Kokain, klubbande och ikväll slitna tangolektioner
Mellan klockan tio och ett fick jag tre timmars halvtaskig sömn och varför jag inte kunde sova då jag gick och la mig vid sex är ett stort mysterium. Det blev ingen sväng till tigre idag och helt ärligt så har jag inte ens satt min fot utomhus idag. Det enda jag har gjort är att sova i soffan här nere vid baren. Nu har jag tryckt i mig en liten pizza som snack, tagit mig en öl, duschat och sedan skrivit upp mig på tangolektioner, fin middag, fri vinbar och en stoor tangoshow på stadens största tangoteater.
Klockan är nu 18.45 och det är exakt en timme tills min upphämtning kommer. Jag kommer åka själv och stället är för de lite finare folket som bor här i Buenos Aires. Jag är väldigt trött och seg och faktiskt lite nervös inför allt dansande och instruktioner på spanska. Jag har precis avslutat min pizza, men bara halva min öl. Nu blir det till supermercado och köpa mig en fulvodka och rycka upp mig lite. Jag ser ändå framemot kvällen, men kommer tyvärr som vanligt att inte ta med mig någon kamera. För dom som väntar på fler bilder på facebook så kan jag berätta att även min usb-kabel till kameran blivit stulen och jag kommer att köpa en ny till veckan.
Hasta la vista hermosos /Aron Alakangas
Ute i dimman igår, ute i det gröna idag
Idag hade jag den trevligaste spanskalektionen hittills. För runt 1,50kr så tog vi tåget 30 minuter, bort från staden och ut i det gröna. En massa mate-drickande, lite extra jobbande på min bondbränna, trevliga pratstunder och en fridfull tur runt den by-liknande staden. 17-åringarna hade sin skolavslutning och var nedkletade med färg, gick runt och kastade ägg och skuttade och tjoade någon ramsa som nog kan jämföras med vårat tjoande efter att vi tagit studenten. Det var iallafall mycket trevligt och jag börjar komma min 38-åriga lärare Ana väldigt nära. Jag blir inbjuden till allt möjligt och hon verkar verkligen tycka om mig. Ana är en väldigt liten person med ett väldigt speciellt utseende. Hennes fingrar är små stumpar, hennes ansikte ser ihoptryckt ut och mycket tyder på att hon är född för tidigt. Hon är grymt sympatiskt, kreaktiv och alltid väldigt intresserad av allt jag berättar om Sverige och om mig själv. Nu på onsdag är jag bjuden på releasefest tillsammans med några stora artister från Argentina och anledningen till att vi får komma är för att Ana är fotograf och har tagit kortet till deras cd.
Klockan är nu 19.30 och nu sitter jag omgiven av två av killarna jag hängde med igår och dom diskuterar hur dom vill lägga upp kvällen. Dom är frågvisa eftersom jag är gammräven här nu, medans dom är nya och inte vet så mycket om staden. Det blir nog några klunkar ur min 20krs 7:a vodka och sen nån öl i baren och sen se vart det leder. Jag är väldigt irriterad över att en viss person som jag skulle träffa i helgen inte har hört av sig och mycket tankar om varför går runt i mitt huvud. Jag känner henne egentligen inte, men jag tycker väldigt bra om henne och hon verkar tycka om mig också. Så jag skulle verkligen vilja hinna spendera lite tid med henne innan jag lämnar staden. Men mer om det i nästa avsnitt...
Trevlig helg! /Aron
Dator återfunnen, men mobilen verkar vara stulen
Idag har jag haft sovmorgon, endast en spanska lektion och sen spenderat dagen ute på stan på den gamla goda gatan "Florida" som alltid bjuder på levande musik, billig snabbmat och fantastiska glassar. Stan var idag fylld med demonstrationer och det var väldigt svårt att ta sig någonstans. Gatorna var avstängda och stämningen var väldigt hård.
Klockan är nu 19.40 och jag har precis hämtat ut min dator från receptionen som jag glömde i klassrummet tidigare idag. Det är en otroligt stor lättnad att den inte var stulen då jag inte kom ihåg ifall jag glömt den eller inte. I det här inlägget hade jag tänkt ge er alla mitt nya Argentinska nummer som jag skaffade igår, men tyvärr så verkar det inte bättre än att min mobil är stulen. Jag lämnade den framme ett tag för att ladda den, men ingen har checkat ut ur rummet och det ligger en del saker lite överallt i rummet. Så det finns fortfarande ett lite hopp om att den bara är bortstädad.
Fotboll och La bomba
Tiden går och jag har börjat få upp ett helt nytt sken av den här resan. Jag har börjat kolla framåt mot mina kommande äventyr och jag har börjat finna fler och fler guldkorn med den här staden. Jag är fortfarande fruktansvärt less på det här hostelet och alla Australienare som är jättetrevliga men på något sätt slår ihop sig och blir som vilken partymänniska som helst och slutar vara unik.
I söndags så hakade jag på och drog med till en av de berömda fotbollsmatcherna och de vilda derbyn som alla pratar om här i Buenos Aires. Hemmalaget san lorenzo vann med 4 - 0 men under min tid här så har jag lyckats bli ett Boca juniors-fan. Kanske för det svenska färgerna eller kanske för alla taxichaffisar som pratar varmt om deras favoritlag, som härstammar härifrån grankvarteret La boca. Stämningen var väldigt laddad och energin från klackarna var mycket imponerande.
Igår så hittade jag något som verkligen föll mig i smaken. Det var inte en nattklubb, det var inte en koncert utan någonting annat. La bomba kallas det och återkommer varje måndag. Det ligger i ett enormt garage och en stor uteplats omgiven av färgade plåtväggar, stenväggar med graffiti och slitna gula väggar som fungerar som någon sort overhead screen. Känslan var lite åt "8 mile" hållet med kulturella inslag och istället för en massa rap-battles så var scenen fylld med tio stycken män med trummor och en man med dragspel. Trummorna och dragspelet smällte samman till två timmar sjuka rytmer och "publiken" hoppade vilt runt och älskade det dom hörde. Man kände sig som en dvärg i de stora lokalerna och med en överdimensionerad "varmkorv" (super pancho) i ena handen och med ett glas öl som rymde exakt en liter, i andra handen. Överallt så kände man en stark doft av marijuana och ingen behövde vara rädd för att åka dit då det är lagligt att inneha för eget bruk. La bomba slutar tidigt så resten av kvällen spenderades i älskade Palermo.
