My release

Första dagen i Vina del mar imponerade inte det minsta på mig. Det kändes som en lite mer rough version av Uruguay där stränderna är överbefolkade, fulla med klippor och med alldeles för stora vågor för att det ska gå att bada, där dom blåser turister på pengar och runt 80% använder kokain nästan dagligen. Jag var grymt trött efter bussresan och lite irriterad över vilket skithostel jag hamnat på vilket ironiskt nog var det dyraste hostel jag sovit på hittills. Men som vanligt så vill jag alltid ta mig en rejäl rundtur för att få en känsla av staden och lära mig att orientera mig fram. Jag hittade mig ett billigt ställe att få i mig en fajita och gick därefter vidare mot stränderna. Självklart så är det gott om tiggare där det finns gott om turister, men man lär sig mer och mer att vara hård mot dom och hålla blicken rakt fram. En gravid kvinna kommer fram till mig med någon sorts växt som hon ville ge som en gåva till mig vilken skulle bringa lycka till hela mig familj. Hon behövde en sedel för någon sorts ritual, hon sa att sedeln inte var till henne och jag tänkte att jag har råd att offra runt 10-15kr då hon ändå gjort sig ett sånt besvär. Efter ett tag så började hon bli mystisk, få en ond blick i ögonen, börja rabbla en massa gibberish och jag började dra mig ur det hela. Men helt plötsligt så var jag omringad en massa tjejer och på något sätt så lyckades dom slita åt sig alla mina sedlar. En annan kvinna kommer och häller något över pengarna och började gnugga sedlarna mot händerna tills det bara var pappersmassa kvar. Det hade varit enkelt att med våld slita åt sig pengarna innan det var för sent, men på något sätt så lyckades hon vända det hela till att det såg ut som att jag försökte råna henne och folkmassan omkring mig försökte stoppa mig och hjälpa henne från att bli rånad. Så jag stod kvar där som en idiot medans dom sprang iväg med en klump förstörda sedlar som jag tror att dom kastade efter vägen. Jag hade låst in mina pengar och mitt bankomatkort på rummet och förlorade kanske runt 500kr. Men i två timmar därefter så såg jag rött samtidgt som jag sprang runt och försökte hitta igen dom igen. Det är inte jättemycket pengar men efter att ha jämfört priser på allt för att spara några få kronor, hoppat över att äta då det inte varit absolut nödvändigt och efter att ha suttit på billiga bussar i tre dygn för att spara varenda krona till något roligare sen så svider det rätt bra.

Resten av tiden har det hänt mycket och jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag hade gärna skrivit en del om Vina del mar, kreaktiviten, det högklassiga gatuartisteriet som finns här överallt, de tydliga kontrasterna mellan rika och fattiga områden och klasskillnaden mellan området Valparaiso och vina del mar som är helt sjukt. Sydamerikas rikaste stad Vina del mar är omringad av seriös fattigdom och den ekvationen får nog dom flesta ihop till hög kriminalitet. Jag hade gärna berättat om min andra dag där jag hängt med andra backpackers och haft en kanondag, druckit öl och ätit gott. Men saker och ting har en tendens att kunna gå åt helvete ibland, även om det alltid löser sig tillslut.

I onsdags gick jag ut vid 1-tiden tillsammans med den 31-åriga John för att ta en hamburgare på gatan och försöka hitta billig öl. I kön mötte vi en Chilensk man som överraskade med att kunna prata svenska. Han var rätt full, lite väl pratglad men ändå trevlig och intressant eftersom han hade fyra barn i Sverige och bodde i Chile. John kom inte alls överrens med honom och efter lite bråkande så gick John tillbaka till vårat så kallade hostel. Eftersom jag efterlyst billig öl så hamnade vi i de lite dåligare kvarteren. Krogen vi hamnade på hade enbart inhemska stamgäster och baren var liten och sunkig. Men stämningen var bra och jag trivdes. Den Chilenska mannen sa att jag aldrig borde gå dit ensam, men att det var ok nu eftersom jag var med honom. Runt klockan fyra så stängde haket och vi hamnade drickande på gatan, där vi mötte två skumma killar som ville sälja oss allt möjligt. Vi hängde med dom ett tag i jakten på någon öppen krog. Helt plötsligt uppstod det något bråk mellan dom och alla splittrades. Men ett antal gånger så träffade vi på dom igen och det slutade med att jag hängde runt med dom två ett tag. Jag hade lämnat allt av värde på mitt hostel, jag hade inget bankort med mig och de få pengarna jag hade gömde jag i kallingarna. Killarna var rätt harmlösa och verkade inte farliga, men jag litade inte på dom en sekund och var därför otroligt säkerhetsmedveten. Efter att dom bråkat en hel del och efter att dom skulle upp i någon lägenhet och köpa droger så drog jag mig därifrån. Halvvägs till hostelet så kände jag i fickorna och fick nästan en hjärtattack då jag insåg att mina nycklar var borta. FUCK! Jag var så sjukt trött och vägrade sova på gatan under natten. Så jag sprang tillbaka där jag lämnade grabbarna, jag letade runt stan runt 15 minuter och gav sedan upp och tänkte att jag på något sätt skulle lyckas komma in igen om jag bara lyckades väcka dom där inne. Tillbaka vid hostelet så blev jag väldigt förvånad över att porten och dörrarna stod öppna och lamporna var tända. Jag gick in och hostelets två gäster stod yrvakna och frågade vad fan som pågick och varför killarna vi sett på stan tidigare var inne och låtsades vara från polisen och sa att dom letade efter droger. Hela rummet var vänt upp och ner och mitt säkerhetsskåp var öppet och tomt. Passet, runt 5000kr, kontokortet, kamera, mobiltelefon... Ja allt som jag absolut inte fick bli av med var borta.

