det skulle bli en intressant och bra dag. runt en halvtimme senare och en kvart innan gruvorna så stannade vi av på en gata som låg "ungefär" i mitten av ingenstans. Där fanns det ett litet stånd som sålde fina gott och -blandatpåsar som verkade vara obligatoriskt att köpa innan gruvan. Påsen kostade tio kronor och innehöll: Cocablad, 96% sprit, dynamit, tändhattar och speciella cigaretter som bestod av tobak blandat med cocablad, väl inrullade i flera lager papper, vilket fick dom att smaka i stort sett bara bränt papper. Våran guide var en föredetta gruvarbetare som blivit räddad tack vare sin engelska, sin humor och sin sociala förmåga och lyckades därför knipa ett jobb som turistguide. Han var en otroligt skön person och i Sydamerikanska mått så pratade han bra engelska. Efter lite posande med våra dynamitgubbar och en snabb genomgång om vad som komma skall, så hoppade vi på bussen igen och anlände en kvart därefter vid gruvan (berget) som tillsynes inte verkade svår att bestiga men på 4000 meters höjd så känner man sig 70-år gammal och så fort man rör sig så lovar man sig själv att börja träna. Men det som inte dödar... Det skadar bara!
Pulsen gick upp och hjärtat började slå tungt, samtidigt som andningen började bli oregelbunden och man ville allt annat än att gå ner sex våningar i det lilla hålet som vi hade framför oss. då vi påbörjat våran nedstigning som skulle leda oss ner igenom de sex våningarna (av de 15 som existerade) i den trånga, dammiga, KOLSVARTA och till synes livsfarliga gruvan. Den svenska tjejen Åsa kom inte långt ner förrän paniken blev för stark och hon blev tvungen att vända om och fem minuter senare så yttrade sig även Ove om att även han funderar på att vända om. Men hans samvete var för starkt och han lämnade inte mig ensam, vilket jag är väldigt tacksam över. Det fanns vissa delar där man kunde stå raklång, medans vissa delar var så trånga att till och med en smal Aron hade svårt att få plats och Ove som är av den välbyggda modelen med en längd som spöar min, fick nästan gräva sig fram, vilket skapade en hel del damm som inte gjorde vistelsen mer bekväm. Men efter man vant sig, bett till djävulen, rökt specialcigaretter som tydligen ska skydda lungorna mot partiklarna som uppstår efter alla sprängningar som vi till och från fick skynda oss bort ifrån och tagit oss en hutt av den 96% spriten, så började det kännas bra och klaustrofobin lade sig i stort sett helt och hållet. Men sprängingarna, de tunga vagnarna utan bromsar som utan förvarning kom mot oss i rasande fart, dammet som gjorde det svårt att andas och den 45-gradiga värmen slutade aldrig att få oss att upprepa frågan "Hur fan kan man jobba här?"
Efter en stark upplevelse och en mycket intressant vistelse i devils mine så var vi lättade över att komma ut i dagsljuset igen och andas och den 36-åriga välresta, erfarna och ungdomliga Ove som har hunnit uppleva en hel del, berättade för mig att jag precis hade delat den mest galna upplevelsen han någonsin upplevt. Vi satt oss och kände lugnet samtidigt som vi lyckades hitta väldigt intressanta samtalsämnen att dela med varandra och började mer och mer skapa en nära och bra relation. I bussen tillbaka så satt vi alla från båda grupperna och var väldigt pratglada. Alla utom Åsa som redan fått skjuts hem, då två timmar var lite väl mycket att bara sitta och vänta på att vi skulle bli klara med våran tur. Helt förståeligt!!!
Tillbaka till staden Potosi så svalde jag min stolhet och...
Fortsättning följer...