Klockan är nu 20.15 och jag har precis varit ute och sprungit runt ett naturreservat utanför puerto madero. Det är min första joggingrunda här och jag kommer att försöka göra det till en trend. Imorgon fyller jag år och mina lärarinnor med vänner ska ta med mig ut på restaurang, en tangoklubb och sen bjuda på tårta. Födelsedagar är väldigt stort här och dom kunde inte stå ut med tanken att jag inte hade planerat min födelsedag. Dom vet hur jag gärna vill slippa alla turister och turistattraktioner, så jag tror på morgondagen och ser framemot att möta Buenos Aires från insidan. Någon annan gång så ska jag få en matlagningskurs härifrån, inte för att maten är så fantastisk, men jag vill gärna ha med mig inspiration från Argentina hem.
Buenos Noches /Aron
Svidande bondbränna
Idag är det en bra dag. Solen skiner, jag har kopplat av från stadsmiljön och milhouse ett tag genom att hänga i den vackra hamnen puerto madero. Jag har lyckats dra på mig en riktigt seriös bondbränna, toppat med röda kinder och en röd skinande näsa. Kvällen hoppas jag kommer kunna bjuda på någon sorts tangoshow, men jag tror att vi är för sent ute och min portugisiska vän ligger och sover. Sen jag skrev sist så har jag hunnit testa ännu en klubb, hunnit äta en massa kött, hunnit testa fina Argentinska viner, hunnit fira ännu ett milhouse hostel på sin födelsedag, lyckats hitta stadens vackra lugna parker och igår så var det ett klassiskt milhouseparty här och transfer till Crobar som jag var på förra fredagen. När redbull tog slut här på hostelet så fyllde han istället upp ett helt glas med vodka och jag behövde inte betala för min redbull&vodka. Så jag blev en aning onykter och vände från Crobar tio minuter efter att jag kommit in och tog sen en taxi hem igen.
Klockan är nu 21.10 och magen börjar kurra. Jag är lite irriterad över att inte ha hunnit med allt jag hade velat göra idag och festen igår kändes fruktansvärt onödig. Men som sagt så är jag på bra humör och jag hoppas på att kunna göra något roligt av den här kvällen och slippa vara på milhouse med alla partyglada Australienare. Idag är sista dagen för mina Israeliska vänner som jag bott tillsammans med i tio dagar och det är alltid lika spännande att se vilka dom nya är. Påväg upp till mitt rum mötte jag en tjej från personalen som berättade att hon placerat en Aaron ovanför min säng och tyckte att det var lite roligt. Efter att ha konverserat lite med de två nya killarna så visade dom några foton och det visade sig att jag var med och posade med dom på ett par kort här på milhouse. Så tokigt det kan vara ibland....
Trevlig helg /Aron
Tankar
Så vad ska man egentligen sträva efter? Att fastna i en trist vardag behöver inte nödvändigtvis vara sämre än det eviga sökandet och den eviga rastlösheten som folk går runt och bär på. Idag är det en statusgrej att ha besökt så många platser som möjligt, resa med så lite packning som möjligt och folk är ofta rädd för att bli sedd som en tråkig människa. Backpacking är i många fall ett lika ytligt intresse som att älska att meka med bilar och i många fall handlar backpacking bara om att bocka av så många "upplevelser" och sevärdigheter som möjligt. På något sätt så grupperar världen ihop sig, kallar sig backpackers och sedan slutar dom sticka ut från mängden. Ingen sväljer kulturen, utan dom tar bara tag i upplevelsen, ramar in den och hänger upp den i trofèrummet. Men vem är egentligen en intressant människa? Idag så ses jag som en intressant människa, folk är nyfikna på mig, gillar mitt sätt att resa och är väldigt fascinerade av mina tankegångar och hur jag ser på livet. Men vem är jag? Jag är bara en åskådare, jag är bara en i kollektivet. Då jag anpassat mig fullt ut i miljön jag befinner mig i för tillfället så kanske jag blir klassad som en av invånarna och är därmed inte längre någon som sticker ut eller är intressant där jag befinner mig. Jag är intressant för dom som inte är van med mig och så fort vi har börjat hänga tillsammans så börjar vi anpassa oss efter varandra och inser efter ett tag att vi är gjord av samma skit och vart vi svävar iväg beror helt på omgivningen och vad som stimulerar våra hjärnor.
Klockan börja närma sig 18 och idag så ligger den stora fester på det andra milhouse. klubbarna som gäller ikväll är antingen 69 eller lost. Elektronisk musik eller hiphop! På någon skylt någonstans så läste jag något om gratis tangolektioner och jag funderar på att nappa. Igår bar det ut på någon klubb som jag inte mindes namnet på och idag på spanskalektionerna så har jag sprungit runt och frågat folk om tider och avgångar, priser och alternativ och även lite vägbeskrivningar. Livet flyter på här och jag borde verkligen ta tag i och försöka göra något av den här helgen. Jag borde åka iväg någonstans själv och jag borde se till att få ut någonting av det.
Med vänliga hälsningar /Aron
Mer och mer vardag
Dagarna här blir mer och mer vardag och hostelets alla gamla gäster har åkt och nu ser jag i princip bara nya ansikten. Folk är som jag var i början och vill gärna ha kontakt och lära känna folk. Men ärligt talat så är jag rätt trött på samma frågor och att dra samma historia om och om igen. Man får en hel del flyktiga relationer här och då man precis har börjat komma varandra nära så skiljs man åt. Vilket blir väldigt tröttsamt i längden. Till och från ser man folk gå runt med en t-shirt där det står "i`ve survived" på framsidan och "a week at milhouse hostel" på baksidan. En vecka är oftast mer än lagom för de flesta och jag får alltid väldigt lustiga reaktioner då jag säger att jag är här för fyra veckor. "Are you crazy?" är en rätt vanligt reaktion. Igårkväll så satt jag mig i baren och pluggade för mig själv, men på något sätt så lyckas man ändå knyta nya kontakter genom att bara titta upp från papprerna någon sekund.
