Vilse i Vildmarken!

Sa hej och ha. In i Jeepen och ivag mot nya aventyr!
Stamningen i jeepen borjade otroligt bra och jag kunde hanga med vissa sma diskussioner med min spanska. Nar vi lamnade staden Uyuni och vagarna borjade ta slut sa borjade det dar lilla mysiga pirrandet och kanslan av att jag var pavag till nagot som jag sett fram emot sa lange nu gjorde sig pamind. Allt kandes bra och aven om guiden inte sa sa mycket sa gjorde han intryck av att vara en riktigt bra man att ha med sig under resan. Sa har fortsatte dagarna...

Dag 1: Varat forsta stopp var vid ute i ingenstans vid en gammal jarnvag med ett gang gamla tag som sett sina battre dagar och inte varit i bruk pa lange. Kandes forst som ett konstigt stopp, men med lite historia bakom det hela, ett glatt gang och med bra kameror sa lyckades vi leka oss trotta for att sedan satta oss i jeepen igen. Den guppande vagen genom fantastisk natur fyllde vi med glatt tjattrande samtadigt som vi passade en mate mellan oss. Aven om min brist pa spanska var ett handikapp sa fylldes det ut ratt bra med min fordel att vara den forsta svensk som dom nagonsin traffat, nagon som reser i en massa manader, har sett halva varlden och tillsynes verkar ha sa enkelt att gora precis vad jag vill. Medans dom ar pa sin forsta utlandsresa och endast har 20 dagar att fylla ut. Jag har varit pa en hel del turer och manga ganger sa vill man nastan hellre sitta kvar i bussen/bilen da man stannar men nu sa ville man skrika STANNA! mer an en gang under vagen. Vagen kandes arrangerad och som att dom placerat ut olika konsverk efter vagen for att locka turister. Till och fran, eller kanske mer hela tiden sa fick vi stanna jeepen och evigt tuta for alla lamor som stod i vagen. Nagonstans i mitten av dagen sa stannade vi av i en liten Quechua-by som bestod av tva eller tre stycken familjer som talade just spraket Quechua. Det bjods pa hemlagad typisk Boliviansk mat som forvanade mig valdigt mycket genom att smaka exakt som svensk mat. Exakt! Efter maltiden borjade vi plocka ihop efter oss och sa fort vi forsokte tacka for maten sa vande dom oss ryggen var alldeles for blyg for att saga nagot. Pa fragan om hon ville att vi skulle spara gurkan som blev over at henne, fick vi inget svar hur manga ganger vi an forsokte. Utanfor hade 6-7 ungar klumpat ihop sig och stirrade nyfiket och blygsamt pa oss. Jag gick ut till dom och lyckades fa mig nagra fantastiska kort pa deras forvanande ansikte nar dom kanske for forsta gangen sett en kamera. Det tog ett tag att komma igang men efter att ha borjat ta kort pa dom och visat dom fotona sa var dom sa fascinerade och underhallna att jag knappt kunde sluta.
    Nagon timme senare sa hade vi anlant till varat hem for natten. Ett hostel ute mitt i ingenstans som var omgivet av just ett par extra hostel, byggt enbart for den har sortens turer. Under kvallens sa borjade jag ma samre och samre, hade ingen riktigt aptit, var torr runt lapparna, kande ingen direkt torst fast jag kande mig uttorkad och hade lite smygande huvudvark. Mycket trotta hangde vi tillsammans under en fika och en middag och nar folk borjade stalla sig upp sa kande jag att jag maste ga ut pa en promenad och att en spya skulle kunna vara praktiskt. Ute var det kolsvart och da menar jag verkligen kolsvart. Det enda man kunde se var ljuset fran de hostel runtomkring som drivna av nagon sorts elverk som inte riktigt fungerade som man hade onskat. Med ett forsok att ga sa rakt som mojligt och ha mitt blinkande hostel i sikte sa gick jag langt ut i ingenstans. Langt ut i vildmarken tankte jag for mig sjalv och borjade bli lite nojig over alla prasslande ljud runtomkring. Det var kyligt, latt vind och stjarnhimmelen var verkligen fantastisk. Overallt runtomkring, vart man an kollade sa sag man spar av aska och muller i horisonten utan att man horde nagot ljud. Mitt i allt sa insag jag att halften av hostelen hade slocknat och som nagot sorts ljusspel sa slacktes och tandes det overallt runtomkring och nu hade jag ingen aning om vart mitt hostel var. Jag minns att jag tankte for mig sjalv att det har ar fan inte sant, annu en gang sa har jag lyckats slarva bort mig aven fast jag verkligen forsokt att inte ga fel. tre stycken felknackningar, en spya och 40 minuter senare var jag framme i mitt hostel och bumsade direkt i sang!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0