Resten av natten spenderade jag på polisstation och inte en enda polis pratade engelska. Men efter ett par timmar hade jag lyckas göra en anmälan och fått en kopia på rapporten och nu var jag så slut att jag knappt kunde stå på benen längre. Men dagen fortsatte med att förklara för hostelet vad som hänt, bytt lås, letat upp ett svenskt konsulat i Valparaiso, ett par timmars telefonsamtal med embassaden och därefter Swedbank. Under vissa stunder ville jag mest bara lägga mig ner och försvinna, medans jag ibland lyckades hålla hoppet uppe även fast min hjärna slutade fungera mer och mer.

Men någonstans i all skit så vänder vindarna och allting börjar gå min väg. Medans jag var på konsulatet så träffade jag en svensk kille ursprunglingen från Vina del mar och med hela sin släkt här. Han var otroligt snäll och vänlig och har alltid ett leende på läpparna. Han bjöd med mig till hans föräldrars hus efter att jag lyckats fixa pengar från wester union. Jag blev bjuden på mat och dryck och eftersom dom har ett hus med lägenheter som dom hyr ut under sommaren så hade jag även en sovplats. Familjen är några av de kanske vänligaste människorna jag någonsin träffat och även fast jag får allt här gratis och dom verkligen gör allt för att jag ska trivas så känns det inte som att jag tränger mig på. I torsdags så var vi ute på en lite finare krog och sedan hängde vi i familjens egna lilla hemmakrog och drack kvalitetsrom och fin vodka. Igår körde dom runt mig i hela staden och visat mig allt som är värt att se. Igårkväll så hamnade vi på en klubb som liknade en Chilensk schlagerklubb, där en massa roliga människor kämpade hårt för att lära mig dansa som dom (att röra på höfterna är inte riktigt min grej) Jag lever som en kung i det glassiga vina del mar som jag mer och mer lärt mig att uppskatta, utan att jag egentligen spenderar särskilt mycket pengar.

Klockan är just nu 14.45 och jag sitter och hänger i mitt egna rum där jag har egen toalett och hela köret. Jag har en del kvar att fixa innan jag kan beställa ett nytt pass och det kommer att bli en hel del jobb med försäkringsbolaget ifall jag vill få ut pengar. Den lilla korta vistelsen jag ville spendera i Chile kommer att bli runt tre veckor för att jag ska hinna få mitt pass så att är tillåteten att åka in i något annat land. Men jag mår väldigt bra fysiskt och psykiskt och jag känner mig väldigt hoppfull över att kunna få ut en rätt bra slant från mitt försäkringsbolag nu när jag har en polisrapport och allt. På något sätt så försöker jag också se det här som en bra erfarenhet att se tillbaka på senare. Jag har det väldigt bra just nu och jag börjar uppskatta att glida runt här bland snygga tjejer, glassiga restauranger och barer, långa stränder och ett allmänt easyliving. Men det går inte att komma ifrån att jag börjar fundera på hur fan det är möjligt att det inte kan gå en vecka utan att det händer något. Jag kommer att sakna en hel del bilder jag hade på kameran och jag kommer sakna alla telefonnummer och sms jag hade på telefonen. Jag kommer att sakna min otroligt praktiska ihopvikbara ryggsäck som jag fick av Malin innan jag åkte, jag använde den jämt (Tack Malin) och allt bök kommer att förstöra stämningen en del den närmaste tiden tyvärr. Nu ska jag försöka fixa allt nödvändigt tjafs och sedan kanske ta mig ett dopp i polen i familjens bakgård.

/Aron