Jag har börjat tänka mig mer och mer för vart jag går då jag är ute själv och så länge man går på rätt gator så är det ingen fara. Jag har fått många reaktioner på "rånförsöket" jag beskrev tidigare och det kanske är svårt att se det, men det låter värre än vad det är. Generellt så är folk väldigt vänliga och ibland känner man en vänskaplig klapp på axeln då någon frågar vad klockan är eller efter vägbeskrivningar. Ibland kan det vara svårt att se att folk ska vara så öppna och känslomässiga här, eftersom det inte finns de falska leendena och den tillgjorda trevligheten här som finns väldigt tydligt i Sverige. Man hör ofta hur servitören suckar då han har en jobbig dag och är det något dom inte gillar så gnäller dom öppet om det. Men det finns någon sorts kärlek i luften som är svår att sätta fingret på. Man ser t.ex. ofta fattiga skoputsare ute på gatorna, putsa skorna åt en rik affärsman samtidgt som dom sitter och har ett djupt samtal. Dom klappar varandra på axeln mycket och ger varandra besos (kyssar på kinden) då dom skiljs åt. Dom är lättstötta och ska man tacka nej till en inbjudan så måste man ha en bra anledning till det.
Jag mår bra idag, jag är glad och är väldigt spänd, förväntansfull men samtidigt lite konfundersam och vilsen över hur jag ska tackla kulturen och hur jag ska bete mig då jag umgås med befolkningen från Argentina. Hur beter man sig i familjer, hur mycket ska man ta emot?, hur mycket ska man bjuda?, när ska man bjuda ut nån?, vad menar folk med vad? och den där ledsna blicken folk får i ögonen om man tackar nej till något. Borde man ta emot saker som en vänlig gest? och efter att man tagit emot en massa, är man då skyldig att bjuda igen?
Jag lär mig mycket kultur på spanskalektionerna. Mate-ritualerna, när man kysser varandra på kinden och hur man ska reagera på olika reaktioner. Men det är fortfarande mycket kvar att lära och på något sätt så känns det väldigt viktigt att man gör rätt här. Vilket jag än så länge tror att jag har gjort!
Klockan är nu 12.30 och jag har inga planer förrutom att få i mig en matbit innan nästa spanskalektion och därefter kanske ge el supermarcado en chans och försöka laga lite egen mat i milhouse simpla kök.
Besos /Aron
Livsgnistan påväg tillbaka
Efter att jag anlänt till milhouse igen så var jag rätt knäckt och ville sova. Sergio ville prata litegrann med mig då jag tidigare nämnt att jag kände mig väldigt nere och lite deprimerad. Och därefter så dök våra två nya room-mates upp och sömnen fick vänta. Väl vid datorn igen så har mitt ljus gått upp igen och en sten föll från mitt bröst. Ett ministeg, jag vet. Men GAAH!
Klockan är nu 21.15 vilket är en ovanlig tid för mig att sitta vid datorn. Tanken var att jag skulle plugga lite innan jag ska äta middag, men papprerna ligger här orörda. Jag mår fortfarande inte superbra, men jag är snart där. Imorgon eller på onsdag så är jag tillbaka på festbanan igen. Stappliga och fula inlägg nu för tiden, men jag hoppas att ni ändå kan se kärleken i det jag skriver till er mina vänner.
Solsken till alla /Aron
Fortfarande sjuk
Klockan är nu 12.15 och jag sitter och väntar in dagens andra spanskalektion som jag gärna hade hoppat över. Men Anna är en väldigt sympatisk kvinna som säkert kommer kunna få mig på bra humör och kunna få mig att vägra att vara sjuk. Quizkväll ikväll som på något sätt nog leder till party.. Que bueno!
Ett tråkigt inlägg, jag vet. Men vi får skjuta upp det roliga en liten stund...
Lo siento /Aron
Rånförsök igen!
Gårdagen bjöd på en mycket trevlig kväll. Efter att ha sovit två timmar, så vaknade jag upp helt död vid 20.00 tiden av att Sergio (Brasilianaren) kom in och frågade om jag ville hänga med på en koncert och jag nappade direkt. Vi mötte upp Segios vän Norberto, hans fru och hans dotter Pilar. Koncerten var fantastisk! En liten smal kille med stora glasögon, ruffsigt hår, en röd t-shirt, slitna jeans och en skotskrutig skjorta dök upp på scenen och publiken jublade. på ena sidan av honom sitter det en tjej med en cello och på andra sidan står en ung man med en banjo och en kille med elgitarr. Längst bakom sitter en tjej i skräddarställning omgiven av alla möjliga sorts trummor. Och på varsin sida av henne är det en trummis och en kille som står vid en synth. Musiken var modern, alternativ och fylld av höga toner, dans, vacker instrumental musik, tunga rytmer och någon sorts exprimentelt elektroniskt ljud som fortsatte att loopas och byggas upp till fler och fler ljud ju längre in i låten dom kom. Ridån gick ner tre gånger och varje gång den gick upp igen så bjöds vi på en helt annan show. Efteråt så gick vi vidare till en bar, beställde in pizza och nu fick jag äntligen chansen att göra min läxa. Tala spanska med en spansktalande person och ta reda på så mycket info som möjligt om han/henne. Jag valde Pilar, hon är 21 år gammal, pratar bra engelska och har samma passioner i livet som jag har. Jag hoppas att jag träffar henne igen!
Klockan är nu 15.45 och idag har jag hunnit med att vara ute på gatorna för att hitta till San telmo och den livfulla marknaden som är där varje söndag. Det har hänt många gånger att folk har slitit i mig och velat ha pengar, men idag var första gången jag blev hotad med vapen. Det var inte en kniv utan någon sorts ihoptvinnad vässad tjock ståltråd som enkelt hade kunnat skära in i min kropp. Det var tre killar i 16års-åldern och dom var lite mindre än mig. Jag gick fram till han med vapnet och stirrade honom i ögonen samtidigt som han höll vapnet mot strupen och jag frågade flera gånger hotfullt vad fan han ville. Min räddning blev en äldre man som hojtade till åt dom så att dom gick sin väg. Jag är fruktansvärt trött på folk som vill ha pengar av mig och jag är fruktansvärt trött på folk som sliter i mig. Ikväll kommer jag att ta det lugnt, plugga lite och försöka sova i tid.
