Smattrande kulsprutor i soluppgangen
Jag slangde mig sjalv over saker och klader som lag utspridda overallt over golvet, samtidigt som tva stycken rumskamrater var pratglada och ville vara trevliga. Men jag var mest fokuserad pa att hinna till bussen i tid. Packad och klar sa insag jag att jag hade fem minuter over till att sitta och snacka lite med mina vanner som jag snart skulle lamna. Ett farval utan nya kontakter sa stapplade jag mig ivag mot mot terminalen. Under vagen och val framme sa traffade jag manga manniskor med samma mal som mig och med en hel del alkohol i kroppen kan jag nog erkanna att jag var lite val pratglad. Men jag kunde anda inte undvika att bli forbannad pa den grupp av fyra Australienare som som var fruktansvart instangda i sin grupp och inte var intresserad av att prata med nagon. Det tog ca fem minuter for mig att somna pa bussen och sex timmar senare vaknade jag upp och insag att jag endast var en kvart ifran att anlanda till gransen mellan Argentina och Bolivia runt sex-tiden pa morgonen.
Det forsta jag slogs av var hur fruktansvart kallt det var i Bolivia, kanske inte med svenska matt men en bra bit under tio grader. Som vanligt skapar man en ko till att hamta ut sina vaskor och lamnar fint fram sin nummer lapp, far ratt ryggsack och ger sedan den obligatoriska slanten till mannen som delar ut vaskorna. Men samma fula Australienska grupp tyckte att kon inte var nagot for dom och trangde sig fram och strackte sig in i bussen och borjade babbla en massa pa engelska om sina vaskor som mannen sjalvklart inte forstod nagot av. Hur manga ganger mannen an bad om sin obligatoriska dricks sa sket dom bara i det och gick darifran och sag lika forvirrade ut som vanligt. Nu var det kallt, kolsvart och atmosfaren jag mottes av var sliten och overallt sa lag det slitna manniskor och sov. Aven om jag inte var inne i Bolivia annu sa slog fattigdomen pa ratt hart och jag insag att jag nu framover inte skulle kunna resa lika bekvamt som innan. Jag fragade mig fram efter hur jag skulle ta mig over gransen och hookade darmed ihop med en Argentinare och tva stycken fran Portugal. Precis som alla andra sa vantade vi pa att solen skulle ga upp innan vi vagade oss ivag och for att tullen skulle hinna oppna.
Promenaden var pa en kilometer och gatorna kandes inte alls sakra, det maste verkligen vara en guldgruva for ranare da det vimlar omkring forvirrade turister overallt som forsoker hitta till gransen. Framme vid gransen sa insag jag ratt snabbt att det skulle ta ett javla tag innan jag var inne i Bolivia. Slitna manniskor sprang fram och tillbaka med sina vagnar med olika saker dom saljer. Bilar tutar som galningar sa fort dom far vanta nagra sekunder for lange och nagonstans ifran sa hor man ljudet av en smattrande kulspruta som overostar alla skrik och gnalande. Nastan svimfardig sa forsoker jag halla mig pa benen och ett tag sa kandes det som att jag aldrig skulle ta mig nagon vart. Men efter ca tva timmar sa borjade allting rora sig och jag anlande helskinnad till Bolivia. Nasta steg var nu att hitta mig ett tag eller en buss for att ta mig vidare....
Fortsattning foljer....
Det forsta jag slogs av var hur fruktansvart kallt det var i Bolivia, kanske inte med svenska matt men en bra bit under tio grader. Som vanligt skapar man en ko till att hamta ut sina vaskor och lamnar fint fram sin nummer lapp, far ratt ryggsack och ger sedan den obligatoriska slanten till mannen som delar ut vaskorna. Men samma fula Australienska grupp tyckte att kon inte var nagot for dom och trangde sig fram och strackte sig in i bussen och borjade babbla en massa pa engelska om sina vaskor som mannen sjalvklart inte forstod nagot av. Hur manga ganger mannen an bad om sin obligatoriska dricks sa sket dom bara i det och gick darifran och sag lika forvirrade ut som vanligt. Nu var det kallt, kolsvart och atmosfaren jag mottes av var sliten och overallt sa lag det slitna manniskor och sov. Aven om jag inte var inne i Bolivia annu sa slog fattigdomen pa ratt hart och jag insag att jag nu framover inte skulle kunna resa lika bekvamt som innan. Jag fragade mig fram efter hur jag skulle ta mig over gransen och hookade darmed ihop med en Argentinare och tva stycken fran Portugal. Precis som alla andra sa vantade vi pa att solen skulle ga upp innan vi vagade oss ivag och for att tullen skulle hinna oppna.
Promenaden var pa en kilometer och gatorna kandes inte alls sakra, det maste verkligen vara en guldgruva for ranare da det vimlar omkring forvirrade turister overallt som forsoker hitta till gransen. Framme vid gransen sa insag jag ratt snabbt att det skulle ta ett javla tag innan jag var inne i Bolivia. Slitna manniskor sprang fram och tillbaka med sina vagnar med olika saker dom saljer. Bilar tutar som galningar sa fort dom far vanta nagra sekunder for lange och nagonstans ifran sa hor man ljudet av en smattrande kulspruta som overostar alla skrik och gnalande. Nastan svimfardig sa forsoker jag halla mig pa benen och ett tag sa kandes det som att jag aldrig skulle ta mig nagon vart. Men efter ca tva timmar sa borjade allting rora sig och jag anlande helskinnad till Bolivia. Nasta steg var nu att hitta mig ett tag eller en buss for att ta mig vidare....
Fortsattning foljer....
Kommentarer
Trackback
