My release

Den första sträckan på tolv timmar så fick vi vanlig ordning krossa gränsen mellan Chile och Argentina fyra gånger och gå igen tre stycken tullar. I brist på riktiga vägar så är resan väldigt guppig och den sista sträckan så är man även tvungen att ta en färja på 15 minuter. Men med gott sällskap av en Israelisk kille, ett par från Australien och efter att ha bytt en massa blickar och några få ord med den söta italienska tjejen Sarah så gick resan till terminalen i Rio gallegos helt utan problem. På terminalen så hade jag en timme att bränna och då jag väl satt mig så kom Sarah och satt sig bredvid mig. Efter ca 20 minuters spanska så upptäckte vi att vi kunde prata engelska med varandra och de resterande 40 minuterna på terminalen gick alldeles för fort.
     Nästa bussresa var en 24-timmars tur med en högre klass på bussen och med otroligt bekväma säten. Jag hamnade bredvid Andrew från New york som hade laddat upp för resan med en flaska vin och lite fin salami, tillsammans med mina kex jag hade med mig så gick de första timmarna otroligt fort. När det började närma sig läggdags fick jag dela en tablett valium med Andrew och jag sov som en stock i minst åtta timmar i sträck.
     Klockan 19.30 dagen efter var vi framme i Bariloche och nästa buss gick inte förrän 12.00 dagen efter. En smula matförgiftad efter den härskna skinkan på mina baguetter så spenderade jag med krampande mage 1,5 timme efter att leta ett hostel för natten. Då jag hittat ett hostel som bestod av 70% Israeler och några stycken Brassar så stekte jag mig några fina köttbitar och kunde därefter knappt stå upp på grund av att magen vred sig, så jag gick direkt och la mig och sov.
     Nästa bussresa låg på Sex timmar och bussen var av den lite mer ekonomiska klassen. Inget att säga om den resan direkt, då jag satt ensam bland alla sydamerikaner eller vimlade förvirrad runt under tull och passkontrollerna för att komma in till Chile.
     Då bussen stannade i Puerto montt i Chile så började magen vrida sig av hunger och jag började bli sjukt törstig. Men jag bestämde mig för att köpa en bussbiljett innan jag åt, så jag letade mig fram mellan bolagen och hittade en som skulle kunna ta mig uppåt till Vina del mar. Jag köpte biljetten 19.01 och bussen skulle lämna stationen 19.00, så med lite tur i oturen så satt jag mig stressad på en 14,5 timmes bussresa, hungrig, törstig och helt utan något att äta eller dricka. Chauförren gjorde ett stop på en terminal två timmar senare och sa att jag skulle hinna köpa något om jag ville. Men eftersom ingen accepterade kort och jag inte hade några Chilenska pengar så fick jag leta mig till en bankomat. Med kortet i automaten och med åtta olika val på spanska så såg jag bussen lämna stationen med allt jag äger i och jag började i panik trycka på alla knappar för att få ut mitt kort igen. Jag lyckades få ut mitt kort och jag hann precis springa ikapp bussen för att kliva på och se att jag fått någon att sitta bredvid. En fet kvinna som inte kunde hålla sitt fläsk på sin sida och då jag började undra varför hon fällt upp armstödet mellan oss så insåg jag att det var nedfällt, bara att det var ingjutet i hennes feta armar. Hungern och törsten började slita på humöret och jag började fundera på ifall man inte kunde stifta en lag för att förbjuda barn och feta personer på bussar. Men jag överlevde resan och fick mig t.o.m. ett par timmars sömn.

Klockan är just nu 12.45 och jag sitter nere i baren och skriver på mitt nästa blogginlägg. Tyvärr så får ni nöja er med en bussresehistoria just nu som nog tyvärr är lika tråkig som mitt förra långa utdragna inlägg. Men jag toppade den just med lite bilder så att ni har nånting att roa er med i alla fall. Imorgon eller kanske i natt så kommer historien om Vina del mar där jag redan hunnit bli rånad...

Fortsättning följer /Aron