Sköt om er /Aron
Idag regnar det
Igår morse så checkade min kanske närmaste vän här ut från hostelet. Jag gick runt hela dagen och var lite smått irriterad över att jag missade henne vid frukosten och att vi inte hunnit byta några sorts kontaktuppgifter.
dagen efter spanskalektioinerna bjöd inte på särskilt mycket mer än några timmars kämpande för att få lite sömn. Därefter köpte jag en fryst pizza som jag hade tänkt värma på hostelet, men när jag kom tillbaka så upptäckte jag att vi inte ens har en ugn här. jag åt runt halva den äckliga pizzan som jag värmt i mikron och satte mig sedan vid baren och undrade vart alla höll hus. Då helt plötsligt min vän dyker upp på hostelet och bjuder med mig till en tangoklubb. Jag var lite tveksam först till att gå ut på en klubb och dansa tango utan att ha tagit lektioner. Men jag ställde in mina koncert-planer och drog ut till en stor gammal lokal där dom hängt upp allt möjligt konstigt på väggarna. Ljuset där inne var någon sorts hemmagjord gigantisk ljuskrona där vanliga glödlampor i olika färger hängde. Allt var gammalt, sakerna på väggarna var mest gammalt bråte men allt tillsammans gjorde lokalen otroligt vacker och det här var nog första gången jag verkligen kände att jag var i Argentina. Jag var med på grupplektionerna och hade väldigt svårt att hänga med eftersom jag inte förstod ett ord av vad dom sa. Men det var runt tio stycken vackra tjejer som gärna ville dansa och hjälpa mig med stegen, så jag hade väldigt trevligt.
Tillbaka på hostelet igen så ville jag mest gå och lägga mig, men som vanligt så var det en stor fest här. Efter att jag köpt en öl och sagt hejdå till min vän, så var jag lite trött och faktiskt lite ledsen. Så jag satt mig i en soffa själv i ett hörn där ingen satt. Direkt så kom det två stycken Holländska tjejer fram och satte sig på varsin sida om mig och var väldigt pratglada och nyfikna på vem jag var. Jag kom in i rätt humör igen och hängde med i festen som i vanlig ordning slutar kl två, för att sedan gå vidare till någon häftig nattclub. Den kvällen var det Crobar man kunde skriva upp sig på, vilket jag gjorde och voila. Så var jag där. En nattklubb med en massa häftigt ljus, laserstrålar och killar som försöker sälja på en ecstacy. Det sög så jag lämnade klubben tidigt vid 5. Jag hade lite svårt att hitta en taxi och en hora slet i mig och tafsade medans jag försökte hitta rätt.
Det har varit mycket sjukdom här och idag känns det som att jag inte lyckades klara mig. Dagen har hittills hunnit bjuda på bråk i mitt rum mellan Min Brasilianska vän och en galen brittisk kille som rent ut sagt idag har visat sig vara en riktig idiot. Allt bråk över en säng. Jag mår inte särskilt bra idag och inte ens efter att jag och Shiran varit ute och käkat så mår jag bättre. Jag har upptäckt att mina pengar är falska och det verkar vara ett väldigt stort problem här. Skillnaden är minimal, men vart man än handlar så är dom väldigt noga med att kolla så att pengarna inte är falska.
Klockan är nu 15.50 och det är kallt och har regnat här i Buenos Aires. Jag vet inte vad kvällen kommer att bjuda på, men jag har varken ork eller lust att göra något särskilt. Idag står det på tavlan att Milhouse bjuder på en liten fest och sen vidare till stans bästa nattklubb.
Ha en fortsatt trevlig helg
/Aron
El fin de semana
Jag sitter i vanlig ordning en trappa ovanför baren/lobbyn/receptionen med en dator i knät. Även fast det är en trappa upp så är det inte en annan våning, utan mer som någon sorts terass där man kan stå vid stängslet och titta ner över folket. Ljudet är rätt distansierat och även fast ljudnivån ofta är rätt hög även här uppe så är det här en bra plats att sitta och ta det lugnt en stund. Trots att jag sitter med min netbook i knät så är folk alltid artiga och frågar ifall jag väntar på någon av de tre datorer som står här. I väntan på att en dator ska bli ledig, så hinner man alltid ha en snabb konversation och precis då personen börjar bli intressant så blir datorn ledig. "Where are you from" är hostelets vanligaste fras och den frågan kommer oftast redan innan man sagt hello. Förrutom i väntan på datorerna så är hissen en väldigt bra mötespunkt där man precis hinner presentera sig, lägga fram sig själv som intressesant och sen ha en connection där isen är bruten och man utan problem sen kan gå sätta sig vid samma bord. Förrutom hissen så har vi den självklara mötespunkten. Baren. I väntan på service så hinner man alltid byta många ord och vid de tillfällena så har man oftast hittat vilka man ska spendera kvällen med.
Igår anlände det en Kvinna från Österrike och en Man från Brasilien till mitt rum. Kvinnan från Österrike är runt 30-35år och heter Rachel. Mannen från Brasilien är 30 år och hans namn lyckades jag inte lägga på minnet. Han är en kraftig, mörk och väldigt skäggig man som vid första åsynen påminner mycket om en Saudiarab. Han pratar grovt och sa inte särskilt mycket första gången han klev in i rummet. Och ärligt talat så kändes han lite skrämmande. Senare på kvällen så kom han upp, var finklädd, lite lullig och väldigt pratglad. Vi hamnade i baren innan hans sällskap skulle komma på 15min. planerna blev ändrade och vi hade ungefär en timmes intressanta filosofiska diskussioner i väntan på att han skulle åka, om livet innan jag tänkte "What the hell" och följde med honom till Palermo som man skulle kunna beskriva som ett Aya napa beläget i utkanten av Buenos Aires. Vi klev ur taxin och där stod det 16st väldigt vackra Brasilianska tjejer och vi påbörjade färden mot klubbarna. Ingen av tjejerna pratade engelska och de här tjejerna påminde ingenting om de Brasilianska tjejerna vi har här på hostellet. De här tjejerna var väldigt söta, ett trevligt uppträdande och hade lite av den svenska försiktigheten. Klubben vi gick till öppnade inte förrän 2.30 och vi hamnade på en annan liten bar istället (Ungefär i storlek med umeås O`learys) Där någon sorts dragqueen komiker uppträde. Även fast jag inte förstod ett ord av vad han sa, så var det en av de roligaste showerna jag någonsin sett. Brudarna drog vidare till själva huvudklubben och jag och Brassen tog en taxi hem till hostelet.
