My release

Den första morgonen i Ushuaia så satte jag mig vid frukostbordet bredvid två Belgiska kvinnor som jag hade hunnit byta några ord med redan första kvällen på hostelet. Ena tjejen var 30 år gammal och den andra var minst sju år äldre. Som alltid första dagen i en ny stad så byter man erfarenheter och kunskap om platsen man befinner sig på och det går oftast rätt fort innan man hittat sina gemensamma tankar. Efter att man har hittat sina gemensamma tankar så är man oftast bara sekunder ifrån att ha planerat minst en "utflykt" tillsammans. Så efter frukosten så gick vi ner på stan tillsammans för att för det första hyra en bil till morgondagen, vilket är det billigaste sättet att ta sig in i och runt den stora nationalparken vilken är ett av Ushuaias så kallade måsten. Ett annat måste i  Ushuaia är att bege sig ut på åtminstonde en båttur i Canal Beagle för att få känslan av att befinna sig i "the end of the world", se lite djurliv och få chansen ett fota den ensama fyren, som är lite av en symbol för staden Ushuaia. Vi lyckades få oss en plats på den så kallade tango-båten som vi fått varmt rekomenderat. Båten är en liten båt som tar tolv passagerare åt gången, vilket gjorde turen till en rätt personlig och behaglig dag i kanalen. Jag var inte direkt överväldigad av varken natur eller djurliv under den korta turen vi var ute, men nöjd med dagen så gick vi tillbaka till hostelet, lagade oss en middag, drack lite vin och besökte sedan den lokala puben Dublin.

På något sätt så lyckades jag klanta till det så att jag inte kom med bilturen till parken och min andra dag i Ushuaia var inte alls lika rolig. Men till och från så har man ändå råd att "kasta bort" en dag och bara hänga på sitt rum, med lite musik och snacka lite skit över internet. Den tyska tjejen Susanne som checkat in i samma rum som mig verkade också ha en sämre dag på rummet, så vi hade gott om tid att lära känna varandra och planera i stort sett hela vistelsen i Ushuaia tillsammans. Susanne är någonstans runt min ålder, men troligtvis något år äldre. Hon började precis som mig sin resa med att bli utsatt för det så kallade "mustard trick" där man får något kletigt i nacken och en hjälpsam och påstridig man står beredd med papper och vatten och vill väldigt gärna att man ska ta av sig väskorna så att att han kan hjälpa en att torka bort kletet som tydligen ska ha fallit från balkongen ovan. Skillnaden mellan oss var bara att hon förlorade sin väska och jag har min kvar.

Dagen efter så tog Jag och Susanne bussen  till nationalparken där vi mötte tjejen Joan från Chicago. Tillsammans så begav vi oss ut på en runt runt 15km trekkintur i skog och berg. Vissa delar var rätt tuffa, medans vissa delar var en slät stig. Vi fick se en hel del vacker natur, en stor röd räv, en bäver och en hel del vilda kaniner som skuttade runt i det gröna. Skogen  var fylld av döda träd och överallt så var  träd och buskar fyllda med någon sorts svamp eller så var dom täckt med en konstig sorts mossa som såg ut som någon sorts gammal päls. Till och från kommer man alltid fram till ett öppet område med illgröna, blanka eller totalt svarta sjöar och från sjöarna så rinner det bäckar som tillsynes inte leder längre än till bergen då de tar tvärstopp. Det är svårt att sätta fingret på den kusliga mystiska känsla som man får av patagoniens skogar, men vad det än är så längtar man sig alltid tillbaka efter att man har gått därifrån. Utmattade efter dagens trekking så somnade både jag och Susanne i god tid och vaknade trötta av att larmklockan ringde 08.00.

Sista dagen i Ushuaia! Jag hade varken sett pingviner eller arrangerat min avresa från Ushuaia. Så dagen började yrvaket med frukost och sedan tillsammans med Susanne ner till hamnen för att hitta oss en båt som skulle ta oss till pingvin-kolonin ett par mil utanför staden. Vi lyckades knipa de två sista platserna på båten som avgick 14.00 och jag hade därmed gott om tid för att arrangera min resa norrut. Någon timmes planerande och diskuterande tillsammans med bussbolaget Marga, så hade jag två olika bussbiljetter i handen och en hel del information i huvudet om olika möjligheter att ta sig till de olika alternativen som jag har i tankarna. Jag hann även precis tvätta mina sista kläder och få dom hyffsat torra innan klockan började närma sig avgång. Under resan till pingvinkolonien gjorde vi ett par tråkiga stopp där jag hellre hade velat sitta kvar i bussen och sova, men väl framme på ön så blev man som ett barn igen då man under en kvadratkilometer hade runt 8000 pingviner runt fötterna. Precis som i pingu så vacklar pingviner fram lustigt och ger ifrån sig roliga ljud. Dom flesta är lata och ligger ner och vilar, många av dom ruvar och överallt så samlas dom i små grupper och ser precis ut som att dom är mitt inne i någon sorts konferens. Efter att vi kände oss mättade på information om pingviner så återvände vi tillbaka till hostelet där packning, matlagning och förberedande av avresans matsäck påbörjades.

Klockan just nu är 13.00 och jag sitter på en bussresa norrut. Tyvärr så är jag tvungen att ta samma väg upp hela vägen till Bariloche som jag åkte ner, då Chilesidan enbart består av is, berg och floder. Bussen avgick 05.00 i morse och kommer dröja runt 36 timmar innan jag når Bariloche.. Väl i Bariloche så ska det tydligen vara rätt enkelt att hitta en sex timmars bussresa in till Puerto montt i Chile och väl i Puerto montt så är jag ännu inte säker på vart jag ska. Kanske åtta timmar upp till den svindyra och överbefolkade äventyrsstaden Pucòn eller direkt ta en 12 timmars buss upp till huvudstaden Santiago. Hur jag än gör så har jag en jävel till bussresa framför mig och hur jag kommer må efter de kommande dygnen på bussar och terminaler återstår att se. Än så länge så har det gått åtta timmar och jag har hoppet uppe. om fyra timmar befinner jag mig på terminalen i Rio gallegos för att byta buss där jag hoppas på wifi och att kunna posta detta inlägg tillsammans med någon bild.

ps. Inlägget är 36 timmar fördröjt!

Njut av att få sova i en säng de närmaste tre dygnen /Aron