Klockan är nu 12.20 och dagens spanskalektion var mest repetion av det jag lärt mig tidigare i veckan (tack för det). Idag är det fredag och även för mig så är en helg varmt välkommen. En paus från spanskan, lite mer tid att sova på mornarna och kanske lite mer fest skulle sitta fint. Helgens homework är att prata med två stycken människor på spanska och ta reda på så mycket information som möjligt om dom.
Buen fin de semana /Aron Alakangas
Plaza de mayo
Idag har jag vandrat runt plaza de mayo med min kära lärarinna och fått lära mig en del om stadens artitektur, dess historia och det politiska systemet. På plaza de mayo ligger casa rosada vilket är Argentinas version av vita huset. Jag lärde mig inte så mycket spanska, men jag behövde verkligen en paus från allt nötande och den enda läxan jag har ikväll är att på spanska skriva ner vad jag gillade mest och vad jag gillade minst. Kyrkan där var väldigt mäktig och jag har blivit tipsad om att se kören som sjunger där på söndag. Efter att ha varit ute i 2 timmar och lekt runt och frågat folk om olika byggnader på spanska så gick vi tillbaka mot hostelet. När vi stannade av snabbt för att hon skulle köpa 2 dulce con leche, så kollade jag på henne och det slog mig helt plötsligt vem hon var sjukt lik hemma i sverige. Ett öppet kroppspråk, ett charmigt leende, kreaktiviteten och lite sådär sofistikerat sprallig.
Gatorna igår var trista och det var inte alls lika levande som det brukar vara och jag bjöds inte på särskilt mycket överaskningar. Jag får fortfarande private inventations till sexklubbar och jag vet ärligt talat inte varför just jag får dom. Jag stod på håll och observerade länge för att se vilka som får sånt, men ingen annan som jag såg blev inbjuden. Att jag är turist och står ut ur mängden är självklart den vinnande faktorn och att jag går runt med jeans och skjorta med en klocka på armen kanske gör så att jag ser ut som en lite rikare turist. (Dumt jag vet, men jag försöker att smälta in i kulturen) Något med staden som annars har slagit mig är köstystemet. Det finns inga nummerlappar, men köerna är fruktansvärt välorganiserade och man ser väldigt ofta en hundra meter lång kö ute på gatorna som tillsynes inte leder någonstans. Men det är folk som står och köar till bussar och tunnelbanorna långt innan bussen/tåget ens har anlänt. köerna är ofta prydligt uppradade längs väggarna och folket står väldigt stilla.
Igår kväll så var det fest här som vanligt och många från det andra milhouse hostelet var här. I princip den enda intressanta människan jag träffade där var Brats ifrån New york. Den andra NordAmerikanen jag träffat och båda 2 var väldigt stereotypiska och höll måttet för alla fördomar jag har mot dom. Den kvällen dissade jag Brasilianskorna medans Shiran (han heter visst inte Jiras) tog för sig och idag så går han runt med ett stort leende på läpparna. Jag lämnade festen tidigt igår och satt t.o.m. och pluggade i 1,5timme. Jag har inte sovit särskilt mycket i natt heller, eftersom 4 andra från mitt rum var på partyhumör och idag går jag ner på knä och ber om att vi får slippa ha fest ikväll också.
Klockan är nu 16 och jag har inga planer för kvällen! Jag är lite sugen på att åka in till Palermo, men där finns det inte mycket att hämta ifall man är själv. Jag har precis använt upp mina kontanter jag hade växlat innan resan och därav gjort av med ca 800kr sen jag anlände i söndags. (Varav prostutierade tog 200kr). Nu ska jag tvätta lite kläder, läsa lite spanska, äta något smått och sen städa upp lite bland mina saker i min sovsal. Visst låter det party?
Hasta manana /Aron
Ännu ett dygn på milhouse
Ett par dagar har nu hunnit gått på milhouse hostel och jag har börjat komma in i någon sorts bekväm vardagslunk. Dagarna flyter på och just nu känns det inte som att så mycket händer. Jag känner inte längre att jag måste försöka gå runt och skaffa vänner och folk finner mig ofta sittande i soffan med en dator i knät, en bunt papper och en flaska vatten framför mig. Kvällarna bjuder fortfarande på överraskningar och igår så anlände det runt 10kg Brasiliansk silikon hit i 5 skepnader. Gårdagen var en lite medioker dag, jag ville inte göra så mycket och jag t.o.m. dissade min tyska tjejkompis då hon frågade vad jag skulle göra under kvällen. Jag satt och tittade ner i datorn och mumlade "I don`t really want to do anything tonight". Precis påväg i säng så kom min Israeliska roomie jiras in och ville dra en match biljard. Det tog inte så lång tid att förstå varför han var så lyrisk över att ta en biljardmatch och kvällen bjöd på en massa skratt då vi hängde med de kanske sjukaste tjejerna jag någonsin träffat. 10kg Brasiliansk silikon! Vilket dom gärna skröt med och som dom gärna ville att vi skulle torka av med händerna då dom spillde drinkar över sig själv. ARRIBA! ABAJO!
Det här hostelet har gott om Australienare och just Australienera finner jag som ett väldigt självsäkert folk som ofta är rätt kraftfulla i sina uttryck och har väldigt lätt för att köra över folk. Men dom är ödmjuka och tror inte alls att dom är bättre än någon annan. Har träffat några från nya zeland och även dom är väldigt kraftfulla i sitt uttryck, men dom är snäppet mer stolt över sig själva och sätter en stark machostämpel på sig. Hittills har jag bara träffat 2st från Tyskland och där är den kulturella skillnaden minimal och det finns egentligen inga skillnader att diskutera och dom är lätta och trygga att komma överrens med. Hostelet är nog dominerat av folk från England och där är skillnaden inte särskilt stor heller. Men man märker en viss självsäkerhet som jag tror kommer från att dom hanterar språket på en helt annan nivå. En Amerikan, En Kanadensare, några spaniorer, någon italienare, brasilianer, mexikaner, colombianer m.fl och dom som jag funnit som mest intressanta på det här hostelet är de som kommer från Israel. Av någon anledning så är det dom som jag kunnat sitta och filosofera med, analysera folk, prata om fördomar och kulturella skillnader och dom är ofta väldigt politiskt insatta. Dom tar världen för vad den är och verkar inte leva i någon sorts bubbla inom den imaginära världen som vi trygga svenskar ofta gör. Hostelet innehåller 2st svenska tjejer som verkar vara rätt blyga och försiktiga och då det vankas till fest så vill dom gärna "släppa lös" och står och dansar med en drink i handen. Men hur mycket dom än försöker släppa lös så håller dom en stark integritet och tänker gärna efter en extra gång på hur dom ska släppa lös för att inte se dum ut. Tyvärr så ser grupperingarna ut så att det är uppdelat land för land och även om rasblandingen finns här så är det väldigt tydliga grupper efter nationalitet.
Klockan är 12.50 och nu ska jag ta mig iväg för ett lunchsnack, och göra mig redo för nästa spanska lektion. Jag ligger efter i spanskan och lärarna kör verkligen hårt med mig och går väldigt snabbt fram. Imorgon är Engelska bannat och min spanska är långt ifrån så bra. Ikväll blir det ingen fest, nu måste jag på riktigt göra mina läxor!
Adios mi amigos Suecia /Aron
Ett evigt festande...
Galet party igår. Det började rätt slött runt 19-tiden innan folket hade dykt upp. Några häftiga tangouppvisningar, lugna och trevliga samtal med några Australienare och en väldigt seg Aron. Precis innan det mesta folket dykt upp så gick jag upp för att hämta kameran, vilken jag har varit väldigt dålig på att använda so far. Jag la mig i sängen en stund och somnade i en timme och blev väckt av en tjej som kom in och sa "the party is crazy downstairs" Jag lunkade ner för att kolla läget och hade bestämt mig för att gå och lägga mig tidigt och vara pigg under mina spanska lektioner eftersom ja inte gjort my homework. Men så fort jag kom ner så va festen galen, folk var fulla och en tjej kommer fram och skriker AAAROOON och kramar om mig. Ungefär då visste jag att jag var ämnad för att stanna. Festen gick vidare, jag träffade min svenska "internetpolare" Jonas från backpacking.se helt oväntat och shitchattade en del med 2 svenska flickor som dök upp igår. Festen slutade klockan 2 och folk gick därefter ut på krogarna som precis hade öppnat. Jag gick och la mig tidigt vid 3-4 efter att jag suttit uppe ett tag och snackat med min Israeliska roomie som jag glömt namnet på.
Klockan är nu snart 12. Jag har varit uppe sen 7.30 och hunnit med att käka frukost och haft 2 timmars spanskalektioner. Läraren är verkligen fantastisk, men allting går alldeles för snabbt och det är tur som fan att jag läst lite spanska innan jag åkte. Ikväll har jag ställt in festplanerna och hade tänkt sitta och vara tråkig framför mina spanskapapper. Jag mår fortfarande bra, allting är fortfarande great. Men jag hade gärna ha hunnit med att se lite mer av stadsdelarna san telmo, palermo och kanske la boca. Men jag har inte fått sova mycket de senaste dagarna och jag har nu druckit 4 dagar i rad. Jag har tyvärr inget roligt och spännande att skriva för tillfället. Men det kommer och snart kanske lite bilder kommer upp.
Hasta pronto! /Aron
Prostutition, demonstrationer och gator fyllda med artisteri
Starka politiska demonstrationer, slitna spanska lektioner och mina sista kontater gick till sofistikerade prostutierade som erbjöd mig alla möjliga olika tjänster med tjejer med olika nationaliteter. Levande musik, tango och gator fyllda av liv, passion och artisteri.
Jag känner mig idag inte det minsta ensam, jag känner mig inte det minsta obekväm och jag älskar verkligen milhouse hostel. Det är faktiskt lätt att hitta vänner här, bara man vågar ta för sig lite. Redan efter en natt så känner jag mig som en rookie, alla i personalen vet vad jag heter, folk hälsar och jag hjälper de nya gästerna att hitta rätt. Buenos Aires är en fantastisk stad så fort man hittar rätt och shoppingen här är väldigt exclusiv och det säljs bara den senaste teknologin och de dyraste märkerna på kläderna. Gatorna är fyllda av levande musik. En man står mitt på gatan och sjunger a capella och knyter nävarna hårt och vrider sig av den smärta han försöker förmedla. I hörnet sitter en man och spelar banjo och konstnärer slåss om att få en plats på gatan. En man sitter och putsar en annan mans och ser ut att ha ett djupt samtal. Folk är kära och matar varandra med den fantastiska Argentinska glassen (helados). Medans en annan man går efter dom med en gammeldags speldosa. Men går man lite längre fram så ser man folk som flockas för något ännu mer intressant. Tango! Mitt på gatan, uppklädda och med levande musik. Folk står i en ring runt och jublar och applåderar för fullt så fort dom lyckas med några svåra läckra steg. Gatorna är ett enda stort sprakande artisteri. Men på vägen tillbaka stannar trafiken och ett stort demonstrationståg går förbi. Poliser och fulla människor springer omkring okontrollerat och en man kom och tog tag i mig och tog mig därifrån då ett gäng fulla Argentinare flockades runt mig och ville ha pengar.
Portenos är ett väldigt stolt folk. Männen är uppklädda med dyra skjortor, finskor, fina byxor och ibland även jacka. Även fast det är runt 28 grader varmt ute. Dom går alltid stolt fram och överallt så ser man folk med djupa diskussioner och män och kvinnor som kysser varandra på kinderna. Kroppsspråker är väldigt levande och dom gestikulerar minst lika mycket som dom pratar. Tjejerna är verkligen snygga och dom går och beter sig verkligen som rikiga primadonnor. In med magen ut med bröstet, rak i ryggen en fast blick och en väldig sensuel gångstil. Vickande med höften, en spikrak linje och armarna svänger i takt med höften. Vilket gör att det ser ut som att dom är redo för att dansa tango. Blicken är väldigt rak och nonchalant och munnen är stängd med läpparna utputade.
Och angående de prostituerade så köpte jag inget, men fick betala ändå. Det var en vacker lounge, med de vackraste tjejerna jag någonsin sett som satt halvnakna och masserade mig och erbjöd mig olika tjänster. Man betalar för drinkarna och får tjänsterna gratis. Hur jag hamnade där är en annan historia och just nu är jag mest glad att jag tog mig därifrån. Tydligen så drack flickorna 3 drinkar medans jag var där och varje drink kostade över 100kr. Jag betalade och gick!
Som ni hör så är jag rätt lycklig och har verkligen the time of my life. Spanska lärarna är verkligen fantastiska och dom fick ta emot en sliten Aron idag eftersom jag aldrig förstod att jag skulle ha morgonlektioner. Gårdagen slutade inne i den underbara stadsdelen Palermo tillsammans med en Kanadensare, en Australienska, en engelsman och en skotte. Men jag åkte därifrån tidigt vid 3-tiden eftersom jag mot slutet mest låg och sov.
Idag har milhouse en av tidernas största fester. Feliz cumpleanos! Una ano....
Chau /Aron
Rånförsök, fel hostel och ensamhet
Från och med nu så kommer jag nog behöva komprimera mina inlägg så att dom inte blir så fruktansvärt långa. Mycket som händer, många tankar, mycket olika känslor och allting är väldigt annorlunda. So here we go...
Kl 3.30 på morgonen ringer hotelltelefonen och jag får mitt första av 3st wake up calls. Jag stiger upp, går ner till lobbyn och letar upp mina Londonbrudar. Jag kommer med första bussen och hamnar på en bra plats i kön för incheckningen. Väl framme så sliter jag upp passet och killen kollar länge och rynkar på pannan, han springer iväg med passet och hämtar 2 andra killar som också står och stirrar och rynkar på pannan. Jag får följa med till ett kalt rumt med ett bord och några stolar, jag sätter mig ner och får ett papper framför mig som dom verkar vilja att jag ska skriva på. Allt stod på portugisiska så jag vägrade, vilket dom lät mig göra. Jag fick min biljett och gick vidare till gaten där jag träffade en flummig äldre skäggig Argentinsk konstnär. Han hade Italienska secondhand kläder och små runda helröda glasögon med glas tjocka som flaskbottnar. Han berättade allt om Buenos Aires, om de korrupterade poliserna, om den rika mentaliteten även hos fattiga och hur uteliggarna har valt själv att bo utanför dyra butiker i en kartong som någon sorts protest. Han förklarade hur staden var uppbyggd och hur man undviker att bli lurad av taxis och hur man slipper bli rånad. Han erbjöd mig skjuts in till stan, men vi tappade bort varandra.
Även på flyget så träffade jag en äkta porteno som var född och uppvuxen i Buenos Aires och fick där också en hel del nyttig information. Väl framme så möts jag av folk överallt som erbjuder mig taxi, men tack vare Norbertos råd så fixar jag en egen ärlig taxi som kör mig 4mil för ca 150kr. Redan nu har jag märkt hur Argentinarna verkligen inte pratar Engelska. Jag blir avsläppt vid den adress jag uppgett, jag kliver av och kollar mig omkring. Jag ser en stor port med en liten skylt på, där det står milhouse. Jag knackar på, blir insläppt och möts av ett myller partymänniskor, ballonger och någon sorts hemmagjord reception. Jag sätter mig ner och berättar om situationen med det inställda flyget och får ett "oh no" som svar och hon börjar knappa i datorn, letar länger men hittar mig inte. Jag hade tydligen missat min chans och dom hade enbart rum för en natt. Men efter en stund och med lite hjälp av resten och personalen så upptäcker dom att jag är bokad på det nya milhouse hostelet. Milhouse avenue. Jag får en karta och en snabb vägbeskrivning på bra engelska. Det här är första gången jag kände mig ängslig och lite rädd under min resa. Nu var jag ensam och att lämna människorna från det inställda flyget kändes lite jobbigt. Men jag ryckte upp mig och försökte se värdsvan och kraftfull ut där jag gick, då jag plötsligt fick något äckligt klägg slängt på mig i nacken. Direkt kommer det en man som jättegärna vill hjälpa mig att torka bort det, han börjar torka, men jag tar papperet av honom, tackar och torkar själv. Men han insisterar, hämtar vatten och börjar gå runt mig och torka samtidigt som han spenderar mycket tid på ryggsäckarna. Han märker att jag är motsträvig och ber mig att ta av mig ryggsäckarna och sätta mig. Vilket jag självklart vägrar. Dom som hade kastat klägget på mig stod bakom en bil och såg ut att gömma sig och efter att jag gått därifrån så stod alla 3 med varandra och pratade.
Väl framme på milhouse hostel så blir jag mycket vänligt bemött och tjejerna som jobbar här är så grymt söta att man vill gå fram och krama dom. En rugbymatch mellan Irland och Australien var i fullgång och folk skrek som galningar. Jag fick bra med information och blev bjuden på en öl och en empanada (vilket är världens kanske bästa snabbmat) i väntan på att jag skulle bli visad till min sovsal. Det tog väldigt lång tid så jag tänkte köpa en paj och en till öl, vilket dom också bjöd på...
Därefter har jag installerat mig, sovit en stund, duschat, bytt kläder och tagit en 2 timmars promenad runt "stan" Men det blir mer om det någon annan gång, inlägget blir alldeles för långt annars. Just nu sitter jag mitt i smeten av en massa fulla människor och det är svårt att få kontakt med folk här. Jag känner mig en smula ensam, lite obekväm och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Men jag behöver nog bara vänja mig och försöka börja känna mig hemma. Klockan är nu 21.30 och staden börjar vakna. Nu ska jag sitta en sväng i baren och se ifall det finns fler ensamma själar här som behöver en vän :)
Hasta luego /Aron
Vänskap och ett gott slut
Efter många timmar i baren med min nya vän Jurgen, ett par öl och en överportionerad glen fiddish. Och efter en timme i solstolen babblande med 2 höjdare från tobaksbranchen, en från Mexico med sin kompanjon från Österrike. Och efter ungefär en halvtimmes slappande på rummet så gick jag ner och såg att det var folksamling vid receptionen. En massa papper med en massa namn, siffror, förkortningar och klockslag på låg framför oss och vi hittade rätt snabbt våra namn och lyckades tolka informationen rätt bra tror jag. 04.30 lämnar jag hotellet, utan frukost och med ledtrådarna jj8000 och CAM. Efter att vi svalt informationen och diskuterat den en del så gick vi mot våran andra gratis buffè. Middagen. Där satt jag med mina 3 nya London polare som jag ska ut och festa med senare i Buenos Aires. Allting verkar komma att lösa sig fint och jag kommer att se tillbaka på den här dagen som en värdefull del av min resa. Klockan är nu 21.15 och det är äntligen dags att sova!
Buenos noches /Aron
Pang! Strandad i Sao Paulo
När vi väl landat i Sao Paulo så blev vi åtsagda att sitta kvar i flyget och en hel radda konstiga snubbar kom inspringande i flyget och började rota runt. Tiden gick och vi hörde ingenting från någon om när flyget skulle gå och ca: 1 timme efter landning så hörde vi i högtalarna att någon som sa någonting om att vi skulle sitta kvar ca 25min och att flyget var inställt p.g.a. tekniska problem. Sen så gick flygvärdinnorna runt och delade ut något som det stod transit boardingpass på och dom ropad ut i högtalarna att bussarna kunde ta 45st åt gången. Ca: 30 min senare var jag ute ur flyget och inne i bussen. Folk pratade livligt med varandra och alla försökte få någon sorts information av varandra, men ingen visste något. Därefter blev vi avsläppta och dumpade inne vid bagageupphämtningen och då jag såg min väska på bandet så gick jag och hämtade ett gäng av de som suttit på flyget och vi gick och hämtade ut vårat bagage. Det var ungefär här allting började kännas som en sorts dokusåpa. Vi bildade grupper och bestämde oss för att hålla ihop och alla försökte febrilt att ta reda på mer information. Tiden gick och ingenting hände på ungefär 30min innan det kom en kille med gulväst och började skrika efter alla med boardingpass. Alla följde honom, vi hamnade på olika bussar och nu sitter vi alla här på ett väldigt fint hotell i Brasilien och väntar på yttligare information.
Brasilien är vackert, hotellet är väldigt fint, jag har ett eget dubbelrum, hotellet har en helt ok pool att hänga runt och lunchbuffèn var gratis för oss strandade. Jag har träffat en hel del trevliga resenärer från alla möjliga olika europeiska länder, Irland, Tyskland, Spanien, Portugal o.s.v. och sen även en svensk tjej som jag just nu lämnade ute vid polen för att gå in och uppdatera er mina kära läsare. Så jag lider inte precis, men att inte veta nånting äter verkligen upp mig. Nu är vi ett gäng som vill åka in till stan, men innan vi har fått någon information så kan vi inte lämna hotellet. Stämningen är lite kufisk och det man hör nu är mest rykten och saker som bara är resultatet av någon sorts viskningslek. Jag har inte förlorat särskilt mycket, en natt på milhouse hostel och min transfer dit. Men det finns folk här som bokat anslutningsflyg, gruppresor och vissa som bara skulle möta upp vänner som dom nu inte får tag på.
Klockan är 14.50 lokal tid och temperaturen ligger på säkert över 30grader. Det är rätt molnigt vilket mest är rätt skönt och stämningen är rätt lugn just nu och folk har funnits sig i att bara sitta och vänta, vissa läser böcker, vissa solar, vissa badar och en hel del ligger nog uppe på rummet och får sig lite sömn. Jag kommer att fortsätta hänga runt vid polen och runt lobbyn för att sedan besöka baren.. Kanske det kommer en yttligare uppdatering redan ikväll. I natt för er! Är nu uppe i 25st unika läsare på en dag... Mycket roligt! Och tack alla som vågar sig på en liten kommentar efter att ni läst..
Atè a vista /Aron
Heatrow! Lite finare och lite mer arrogant
Nu är resan påbörjad på riktigt och jag sitter i London, närmare bestämt Heatrow och ifall vi ska vara ännu nogrannare så sitter jag precis utanför Gordon Ramsays kända flygplatsrestaurang, Plane food. Klockan är ca 19 lokal tid och det är ca 2,5 timme tills flyget går mot Buenos Aires via Sao Paolo.
Dagen började rätt slappt med en heldag på arlanda. Danne gick runt och hälsade på sina arbetskamrater och sen satt vi och fikade en stund, för att sedan gå runt bland alla de grymt trista butiker som finns där. Efter att vi tagit farväl, jag passerat säkerhetskontrollen och sedan satt och väntade på flyget så gick det upp för mig att jag faktiskt nu var påväg. På riktigt! När flyget lyft precis ovanför molnen och solen lyste som en solnedgång precis vid kanten av molnen så färgades hela himmelen lila och ett stort leende spred sig på läpparna. "Fan nu är jag påväg" sa jag tyst för mig själv och tog upp min lonely planet guide över Argentina och började läsa och drömma mig bort.
Men för att återgå till Heatrow. Allt jag har hört om Heatrow är att det ska vara galet stort och en hel del fancy butiker överallt. Men eftersom jag var lite feg och var rädd för att gå vilse så guidade jag mig direkt fram till Terminal 5, gick igenom säkerhetskontrollerna och blev därför fast på en rätt liten del av hela flygplatsen. Men även här finns det en hel del butiker, allt är väldigt elegant och det ser ut som att man skulle befinna sig i ett lite finare köpcentrum. De flesta som är här är rätt uppklädda och hänger i caviarshoppen, champagnebaren eller här inne i Gordons restaurang. Vakterna går framåt med huvudet högt och har en fast blick medans personalen i butikern ofta är väldigt självupptagna och gärna står och pratar med varandra. Det är lätt att känna sig ignorerad, ända tills man ber om hjälp och då kommer den falska artigheten fram där dom slänger med ord man inte ens skulle använda mot sina närmaste vänner. Kulturskillnade från sverige är inte enorm här, men jag tror inte att jag skulle se en stor skäggig vakt gå runt och svänga med batongen och vissla till "tänk om man hade en liten liten apa" som jag såg på arlanda. Men jag trivs rätt bra här och det är mycket lättare att roa sig här än på arlanda.
Nu ska jag återgå till mitt heltidsarbete att analysera alla människor som rör sig här. Min betaltid är snart slut och tjejen som sitter bredvid verkar ha en alldeles för privat diskussion med sin pappa för att det ska kännas bekvämt att sitta kvar. Men jag återkommer så fort jag har installerat mig på Milhouse hostel i Buenos Aires. Ha det så bra tills dess och fortsätt att lämna kommentarer!
Ps. Om ni någonsin kommer till heatrow på terminal 5, gå in och ät på giraffe! Gladare och trevligare personal har jag nog aldig träffat på någon annan restaurang. Maten är tyvärr rätt typisk brittisk och inte alls mycket att hänga i granen.
Love /Aron
